Thomas Johansson

5/5

07.20.

Det är tiden jag kommer till Huskvarna Folkets Park. Framför mig finns redan en kö av människor som gjort ungefär samma prioritering som jag: att en sommardag i augusti kan ägnas åt att vänta på Håkan Hellström.

Jag tar plats i Håkankön. Inte bara för att komma långt fram, utan för att få bästa möjliga sällskap runt mig när det väl är dags. För en Håkan-konsert handlar faktiskt inte bara om Håkan. Den handlar lika mycket om människorna man delar den med.

Jag får nummer 52.

Det känns som en bra början på dagen.

Och sedan kommer kvällen.

Det finns konserter som börjar försiktigt. Artisten känner av publiken, låter bandet värma upp, sparar krutet och bygger långsamt mot finalen.

Håkan Hellström gör precis tvärtom.

Han går ut och trycker gasen i botten.

Direkt.

Det är en jättesnygg, intensiv och nästan chockartad inledning, med en energi som man annars, i bästa fall, brukar få uppleva när en konsert närmar sig slutet. Här finns den från första minuten. Som om Håkan redan från början bestämt sig för att det här inte ska bli en kväll där vi långsamt hittar fram till euforin.

Vi börjar där.

Och sedan blir det bara mer.

Håkan är en artist som egentligen borde ha blivit lite bekvämare med åren. Han har gjort det mesta. Spelat för tiotusentals människor på Ullevi, fyllt arenor och blivit en av Sveriges största liveartister. Men på scen finns fortfarande den där rastlösheten. Han springer, hoppar, sträcker sig mot publiken och ser stundtals ut som om han försöker fånga hela Folkets Park i famnen.

Det är väldigt Håkan.

Och det är väldigt bra.

Det finns något fint i att stå där i publikhavet och känna hur låtarna flyttar sig från scenen till människorna runt omkring. De gamla låtarna är inte längre bara Håkan Hellströms. De är våra.

Någon kan varje ord.

Någon skriker lite högre än alla andra.

Någon står med armarna i luften och blundar.

Och någon bredvid mig har uppenbarligen väntat lika länge som jag på just den här kvällen.

Det är därför kön på morgonen känns ganska oviktig när konserten väl börjar. Timmarna av väntan har redan gjort sitt. Vi fick våra platser. Vi fick vårt sällskap. Och när Håkan kliver upp på scenen är det som om hela den där långa dagen plötsligt får sin förklaring.

Det är svårt att inte imponeras av hur väl hans låtar fungerar live.

De kan vara sorgliga på skiva, men blir stora och lyckliga i en publik. De kan handla om ensamhet och misslyckanden, men sjungs av tusentals människor med ett leende på läpparna. Håkan har alltid haft den där märkliga förmågan att göra melankoli till fest.

Och den här kvällen är det fest.

En stor sådan.

Folkets Park känns som den perfekta platsen. Inte för stor. Inte för långt bort. Publiken blir en del av konserten på ett annat sätt än på de riktigt stora arenorna. Det blir svettigare, närmare och mer intensivt.

Och framför allt: roligare.

För Håkan Hellström är fortfarande en väldigt rolig liveartist.

Inte för att allt ska vara skämt och mellansnack, utan för att han verkar trivas så förbannat mycket på scen. Det smittar. Man kan stå och tänka att man egentligen borde vara trött efter att ha varit på plats sedan 07.20 – och ändå hoppar man.

Det är kanske det bästa betyget en konsert kan få.

Att kroppen inte bryr sig om tiden.

När de stora låtarna kommer är det bara att kapitulera.

Folk sjunger med. Händerna åker upp. Någon hoppar. Någon gråter. Någon filmar. Och någon har redan bestämt sig för att det här kommer vara en av de där kvällarna man pratar om efteråt.

Jag tillhör definitivt den sista kategorin.

För det här är inte bara ännu en Håkan-konsert.

Det är en sådan kväll där allting sitter.

Ljudet. Bandet. Publiken. Platsen. Låtarna. Och framför allt energin.

Den där energin som normalt ska sparas till slutet finns här redan från början.

07.20 började dagen.

Nummer 52 i kön.

Och många timmar senare står man där och tänker att det var värt varenda minut.

Håkan Hellström är fortfarande Håkan Hellström.

Och just den här kvällen är han dessutom fullständigt lysande.

5/5

Bruno Mars, The Romantic tour Betyg: 4 av 5

Sex utsålda kvällar på Wembley Stadium är ett kvitto på att Bruno Mars fortfarande tillhör världens allra största liveartister. Den femte kvällen i raden känns ändå inte som ett rutinjobb. Tvärtom kliver han upp på scenen med en energi som om det vore premiär.

Den nya The Romantic Tour bygger mer på klassiskt artisteri än på gigantiska scenbyggen. I en tid när många stadionakter fyller arenorna med catwalks, flygande scener och avancerad teknik nöjer sig Bruno Mars med en traditionell scen. Det låter nästan som en begränsning – men blir istället en styrka. Fokus hamnar där det ska vara: på låtarna, rösten och ett tolvmanna band som spelar med kirurgisk precision. Ändå vill jag bli överraskad, förvånad, något oväntat ska hända. Det enda som inte var planerat, var nog kvinnan som hade skrivit Bruno på sina bröst, och den raden slängdes också in i låten.

Och vilket band det är. Blåset, kompet och koreografin sitter med en självklarhet som får hela konserten att kännas sömlös. Bruno Mars rör sig obehindrat mellan soul, funk, R&B och pop, och han gör det med en scennärvaro som få kan matcha. Han sjunger med en till synes outsinlig kraft samtidigt som han dansar sig igenom den två timmar långa konserten utan att tappa vare sig ton eller tempo.

Det är svårt att värja sig mot hitparaden. ”24K Magic”, ”Locked Out of Heaven”, ”Grenade” och ”Uptown Funk” förvandlar Wembley till ett enda stort dansgolv. Publiken är med från första till sista tonen och sjunger så högt att Bruno Mars flera gånger bara kan le och låta arenan ta över. Av årets senaste hitlåtar saknas bara APT. Die with a smile får Bruno klara själv.

Inför konserten hade jag en märklig fundering. Vilken låt skulle publiken sjunga på väg mot tunnelbanan när allt var över? Jag hade nog satsat på ”Uptown Funk” eller ”Just the Way You Are”. Men svaret blev ett helt annat. När tiotusentals människor vandrade mot Wembley Park Station var det ”Marry You” som ekade mellan husen. Den lättsamma kärlekshymnen blev kvällens sista allsång – ett oväntat men väldigt talande slut på en konsert där glädjen hela tiden stod i centrum.

Det som hindrar konserten från att nå full pott är egentligen bara att den känns lite väl trygg. Bruno Mars levererar precis det man hoppas på – och nästan inget man inte redan väntat sig. Showen är oerhört välgjord, men den saknar de där riktigt oförutsägbara ögonblicken som förvandlar en fantastisk konsert till en historisk.

Men när en artist kan fylla Wembley sex kvällar i rad och ändå få publiken att lämna arenan med ett leende och en spontan allsång är det svårt att klaga alltför mycket.

kväll två av tre som MCR har sålt ut Wembley.

När nostalgi blir levande teater, betyg 5 av 5.

Två decennier efter att The Black Parade förändrade en hel generation rockfans visar My Chemical Romance att albumet fortfarande är långt mer än en nostalgitripp. På Wembley Stadium förvandlas konserten till ett två timmar och 30 minuter långt scenverk där arenarock, musikal och gotisk dystopi flyter samman.

De har lovat att spela The black parade, från början till slut. Från första stund är det tydligt att bandet inte nöjer sig med att spela igenom en klassiker. Allt är minutiöst iscensatt. Scenografin känns hämtad ur en mörk framtidsvision, med sjukhusestetik, uniformer och filmiska mellansekvenser som binder ihop låtarna. Det är teatralt utan att bli kitsch – snarare förstärker det dramatiken som alltid funnits i Gerard Ways texter. Kvällen börjar med att alla uppmanas att stå upp. Nationalsången för den fiktiva diktaturen Draag ska spelas. Over fields, the national anthem of Draag. Sen sätter sig inte publiken på sittplats på hela spelningen.

Way själv är kvällens självklara mittpunkt. Rösten har blivit mörkare med åren, men uttrycket är minst lika intensivt. Han behöver sällan ta i för att få Wembley att sjunga med. När den första pianotonen till ”Welcome to the Black Parade” hörs inga fler toner, jublet dränker alla kommande tonerna, sen exploderar arenan i ett allsångsögonblick som känns lika självklart som mäktigt.

Bandet spelar The Black Parade med en precision som gör att låtar som ”Dead!”, ”Mama”, ”Cancer” och ”Famous Last Words” känns större än någonsin. Samtidigt finns en rå energi kvar. Ray Toros gitarrspel är lika melodiskt som explosivt, medan Frank Iero och Mikey Way håller ihop maskineriet med en självklar pondus.

Efter albumframförandet skiftar konserten karaktär. De går över till den mindre b-scenen. Scenen blir mindre formell och bandet öppnar dörren till resten av katalogen. Klassiker som ”Helena”, ”I’m Not Okay (I Promise)” och ”Na Na Na” fungerar som en påminnelse om varför My Chemical Romance fortfarande är ett av de mest älskade banden från 2000-talets alternativa rockscen. De djupare albumspåren belönar samtidigt de mest hängivna fansen.

Det mest imponerande är ändå hur bandet undviker att fastna i ren nostalgi. Trots att materialet har tjugo år på nacken känns konserten levande och relevant. Det handlar mindre om att återuppleva tonåren och mer om att ge musiken ett nytt sammanhang.

Om något kan invändas är att den hårt regisserade första delen ibland lämnar lite väl lite utrymme för spontanitet. Men det är också en del av konceptet – och när allt fungerar är resultatet närmast filmiskt.

My Chemical Romance har blivit äldre. Publiken också. Men på Wembley visar bandet att känslorna som en gång gjorde dem till generationsikoner fortfarande är lika starka. Det här är inte bara en jubileumsturné. Det är en påminnelse om varför The Black Parade fortfarande marscherar längst fram.