• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Thomas Johansson

Recension: Tolv på scen – och en hel lokal i rörelse

15 februari, 2026 by Thomas Johansson

Club killer på Kollektivet Livet Foto:Thomas Johansson

Club Killers på Kollektivet Livet – Betyg 4

Det är Alla hjärtans dag, men inne på Kollektivet Livet är det inte romantiken som står i centrum. Här firas vänskapen. När Club Killers intar den fullpackade scenen – tolv personer, fem i blåssektionen – är lokalen redan slutsåld och uppvärmd av förväntan.

Bandets egna sångerska Anna Maria Espinosa öppnar kvällen en instrumental inledning i SKA-takt. Hon sjunger på finska. Det är ett oväntat och stillsamt avstamp innan blåset och rytmen brakar loss. Hon påminner om att den 14 februari i Finland är vänskapens dag – en hyllning till vänner snarare än till parrelationer. Och just denna kväll, säger hon, är alla vänner här.

Det är en enkel gest, men den sätter tonen. När resten av bandet faller in är det med en värme som känns mer kollektiv än sentimental. Ska- och reggaegrunden är tydlig från första takten: gitarrens distinkta offbeat, den studsande basen, trummornas precisa baktakt. Referenserna till Jamaica är inte ytliga poser utan sitter i ryggraden – i rytmiken, i blåsets svar och motfrågor, i sättet låtarna andas mellan trycket och lättheten.

Blåssektionen – fem personer stark – fungerar som både motor och ornament. Ibland som ett tätt, samlat utrop; ibland som en lekfull kommentar till sången. Det är karibisk energi filtrerad genom nordisk disciplin, och resultatet är lika svängigt som kontrollerat.

Ingen kväll med Club Killers utan gäster på sång. Först ut av gästartisterna är Hanna Smallbone, som kliver på med självklar pondus. Hon ger musiken ett råare anslag, mer tryck i fraseringen, mer attack i uttrycket. Tillsammans med bandet skruvas tempot upp, och dansgolvet förvandlas till ett kompakt hav av rörelse trots att det är så packat med folk.

Senare tar El Perro Del Mar vid och förändrar dynamiken. Hennes mer drömska, svala ton ger baktakten ett annat ljus. Plötsligt öppnar sig arrangemangen; reggaens monotona gung blir en fond för något mer svävande, nästan dub-likt. Det är kvällens mest suggestiva parti – där rytmen ligger kvar som en puls under huden.

Men det är helheten som bär. Tolv personer på scen kunde ha blivit övermäktigt, men Club Killers håller ihop uttrycket med imponerande precision. De spelar som ett kollektiv i ordets bästa bemärkelse: lyhört, generöst, utan behov av att någon ska dominera. De har kul på scenen och den glädjen både hörs i musiken och sprids till publiken.

När sista låten klingar ut är det tydligt att temat från inledningen har landat. Denna Alla hjärtans dag handlar inte om rosor eller tvåsamhet. Den handlar om gemenskapen i ett fullsatt rum, om svetten, blåsstöten och den gemensamma baktakten.

På Kollektivet Livet denna kväll är alla – bokstavligen – vänner.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Teaterkritik: En liten roman vibrerar av mörker och barmhärtighet

14 februari, 2026 by Thomas Johansson

Foto: Leonard Stenberg

När Lars Norén i slutet av sitt liv fäster blicken vid ett amerikanskt dödsstraffsmål är det som om han fullbordar en cirkel. Få svenska dramatiker har med sådan envishet uppehållit sig vid samhällets utkanter – i fängelser, i psykiatrins korridorer, i familjens sönderfall. I dagboken från den 12 november 2020 skriver han: ”Jag tänker alltmer på en berättelse, så ohygglig att jag inte vet om den går att skriva.” Det är berättelsen om Lisa Montgomery, dömd till döden för mordet på en gravid kvinna och för att ha stulit hennes foster.

Att denna text nu når scenen i form av En liten roman, i dramatisering av Nina Jeppsson och regi av Rebecka Hemse, är både följdriktigt och djupt oroande. Föreställningen, som har urpremiär på Kulturhuset Stadsteaterns Lilla scen, är lika mycket ett moraliskt experiment som ett teaterstycke.

Hemse har formulerat projektets kärna: att orka befinna sig i samma rum som en människa som begått ett fruktansvärt brott. Det är en formulering som klingar Norénsk i sin kompromisslösa empati. Här finns ingen ursäktande sentimentalitet, men heller inget demoniserande. I stället en undersökning: Vad händer med oss när vi fråntas vårt människovärde? Vad är det för system som först lämnar de svagaste åt sitt öde och sedan, när konsekvenserna blivit outhärdliga, kräver deras liv?

Föreställningen väjer inte för bakgrunden. Montgomerys barndom var präglad av systematiska övergrepp; som nioåring såldes hon till män. Senare i livet fråntogs hon sina fyra barn och steriliserades mot sin vilja. Hur mycket klarar en människa av? Fråntagen sin barndom, sin kroppsliga integritet, sitt moderskap – vad återstår då av den identitet samhället samtidigt kräver ansvar av? Noréns text rör sig i detta outhärdliga spänningsfält mellan skuld och sammanbrott, mellan individens handling och strukturernas våld.

Sceniskt är uttrycket avskalat. Ljusdesignen av Stefan Konradsson ramar in rummet i ett kallt, nästan kliniskt sken, medan videoprojektionerna av Johannes Ferm Winkler fungerar som sprickor i verkligheten – minnesfragment, inre landskap.

I centrum står Annika Hallin, ensam med textens tyngd. Hennes gestaltning är återhållen, nästan sträng. Hon söker inte publikens medlidande, men tvingar oss att stanna kvar i obehaget. I de mest lågmälda partierna – där språket nästan upplöses i andhämtning – uppstår något som liknar nåd. Inte för handlingen, utan för människan.

Noréns språk är, som alltid, både brutalt och precist. Det borrar sig in i det ohyggliga utan att exploatera det. Det är inte en sensationslysten blick, utan en obönhörlig vilja att förstå. Genom språket skapas ett rum där vi kan närma oss det vi annars vänder bort blicken ifrån.

En liten roman är ingen enkel kväll på teatern. Den kräver närvaro, tålamod och en beredskap att ifrågasätta den egna moraliska bekvämligheten. Men i en tid då samtalet ofta stannar vid fördömanden eller slagord framstår Noréns sena verk som en påminnelse om konstens mest grundläggande uppgift: att hålla det mänskliga öppet, även där vi helst skulle vilja stänga dörren.

Det är obekvämt. Det är nödvändigt.

En liten roman, urpremiär 14 februari 2026 på Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm
Av: Lars Norén
Dramatisering: Nina Jeppsson
Regi: Rebecka Hemse
Ljus: Stefan Konradsson
Mask: Rebecca Afzelius
Video: Johannes Ferm Winkler
Medverkande: Annika Hallin

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik, Toppnytt

När musiken fick bära sorgen – “Det räcker” på 3 Arena

1 februari, 2026 by Thomas Johansson

Sabina Ddumba Foto: Lea Johansson Maliniemi

Det finns kvällar då musik inte är flykt, utan konfrontation. Galan Det räcker på 3 Arena i Stockholm var en sådan. Inför tiotusen människor förvandlades arenan till ett rum där ord, tystnad och toner samsades om att bära det som annars är för tungt att hålla ensam.

Scenen delades mellan tal och musik, men det var i låtarna som känslorna verkligen fick kropp. Musiken fungerade inte som pausunderhållning mellan vittnesmål – den var en förlängning av dem. Ett eko. En efterklang.

Staffan Hellstrand klev fram med Lilla fågel blå, och plötsligt blev arenan mindre. Låten, redan laddad av sin egen historia, fick här karaktären av en kollektiv bön. Hellstrand sjöng utan åthävor, nästan återhållsamt, vilket gjorde varje rad desto tyngre. Det var ett ögonblick där publiken inte applåderade direkt – inte av ointresse, utan för att ingen riktigt ville bryta stillheten. Inte ett öga var torrt, och det behövde det heller inte vara.

Thomas Stenström anlände direkt från premiären av sin vinterturné i Göteborg, med rösten märkt av slit och allvar. Just den raspigheten gav Ser du månen där du är ikväll en ny laddning. Låten, ofta förknippad med sorg i andra sammanhang, fick här en vidare betydelse. När den avslutades med projektionen “464 dödade av vapenvåld de senaste 10 åren” blev det smärtsamt tydligt hur musik ibland kan säga mer än statistik – och hur siffror kan slå hårdare när de får ett soundtrack.

Kvällens starkaste musikaliska ögonblick stod Sarah Dawn Finer för. Hennes version av Håll mitt hjärta var nedskalad, kontrollerad och helt fri från övertoner. Varje fras sjöngs som om den vägdes i handen innan den släpptes fri. Det var en sådan tolkning som får tiden att stanna och publiken att hålla andan. En påminnelse om hur kraftfullt det kan vara när en artist litar fullt ut på både materialet och publiken. Bara den prestationen hade motiverat biljettpriset – även om de flesta denna kväll släpptes in gratis.

Att galan hade ett tydligt budskap gick inte att ta miste på. Mellan låtarna tog anhöriga till offer för gängvåld plats på scenen. Orden var raka, utan retoriska krusiduller.

– “Vi har förlorat vårt älskade barn, men Sverige har också förlorat en del av sin framtid”, sa Anneli Berg, mamma till 16-årige Rio.

Libaan Warsame beskrev ögonblicket då han bakom polisavspärrningar försökte förstå om det var hans son som skjutits i Tensta:
– “Det är en dag som jag försöker beskriva, men egentligen saknar ord för. Hela vår värld raserades. En del av mig är borta sedan den dagen.”

Men trots tyngden var Det räcker inte en kväll som fastnade i hopplöshet. Musikens roll blev att skapa ett gemensamt rum – där sorgen fick vara kollektiv, och där ilskan kanaliserades till något större än individen. En tillfällig folkrörelse i moll.

Bakom arrangemanget stod Sebastian Stakset tillsammans med Susanne Yates och Aneta Demir, och ambitionen var tydlig: att låta kulturen bli startpunkten för förändring.

– “Det ska inte vara barnen som tar konsekvenserna när vi vuxna inte agerar”, sa Susanne Yates från scenen.

Som konsert var Det räcker ojämn i tempo och dramaturgi, men som musikalisk manifestation var den träffsäker. Här handlade det inte om perfekta övergångar eller arenamässig eufori. Det handlade om att låta musiken bära det som orden inte klarar ensamma.

Och i den uppgiften räckte den – längre än man önskar att den hade behövt.

Dagen avslutades med en barnkör som sjöng Goliat. Foto: Lea Johansson Maliniemi

Arkiverad under: Krönikor, Toppnytt

Recension: Väster-ut visar varför Göteborg leder indierocken

18 januari, 2026 by Thomas Johansson

Väster-ut – Hus 7 – Betyg 4

Väster-ut kliver upp på scenen på Hus 7 som en självklar del av Göteborgs musikscen – en scen som just nu mår ovanligt bra. Det är samma mylla som gett oss Ior, Terra, och Makthaverskan de senaste åren. En scen som inte bara lever, utan som i sin samlade kraft just nu utklassar Stockholm utan att ens verka anstränga sig.

Hus 7 är långt ifrån fullsatt den här kvällen. Det finns luft i rummet, plats att röra sig, plats att misslyckas. Men Väster-ut behöver aldrig utnyttja den marginalen. Snarare känns den lilla publiken som en tillgång. De som är här är här på riktigt. De sjunger med, inte bara i de låtar som redan satt sig, utan också i de nya. Det är ett tydligt kvitto på ett band som redan byggt en relation med sin publik, trots ett fortfarande relativt tidigt skede.

Musikaliskt rör sig Väster-ut i ett välbekant men tryggt landskap. Det finns spår av Göteborgs vemod och eftertänksamhet, men också en rakhet som gör låtarna lättillgängliga utan att bli platta. Tempot skiftar, men nerven finns där hela tiden. Bandet spelar tajt, men lämnar precis tillräckligt mycket friktion för att det ska kännas levande.

Texterna är ofta små vardagsbetraktelser. Inga stora manifest, inga krystade poetiska bilder. I stället enkla formuleringar som träffar för att de känns igen. Det är just i den där enkelheten som styrkan ligger. Rader som hade kunnat passera obemärkt på papper får liv i rummet och landar oväntat tungt.

Väster-ut gör ingen stor affär av sig själva, eller är det de kanske gör. De låter låtarna tala. Och de gör det bra. Erkänner att de kanske inte är de bästa på att sätta en setlist, och den har en lite upp och ner känsla. Tempot går väldigt mycket upp och ner. Ändå är det en spelning som ger mig skäl att jag garanterat kommer vara på plats vid nästa Stockholmsbesök.

Det här är ingen spelning som försöker vara mer än den är. Inga gester mot framtida arenor, inga poser. Bara ett band som vet var de kommer ifrån och som verkar fullt bekväma med att befinna sig mitt i en Göteborgsscen som just nu känns både sammanhållen och självsäker.

Spelningen på Hus 7 bekräftar känslan: Väster-ut är en naturlig del av något större. En lokal scen i ovanligt god form – och ett band som mycket väl kan bli en av dess mest självklara byggstenar framöver.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Recension: Burna Boy – Avicii Arena

16 januari, 2026 by Thomas Johansson

Burna Boy – Avicii Arena – Betyg 3

Burna Boy kliver in i Avicii arena med självbilden fullt uppblåst och blicken stadigt riktad bortom horisonten. Det är stort, ibland för stort, men aldrig ointressant. Redan från start märks att detta inte är en artist som ber om ursäkt. Det är snarare publiken som förväntas anpassa sig till hans tempo, hans humör, hans vision. Såg inte många på sittplats som faktiskt satt ner, detta var en konsert där hela publiken ville röra på sig.

Redan rumsupplevelsen säger något om kvällens ambivalens. Hela B-läktaren är stängd och på A-läktaren har både rad 1 och 2 plockats bort för att ge plats åt den massiva, centralt placerade scenen. Avicii arena känns både tilltagen och märkligt reducerad på samma gång. Det är ett rum som inte riktigt vet om det ska svälja artisten eller krympa runt honom. När de som hade biljetter på B-läktaren flyttat ner ett steg, blev det ändå en känsla av det var ganska fullt.

Öppningen är ståtlig, nästan överdrivet kontrollerad. Burna Boy är korrekt, fokuserad, men också märkbart avvaktande. Dyker upp mitt på scenen med ett vitt piano. Det tar några låtar innan maskineriet börjar glöda på allvar. När det väl händer är det dock svårt att värja sig. Rytmerna blir tyngre, rösten mer självklar, och plötsligt känns arenan som ett vardagsrum där alla råkar veta exakt när de ska dansa.

Livebandet är en avgörande tillgång. Med blås, körer och ett sväng som sitter i höfterna snarare än i ljuset från LED-skärmarna lyfts materialet bort från ren arenapop. Här finns reggae, r’n’b, rap och afrobeats i en mix som känns både självklar och personlig. Det är musik som andas självförtroende snarare än desperation efter listplaceringar.

Samtidigt finns en tydlig obalans i helheten. Scenbygget är enormt, men inramningen känns ofärdig. Dansarna gör sitt jobb men lämnar få avtryck, pyrotekniken är sporadisk och ofta mer markör än klimax. Det är som att turnén tvekar mellan intim solokonsert och fullskalig arenashow. Resultatet hamnar i ett ingenmansland där varken närheten eller spektaklet fullt ut får vinna.

Burna Boy själv bär kvällen på sina axlar. Hans karisma är lågmäld men intensiv, ibland nästan nonchalant. Mellansnacket är minimalt och rått, men publiken är med honom oavsett. När han rör sig djupare in i sitt afrobeats-material händer något. Då släpper tvekan. Låtarna sitter, publiken exploderar och Avicii arena förvandlas till något som för ett ögonblick känns långt bort från Johanneshovs betong och slask.

Mot slutet visar han också sin mest mänskliga sida. När tempot skruvas ner och låtarna får andas finns där en sårbarhet som gör störst intryck. Det är i de avskalade ögonblicken, när storhetsvurmen tonas ner och arenakostymen känns aningen för trång, som Burna Boy verkligen övertygar.

Det här är ingen perfekt konsert. Den är stundtals ojämn, överdimensionerad och ibland kylig, både i publikplacering och uttryck. Men när den fungerar gör den det med en självklarhet få samtida popartister kan matcha. Burna Boy är kanske inte alltid helt närvarande – men när han är det påminner han om varför han är en av de mest inflytelserika rösterna i modern global pop just nu.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 48
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Rapport från ett redaktionsbesök hos Berlin Psychoanalytic: Psykoanalys – som rättighet och inte marknadsvara – gör Tyskland unikt.

Kvarteret var väldigt lugnt och låg en … Läs mer om Rapport från ett redaktionsbesök hos Berlin Psychoanalytic: Psykoanalys – som rättighet och inte marknadsvara – gör Tyskland unikt.

Filmrecension: Fårdetektiverna – smart, spännande detektivhistoria med får som hjältar

Fårdetektiverna Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Fårdetektiverna – smart, spännande detektivhistoria med får som hjältar

Hyllning baserad på biografi speglar känsligt unik viskonstnär

30/4-2/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyllning baserad på biografi speglar känsligt unik viskonstnär

Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

Helan och Halvdan ställer upp Manus och … Läs mer om Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Saltstigen Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

När jag skulle gå på pendeln för att ta … Läs mer om Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Vi genomför intervjun utomhus i solen … Läs mer om Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in