Oskarshamn bjuder på strålande väder och mängder av festglada människor. När vi anländer är festfolket medelålders och när vi lämnar har publiken blivit synbart yngre. Olika artister drar olika publik. Det är så en bra stadsfest ska vara och Latitud 57 är en riktigt bra stadsfest, med en bra mix av uppträdande band och med riktigt vassa höjdpunkter.
Lisa Miskovsky har haft ett längre uppehåll för att vara mer med sina barn. Det är sex år sedan hon släppte nytt material men i år var det dags. Nya låten ”Home” släpptes tidigare i vår och nu är hon ute på turné. Hon besöker Latitud 57 och spelar tidigt på den soliga fredagskvällen. En vältalig publik har sökt sig till den stora scenen och välkomnar där Miskovsy tillbaka till livepubliken. Precis som för sex år sedan, är det ”Lady Stardust” och ”Driving one of your cars” som får publiken att gunga med som intensivast. Det är ingen tvekan om att Lisa Miskovsky har en plats i publikens hjärtan.
Festivalen fortsätter sedan med något av det roligaste, och sjukaste, jag sett. Helt underbara Louisiana Avenue intar scenen och bjuder på en makalöst ösig föreställning med rötterna djupt nere i Mississippideltat. Det här är ett band som har kul på scen och de sprider en glädje som fortplantar sig ut bland publiken. Unga och gamla dansar frigjort och modigt, mycket tack vare att bandet bjuder storslaget på sig själv. Avslutningen med en publiksurfande sångare, sittande i en gigantisk gummianka, är bisarrt och hur kul som helst. Att bandet dessutom satsar på att vara inkluderande genom att ha med en teckenspråksartist, är ytterligare ett plus i min bok.
Som sångaren och karnevalsgeneralen Pär Stenhammar betonar, kan man göra vad man vill om man bara vågar utmana sig själv. När han jobbade som project manager bestämde han sig för att en dag stå på scen i pimpade skidglasögon och kaptensmössa och ge folk glädjechocker istället. Där är han nu, backad av ett åttamannaband med en ljuvlig blåssektion och ett komp som pumpar på i en underbar mix av blues, jazz och skitiga New Orleans-toner. Maxat!
Kvällens huvudperson är givetvis Ulf Lundell som efter sin turnépremiär förra veckan, har påbörjat en rejäl sommarturné som inte avslutas förrän den 24 augusti på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Om första spelningen i lördags, var en gedigen föreställning på nästan tre timmar, är kvällens konsert en traditionell festivalspelning på tajta 90 minuter.
Det innebar att 9 låtar ströks från premiären, men det gjorde faktiskt inte så mycket. Visserligen älskar jag en maximal Lundell-konsert men allt har sin tid och var sak har sin plats. Med avsevärt kortare mellansnack och låt på låt i ett välplanerat set blir det en spelning som håller ett rasande skönt tempo hela vägen.
Bandet lyser av stora breda leenden och spelglädje. Om förra veckan möjligen bar på lite spända premiärnerver, var allt sådan som bortblåst i Oskarshamn. Det kändes som om den här konserten sammanfattar Lundells vision om den här turnén. Den är tydligt politisk i låtval och mellansnack, men också en glädjeinjektion av lycka och kärlek. När solen går i moln rekommenderar Ulf att stora scenen ”till nästa gång”, vänds ut mot havet istället. För att inte störa befolkningen inne i stan allt för mycket, men kanske minst lika mycket för att slippa solen i ögonen och det mankemang sådant kan orsaka. Som att inte se textmonitorn tydligt till exempel. Det gjorde att texten tappades bort en och annan gång. Det gjorde dock inget, gav bara lite extra mänsklighet till grytan.
”Till nästa gång” låter nästan som ett löfte, även om jag förstås inte skulle ta gift på det. Men det kan alltså finnas en nästa gång för Ulf Lundell i Oskarshamn. För den som saknade extranummer, och där till hörande, långdraget inklappande, kan väl en konsert till ett annat år vara extranummer nog?
Av de stadsfester jag besökt måste jag säga att Latitud 57 är en av de allra bästa. Bra planerat festivalområde, ambitiöst artistutbud och en väldigt bra publik. Hit vill jag också komma tillbaka.
Daniel Lemma och hans band Hot this year, tog vid efter Lundell. Det bjöds skönt svängande roots rock med tydliga vinkar till blues, reggae och soul. Tyvärr strulade tekniken påtagligt inledningsvis men artisterna på scen hade stort tålamod med väntetiden, vilket gjorde att publiken också tog det hela med stort lugn.
Fredagsfesten avslutades med Hardcore Superstar och The Quill men då hade vi dessvärre tvingats åka hemåt på grund av omständigheter. Det råder dock inget tvivel om att även dessa två suveräna band gjorde sitt yttersta för att ro hem den första festivaldagen i topp.