Thomas Johansson

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! (5)

Det är lätt att försköna tanken på ett återbesök, men i 5 Seconds of Summers fall finns det faktiskt fog för nostalgins värme. Mellan 2014 och 2018 var de återkommande gäster i Stockholm och byggde under de åren upp en ovanligt trogen publik. Första gången de stod på en svensk scen var som förband till One Direction – ett lite råare, mer gitarrdrivet alternativ till huvudakten. Den rollen speglas i kvällens öppningsakt South Arcade, som fyller exakt samma funktion: att sätta tonen med mer nerv än perfektion.

Att det gått nästan åtta år sedan bandet senast spelade i Stockholm märks tydligt. Inte bara i publikens förväntan, utan också i hur bandet själva närmar sig kvällen på Hovet. Det finns en medvetenhet om deras egen historia här, men utan att de fastnar i den eller försöker återskapa något som inte längre finns.

Samtidigt är arenan inte helt fylld. Vissa läktarsektioner står tomma och skapar ett märkligt visuellt glapp mellan scenens energi och rummets faktiska volym. Men det som saknas i antal tas igen i intensitet. Publiken som är där beter sig som ett enda stort, sammanhållet kollektiv. Varje uppmaning från scenen får omedelbart gensvar, varje refräng sjungs tillbaka med en kraft som fyller ut de tomma stolarna.

Det är kanske just där kvällens tyngdpunkt hamnar: inte i siffror, utan i relationen mellan band och publik. 5SOS har alltid lutat sig mot sin fanbase, men här känns det mer som ett ömsesidigt avtal. Bandet ger allt, publiken svarar, och i det utbytet uppstår de där ögonblicken som inte går att planera eller tvinga fram.

Musikaliskt fortsätter de på sin väl etablerade linje – en balans mellan polerad pop och mer rått gitarrdriv. Kemin mellan medlemmarna är fortfarande central. Luke Hemmings framstår som mer fokuserad än tidigare, Ashton Irwin driver på med ett trumspel som håller ihop helheten, och de övriga två fyller ut ljudbilden med både tyngd och närvaro. Det är tight, men aldrig så perfekt att det blir sterilt.

Självklart finns det svackor. Några partier tappar fart och känns mer som transportsträckor än som nödvändiga pauser. Men när bandet trycker till, när de vågar luta sig in i det större uttrycket, då är det svårt att värja sig.

Och i slutändan blir det en riktigt bra kväll. Inte perfekt, inte fläckfri – men levande, svettig och genuint engagerande. Ett sådant där gig som faktiskt landar hos publiken. Det märks inte minst på 13-åriga Elvira, på sin första riktiga arenakonsert, som utan att tveka delar ut högsta möjliga betyg: en solklar femma, dessutom med tre utropstecken. Det är svårt att argumentera emot.

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) – Betyg 4 (5)
En bra spelning som lyfter till något helt annat

Första av två utsålda kvällar på Fållan, och redan innan bandet går på ligger en förväntan i luften som är svår att värja sig mot. Dina Ögon är ute på turné med sitt nya album Människobarn, och Stockholm får två kvällar i rad att fira bandets återkomst.

Konserten är i praktiken en fullskalig presentation av det nya albumet. Nästan hela Människobarn spelas — bara två låtar lämnas utanför — och det visar sig vara ett smart drag. De större, mer expansiva produktionerna får en fysisk tyngd live, medan de mjukare spåren landar med en värme som gör att publiken sjunker in i musiken snarare än bara lyssnar på den. Det är som att se bandet växa i realtid, låt för låt.

Det finns också något konsekvent i hur kvällen byggs upp. Istället för tydliga stopp mellan låtarna får musiken flyta, nästan som ett enda sammanhängande stycke. Det skapar en närvaro som är svår att bryta – publiken dras in och stannar där. Samtidigt är det ett grepp som riskerar att jämna ut topparna, och ibland saknas den där enskilda låten som bryter mönstret och verkligen sticker ut. Men det är också en del av bandets identitet: de jobbar mer med helhet än med enskilda utropstecken.

Live framträder också en större tydlighet i samspelet. Det som på skiva kan upplevas som drömskt och svävande får här en mer definierad kropp. Trummorna är tajta utan att bli stela, gitarrerna färgar ljudbilden snarare än driver den, och sången ligger som ett mjukt men stadigt nav i mitten. Det är kontrollerat, men aldrig kallt.

Publiken möter det på samma våglängd. Det är inte en konsert där allt exploderar från första sekund, utan snarare en där intensiteten byggs upp gemensamt. Små rörelser, lågmäld allsång, ett kollektivt fokus. Och när det väl släpper – när tempot ökar eller en refräng sätter sig – känns det desto starkare.

När extranumren kommer öppnar bandet upp för publiken: “Vad vill ni höra?” Fållan exploderar i önskningar, och plötsligt känns lokalen mer som ett kollektiv än en konsert. På setlisten står det helt enkelt extranummer, inte exakt vad som ska spelas, så det känns som att det faktiskt är på riktigt. Det är här kvällen tar klivet från bra till helt underbar. Som när en redan stark film får en sista scen som gör att du sitter kvar i mörkret en stund extra, bara för att hålla kvar känslan.

Här blir också relationen mellan band och publik som tydligast. Det finns en tillit i rummet – en känsla av att det här inte bara är en spelning som levereras, utan något som faktiskt delas. Och det är i de ögonblicken, när strukturen släpper och närvaron tar över, som Dina Ögon är som allra starkast.

Dina Ögon levererar en kväll som både är en kärleksförklaring till Människobarn och ett bevis på hur stark relationen till publiken blivit. Kväll 1 på Fållan känns unik — en sådan där spelning som inte går att upprepa exakt likadant, hur bra kväll 2 än blir.

Amanda Bergman, Cirkus, Stockholm, betyg 3 (5)

Tempot sätter tonen direkt: från lugnt till ännu lugnare. När Welcome to Jurassic Park smyger in som intromusik är det ett oväntat val – nästan lite lekfullt – men det blir också en kontrast till det som följer. För när Amanda Bergman kliver upp på scenen på Cirkus är det inte för att ta över rummet, utan för att sakta sänka pulsen i det.

Cirkus är nära nog fullsatt, men det finns ingen känsla av premiär eller uppvisning. Snarare något inåtvänt, nästan privat. Bergman öppnar inte med kraft utan med närvaro. Hennes röst, vacker och skör, bär konserten framåt – men ibland också nedåt. Det finns stunder där det blir så stilla att det nästan tippar över i det dåsiga. Som om låtarna svävar lite för länge i samma känsloläge.

Samtidigt är det just där hennes styrka ligger. Rösten spricker, tvekar, håller tillbaka – och just därför känns den. Det är aldrig perfekt, men det är hela poängen. Hon sjunger inte för att imponera, utan för att stanna kvar i något.

Låtarna rör sig i ett smalt spektrum, från lågmält till ännu mer återhållet. De nya spåren glider in utan att störa, men bidrar också till den jämna, nästan monotona känslan. Bandet är följsamt och diskret, mer som en förlängning av Bergman än en egen kraft. Allt är noggrant balanserat, men aldrig uppseendeväckande.

Mellansnacket är sparsmakat. Några trevande ord, små fragment av tankar. Det finns ingen vilja att underhålla mellan låtarna, och det märks. Men det skapar också en märklig närhet – som om publiken får vara med i något ofiltrerat, snarare än något uppbyggt.

När konserten verkligen träffar gör den det tyst men tungt. Inte med stora gester eller allsång, utan som en stillsam tyngd i kroppen. Ljuset följer samma linje: dämpat, ibland nästan för försiktigt. Cirkus känns mindre än vanligt, mer instängt, men också mer fokuserat.

Det finns ögonblick där man önskar mer variation, något som bryter av, skakar om. Men Amanda Bergman verkar inte särskilt intresserad av det. Hon håller sig kvar i sitt uttryck, även när det riskerar att bli för jämnt.

Mot slutet är publiken samlad i något som liknar eftertanke snarare än eufori. Applåderna är varma, men återhållna. Som om kvällen inte riktigt lämpar sig för att explodera.

Det här är inte en konsert som försöker vinna över dig. Den bara finns där, stilla och envist. Ibland nästan för stilla – men också, i sina bästa stunder, drabbande på ett sätt som stannar kvar långt efter att sista tonen klingat ut.