Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Thomas Johansson

Godspell – 70-tals musikal i lite modernare kläder

by

Godspell

Scen: Skandiascenen på Cirkus Stockholmspremiären den 16 mars

Betyg: 3

Godspell, Foto: Malin Arnesson

Godspell, känns som en musikal inspirerad av Hair men som inte riktigt kom upp till kvalitén från Jesus Christ Superstar, men som ändå finns där. Storyn är hämtad från bibeln, passar som en påskmässa, om kärlek och alla människors lika värde.

På scenen är det tretton väldigt kompetenta skådespelare, de kan verkligen sjunga och spela. Ändå sjunker kvalitén ibland till barnteaternivå, blir väldigt tydligt och enkelt, för ett några minuter senare explodera i ett riktigt bra nummer. Ändå är helhetsupplevelsen positivt, det är roligt och fullt med infall. Det finns ett nummer som hämtat från Avenue Q med dockor. Jesus och Johannes döparen fejksteppar till ljudeffekter från ensemblen. Godspell har varit ute på en turn’e  och Stockholm är sista stoppet. Det märks att de har spelat ett tag och det är tight och välspelat.

Jag blir inte riktigt klok på inledningen av musikalen. Jag gillar att ensemblen är ute i salongen när publiken kommer. Scenen till musikalen är belagd till en källare under ett hotell. En städare kommer med handdukar, en piccolo kollar att du hittar din sittplats, säkerhetschefen lyser med sin ficklampa på ljusfolket strax under taken och kollar att dom är säkra. Plötsligt går en propp och det blir kolmörkt. Guds röst talar ur mörkret i form av meddelanden, borde det inte ha varit twitter? Jesus släntrar in som en hotellgäst i vit badrock och lånetofflor, Johannes döparen dyker upp i en lysande entre och döper alla i ett gammalt badkar. Det är färgsprakande show, med musik som känns oväntat modern. Det är rockig pop, soul och gospel.

Ändå är slutsatsen att det är roliga två timmar som bjuds på Godspell, och helt klart värt ett besök, kanske speciellt i påsktider, för budskapet som sitter kvar dagen efter, är alla likas värde och att kärleken framförallt.

Godspell, Foto: Malin Arnesson

Nötknäpparen – underhållande bra

by


Vi har inte kommit iväg förut, det har varit slutsålt varenda gång vi tänkt att gå. Nu när Nötknäpparen sätts upp för en tredje säsong, så får vi äntligen tag i biljetter. Vid premiären för två år sen, fick den lite kritik mot att vara lite rörig och full av infall. Jag personligen älskar att den är full av infall.

Fredrik Benke Rydman förvandlar dansklassikern Nötknäpparen till en modern gatusaga. Där barn lämnas på en soptipp, föräldrarna reser till väst för att tigga. Jörgen, publikvärden används för att förklara dansen, och det kan kännas som fördummande mot publiken, men för mig blir det precis tvärtom, det öppnar upp för alla, för alla som kommer ska förstå vad som händer på scenen. Det öppnar upp för att även unga besökare får ut mer av föreställningen. Jag blir tillsammans med dom glada när både Mario och Darth Vader dyker upp under ett av infallen. Det leks med ridåer och vad vi får se.

Denna version av Nötknäpparen är en perfekt första dansföreställning för den som inte kommit iväg på dans förut. Det är starka dansare, som verkligen kan sitt hantverk. Det finns fortfarande med lite ballett, men mest är det riktigt häftig gatudans. Det är en föreställning för hela familjen, snygg, snabb och som sagt, full av infall.  Det infall jag håller allra högst, när det kommer en lite falskt skorrande kopia av många aktuella artister, sjunger ”Stop cracking my nuts!” . Det blir inte bara dubbelironi, det blir ytterligare en nivå.

Det är bara att inse, nu när de spelat denna föreställning ett antal gånger så är den jäkligt underhållande, försök att få biljetter till de sista föreställningarna som går. Just nu spelas den till 18 mars på Dansens hus.

Recension: Tom Walker, imponerar och lovar något stort i framtiden

by

Engelska artisten Tom Walker är i Stockholm för att visa upp sig. Obaren är scenen för den lilla spelningen, en spelning som ska ge mersmak inför framtiden. Ändå har han några låtar med över 35 miljoner streams på Spotify. Tom har en stark röst, och en stor närvaro på scenen, sen är ljudet inte den bästa men det är ändå den där lilla klubbspelningen. Du vill kunna berätta att du såg honom redan 2018, och då var vi bara några hundra i en totalt packad lokal, en liten bar. Detta är en scenario som faktiskt kan bli sant, för Tom Walker är riktigt bra.

Den korta låtlistan ger önskan om mer, större scen, fler musiker, och mer allsång. Publiken kan lite av två låtar, resten känns nytt, och det är svårt att sjunga med. Ändå lämnar jag baren sjungades på, ”Leave a light on” och ”Fuck off”. De två sista låtarna som spelades, och då har han ändå lyckats. Trycker på gilla-knappen på Tom Walkers facebook-sida och jag har sällskap av 34 950 personer till, så vi är många som ändå gillar hans musik.

Mycket kärlek under Bowiehyllning i Globen

by

Det är långt ifrån slutsålt, men vi som är där får uppleva en kärleksfull kväll där legendaren David Bowie hyllas. Det är ett stort band på scenen med mycket kompetenta musiker, så det låter bra. Lägg på detta till ett dussin svenska artister, som på sitt sätt tolkar Bowie, så får du showen, Sverige tolkar Bowie. Konferencier är Robert Fux och han är genial denna kväll. Så bra, så rolig och bäst när han improviserar.

Till detta ett stort antal artister, där Motoboy lyser som en fyrljus på overdrive. Jag hade glömt hur bra han kan vara, men blir plågsamt påmind om den kvalité han har. Han är så bra denna kväll, så jag gör en mental anteckning om att boka biljetter till hans nästa turné. Amanda Bergman sista låt på kvällen, Young americans, skickar lyckostrålar genom hela min kropp. Kärlek till David Bowies musik är något som återkommer flera gånger under kvällen. It ain’t easy i en dansant version av Vaz visar att Bowie har så mycket bra musik i sin portfölj tänker jag, innan jag inser att det är en cover, på en cover som Bowie gjort och originalet är gjort av Ron Davies.

Denna kväll spelar det ingen roll, för det är en förvånande bra kväll, och det är massor av kärlek till Bowie och till hans musik. Hoppas att arrangören som på biljetten kallas för Superturken, Elcim Yilmaz, går på plus för denna kväll, för det är friskt vågat, och jag hoppas att det också är mycket vunnet, för det är hon värd.

 

 

Låtlistan

1. Instrumentalt intro 2. Rebel rebel (Dennis Lyxzén) 3. Ashes to ashes (Amanda Bergman) 4. In the heat of the morning (Magnus Carlson) 5. Where are we now (Magnus Carlson) 6. The man who sold the world (Julia Frej) 7. Little wonder (Jenny Wilson, Julia Frej) 8. Space oddity (Jenny Wilson) 9. Ziggy Stardust (Conny Bloom) 10. Fashion (Dennis Lyxzén, Min Stora Sorg) 11. Thursday’s child (Min Stora Sorg) 12. Changes (Ebbot Lundberg, Amanda) 13. Five years (Ebbot Lundberg) 14. Where are you now (Ebbot Lundberg) 15. It ain’t easy (Vaz) 16. I can’t give everything away (Sarah Klang) 17. Seven (Sarah Klang) 18. Rock’n’roll suicide (Cissi Wallin) 19. All the young dudes (Erik Lundin) 20. Memory of a free festival (Amanda Bergman) 21. Lazarus (Stockholms domkyrkokör) 22. Life on Mars (Daniel Boyacioglu) 23. Suffragette City (Moto Boy) 24. Let’s dance (Dennis Lyxzén) 25. Heroes (Sarah Klang, Moto Boy och Magnus Carlson) 26. Young Americans (Amanda Bergman) 27. Starman (Julia Frej, Moto Boy)


Konsertrecension: Diskopunk – ren lycka i discotakt

by

Artist: Diskopunk

Scen: Dynamo Norrköping / Where’s the musik 2018

Betyg: 5

Diskopunk, tillhör dom där banden du bara måste uppleva live. Spelar ingen roll att du aldrig sett dom förut. Du står snart och dansar. Det är punkens lite skitighet, i ett discotempo, med trallvänliga texter. Det är paljetter och glitter, det är dans, och det är artistnamn från hästar. Det är glädje, en käftsmäll, och det är kärlek, massor av kärlek. Lite mer kärlek till att röra på sig, det är sångaren Antonio America, som sjunger, I love you, och publiken svarar med samma fras.

En i publiken får låna mikrofonen, och kärleksbombar hela bandet. Han är inte ensam om att känna detta. Allt det roliga måste tydligen ha ett slut, och prick klockan 01.00 får Diskopunk inte spela något mer. Jag vill ha mer, mycket mer, av Diskopunk, men det får bli en annan gång.