Thomas Johansson

Håkan Hellström på Avicii arena den 13 mars 2026 – Betyg 4

Håkan Hellström har alltid haft en märklig förmåga att få konserter att kännas mindre som en show och mer som en kollektiv bekännelse. När han nu kliver upp på scenen i Avicii Arena i Stockholm är det tydligt att den där kraften inte har avtagit – snarare tvärtom.

Det är lätt att glömma hur osannolik hans resa egentligen är. När Hellström slog igenom i början av 2000-talet var han den där lite rangliga popsångaren från Göteborg med influenser från halva pophistorien och texter som lät mer som dagboksanteckningar än radiohits. Men något i den där uppriktigheten träffade rätt. Publiken har bara vuxit och i dag är han mindre indiehjälte och mer något av en folklig institution.

I Avicii Arena märks det direkt. Redan från start ligger en förväntan i luften som nästan känns fysisk. Den enorma bildskärmen bakom scenen används inte bara till ljus och bilder – nästan varje låttext projiceras upp. Ett enkelt men smart grepp. Även de som inte kan hela katalogen kan snabbt haka på, och resultatet blir en monumental allsång där tusentals röster smälter samman.

Konserten öppnar med en explosiv start där Magiskt men tragiskt brakar igång som ett färgsprakande popfyrverkeri. Den hinner knappt landa innan tempot drivs vidare i Go for glory, där gitarrerna plötsligt får ett råare, nästan punkigt driv – inte långt från energin hos Refused. Blåset skenar iväg, Hellström rör sig över scenen i sina karakteristiska snurrar och halvdramatiska poser. Det är ett nummer man känner igen: svettigt, stort och lite teatralt. Samtidigt tryggt – det här är en artist som har slipat sin scenpersona i över två decennier.

Men även om Hellström är den självklara mittpunkten är konserten tydligt ett lagarbete. Bandet är stort och rutinerat, och när de växlar tempo märks hur mycket de bär upp ljudbilden. I Evergreen min vän evergreen drar arrangemanget åt soulhållet: blåssektionen trycker på, körerna fyller ut refrängerna och ett diskret men elegant piano plockar fram melodin. Det är ett sådant ögonblick där låten nästan känns större än artisten själv.

Och så dyker det plötsligt upp något nytt också – alltid lika roligt i en konsert som annars bygger på en lång och välkänd låtskatt. Publiken reagerar först lite trevande, men nyfikenheten vinner snabbt över vanan.

Setlistan visar också hur bred Hellströms katalog har blivit. Låtarna under kvällen är hämtade från elva olika album, och inget av dem får dominera mer än tre nummer. Det gör konserten till något av en vandring genom karriären, där olika epoker avlöser varandra utan att någon riktigt tar över.

Mot slutet av konserten dyker dessutom en gäst upp: Staffan Hellstrand. Tillsammans river de av en betydligt mer rockig version av Lilla fågel blå än man är van vid, där publiken snabbt faller in i refrängen. Därefter byts rollerna lite oväntat när Hellstrand nästan tar över scenen i Hellströms egen En vän med en bil, och leder bandet genom låten med självklar pondus. Det blir ett av kvällens mest charmiga ögonblick – två generationer svensk pop som möts i samma låt.

Längst fram är stämningen närmast febrig. Folk hoppar, skriker, kramas och kastar händerna i luften. Men energin stannar inte vid kravallstaketet. Tittar man bakåt ser man att stora delar av ståplats håller sig på benen under större delen av konserten. Avicii Arena förvandlas till ett gungande hav av människor.

Och så finns förstås de där små märkliga ögonblicken som bara uppstår när tusentals människor pressas ihop i flera timmar. Jag hamnade i en improviserad tävling med en kvinna i en T-shirt från Håkan-kören om vem som luktade mest illa efter kvällens intensiva hoppande. Efter en kort – och möjligen tveksam – provluktning av varandras armhålor kunde vi konstatera att matchen slutade oavgjort.

Det är kanske där Hellströms konserter hittar sin verkliga styrka. De är inte perfekta eller kliniskt polerade. De är svettiga, högljudda och ibland en smula absurda. Men de skapar en känsla av gemenskap som få svenska artister kan mäta sig med.

En kväll där allsången var monumental, bandet spelade med självklar pondus och deodoranten fick jobba övertid.

Dag två på Långburk-festivalen på Kollektivet Livet blev en kväll där punkens hjärta slog hårt, snabbt – och med välplanerade pauser för att hämta andan.

Festivalen heter Långburk, och konceptet är lika enkelt som genialt: ölburkar i stället för plastglas. Det är nästan en kulturgärning i sig. Något rituellt över ljudet av aluminium som knäcks i takt med distade gitarrer. Hela kvällen gick i punkens tecken, även om starten haltade något – när första bandet Neutra klev på redan 19.30 var det många som fortfarande inte kommit in på plats. De som var på plats fick dock en rå och energifylld öppning.

Men den stora höjdpunkten blev inte headlinern No Fun at All, utan snarare Misconduct. Där fanns den där kombinationen av samspel, självförtroende och publiknärvaro som förvandlar en spelning till något mer än bara en låtlista.

Efter ett kort intro small det direkt med “Wasted Life, Pt. 2” och “Ready to Go”. Det var full fart från start, men det som verkligen lyfte spelningen var strukturen. De tematiska bryggorna – “Judgement”, “Mighty”, “In the Name of Democracy”, “Back to the Future”, “Jurassic” – fungerade som kapitelindelningar i ett intensivt manifest. Tydliga andningspauser i röjandet. Publiken fick chans att samla kraft, skrika med, höja burken – och sedan kasta sig in igen.

“Just a Second” och “Punk Rock Holiday” drev upp temperaturen ytterligare. “For You” och “Hell Song” höll trycket uppe, medan “Solution” och “Closer” gav tyngd åt mittpartiet. “Stunder Som Har Flytt” var det både lokalt förankrat och emotionellt laddat – en påminnelse om att punk inte bara är tempo, utan också gemenskap och minne.

Avslutningen med “No Boundaries” och “Never Going Down” blev en kraftfull markering: det här bandet tänker inte sakta ner, och publiken tänker inte sluta hoppa.

Dag två på Långburk visade att headlinerstatus inte alltid avgör vem som äger kvällen. Ibland är det energin, tajmingen och känslan i rummet som avgör. Och den här kvällen var det Misconduct som bar fanan högst.

Diskopunk – Kollektivet Livet – Festival Långburk Betyg 4

Åtta år har gått sedan jag första gången skrev att Diskopunk är ett sådant band man bara måste uppleva live. Vissa saker förändras. Andra består. Spelningen i går på Kollektivet Livet visade med all önskvärd tydlighet att Diskopunk fortfarande tillhör den senare kategorin.

Det spelar faktiskt ingen roll om du sett dem tidigare eller inte. Redan efter två låtar står du där – med armarna i luften, lite svettigare än du tänkt dig, och dansar som om det vore det mest självklara i världen. Det är fortfarande punkens skitighet, serverad i ett obevekligt discotempo. Det är trallvänliga refränger som fastnar innan du hinner värja dig. Det är paljetter, glitter, danssteg som balanserar mellan ironisk distans och fullständig hängivenhet – och de där underbara artistnamnen hämtade från hästvärlden.

Men om något har förändrats är det självförtroendet. Där 2018 års spelning var en käftsmäll av ren energi, är 2026 års upplaga mer precis i sin attack. Tajtare, men utan att tappa det yviga. Det finns en trygghet i hur låtarna byggs upp, hur tempot skruvas upp ytterligare ett snäpp när publiken redan är på gränsen. Diskopunk vet exakt vad de gör med oss – och vi låter dem göra det.

Sångaren Antonio America är fortfarande navet. När han lutar sig fram över scenkanten och sjunger sitt återkommande ”I love you”, är det inte en tom fras. Publiken svarar lika självklart tillbaka. Lika självklart som när han ber om att de ska kasta ölburkar på honom, så gör publiken självklart det. Det är en ritual nu, en ömsesidig kärleksförklaring som känns lika mycket som en kollektiv överenskommelse: vi är här för att dansa, för att släppa taget, för att älska varandra en stund. Lite mer kärlek till att röra på sig – det är fortfarande bandets kanske tydligaste budskap. Öppnar en bana genom publikhavet för sitt party-train.

Och publiken? Lika delaktig som förr. Precis som den där kvällen 2018 när någon fick låna mikrofonen och kärleksbombade hela bandet, finns samma öppenhet nu. Gränsen mellan scen och golv är tunn. Det är mer fest än konsert, mer gemenskap än uppvisning. Man tittar sig omkring och inser att man inte är ensam om att känna det här. Leendena är för många, blickarna för varma.

Det finns något nästan trotsigt i att Diskopunk håller fast vid sin formel i en tid då allt ska optimeras, ompaketeras och anpassas. De gör sin grej. Fortfarande. Och det fungerar. Kanske ännu bättre nu, när publiken vuxit upp med dem och vet exakt vad som väntar – och ändå blir lika överkörd varje gång.

Den här gången behövde ingen bryta prick 01.00, men känslan är densamma: man vill inte att det ska ta slut. När sista tonen klingar ut är det som om någon plötsligt tänder lamporna på en nattklubb du inte är redo att lämna. Jag vill ha mer. Mycket mer.

Åtta år senare är slutsatsen oförändrad: Diskopunk är inte bara ett band du lyssnar på. Det är ett band du upplever. Live.