Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
En inte så stor fanskara men väldigt taggade sådana mötte Baby Queen, och publiken och Baby Queen hade en trevlig spelning i den varma solen.
Starten var inte den bästa, startade sent, och väldigt struligt ljud, mic som inte funkar, så förutsättningarna kunde vara bättre, men spelningen var bra. Kemin mellan publiken och Baby Queen gjorde värmen ändå hetare.
Här är ett bildarkiv från spelningen.
LollaPalooza Stockholm har biljetter i många prisklasser. Barnbiljetter för tre dagar som kostar 250 kronor är så jäkla bra. Sen att den dyraste biljetten kostar 28000kr, gör ingenting. Den som vill lägga den summan på tre dagars festival, gör det.
Men du behöver inte lägga en krona på biljetter. Du kan följa ett antal akter på TV4-play.
Torsdag 29 juni
14:30 KayCyy
15:15 Molly Hammar
18:45 The Rose
21:00 Kygo
Fredag 30 juni
17:15 Omar Sherif
18:15 Daniela Rathana
20:15 Thomas Stenström
21:15 Zara Larsson
Lördag 1 juli
15:00 Estraden
15:45 Cornelia Jakobs
18:15 Victor Leksell
20:15 The 1975
22:30 Mumford & Sons
Sweeney Todd
Av Stephen Sondheim
Regi: Michael Cavanagh
Koreografi: Joakim Stephenson
Scenografi: Magdalena Åberg
Kostym: Lena Lindgren
Ljus: Linus Fellbom
I rollerna: Ola Eliasson, Karolina Blixt, Linus Börjesson, Johanna Rudström, Jeremy Carpenter, Jonas Degerfeldt, Vivianne Holmberg, Niklas Björling Rygert, Klas Hedlund, Johan Rydh
Dirigent: David Angus
Scen: Kungliga Operan
En broadwaymusikal på operan, varför det när det finns så många operor som aldrig spelats på operan. Mitt svar är därför, att just Sweeney Todd är den rätta musikalen att spela på operan. Musiken höjs flera nivåer när den spelas av en riktig symfoniorkester. Skolade operaröster på alla roller, med en stor kör. Scenografin är lekfull med massor av snygga scener och kostymerna har många meter tyg och sykunskap.
Karolina Blixt är helt enkelt genial i rollen som Mrs Lovett, och till och med hennes engelska dialekt är snygg. Jag såg föreställningen den 6 mars, och det är cirka sex veckor efter premiären. En tid som i vanliga fall innebär att framträdandet på scenen blir snyggare, mer precist, men här får jag känslan ibland av att de inte spelat så mycket. Det snubblas en hel del, missas en del andra saker som gör att det mer känns som en nervös premiär. Johanna Rudström som spelar Lucy har för kvällen tappat rösten och hennes röst framförs av en i kulissen samtidigt som hon mimar. Efter inledande strul så fungerar detta helt ok.
Att få uppleva Sweeney Todd på originalspråket engelska är kul, och trots att jag anser mig vara ganska bra på engelska är det skönt att ha textmaskinen att kika på ibland. Jag såg Stadsteaterns version av Sweeney Todd och det är faktiskt samma som skött scenografin på den föreställningen och den nu på operan, Magdalena Åberg. Scenarbetarna får jobba hårt när många scener är rörliga, och skapar ett djup.
Det som eventuellt lite tappats bort i operans version av Sweeney Todd är den sociala kritiken och dubbelmoral av makten, men det är en anmärkning på kanten. Min känsla när jag går ut från operan är ändå glädje och tacksamhet. Vi lyckades få bra biljetter till denna kväll med både öron- och ögongodis.
När jag precis är på väg in hemma, stoppas jag av en granne på cykel. Han säger att han sett oss på rad 2 på operan, och att han spelar fiol i orkestern. Får en chans att diskutera musiken med en som spelar den varje kväll. Dock kunde han inte kommentera scenografin, för den har han ännu inte sett. ”Jag sitter ju med ryggen mot varje kväll”, säger han och jag inser att vi som får både musik och se scenen är lyckliga.
Master of Dance
Manus Martin Luuk & Fredrik Benke Rydman
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Regi Jörgen Thorsson
Ljuddesign Petrus Königsson
Ljusdesign Fredrik Benke Rydman
Kostym Lehna Edwall
Teknisk samordning Joakim Jaeger
Skräddare Phia Hokkanen
På scen Fredrik Benke Rydman
SPELPERIOD
Föreställningen spelas i två perioder på Dansens Hus Elverket under våren.
Först 3-12 mars och därefter 19 maj – 4 juni.
Fredrik Benke Rydman tar emot publiken redan när dörrarna öppnas. Pratar med alla som vill, säger Ok till att ta en bild tillsammans med ett ungt fan. Visar andra till sina platser och stämningen blir lite glad och generös. Benke berättar att han gillar att ta mot publiken och slippa stå och kika bakom ett draperi när sorlet blir högre i salongen.
När föreställningen börjar så visar det sig ganska snart att vi inte längre är publik, utan dansare till Henkes nya föreställning och att han är Master of Dance. Att vi är på en master-class. Många danstermer förklaras och publiken, förlåt, dansarna blir både hyllade och utskällda.
Jag har sällan skrattat så mycket på en dansföreställning, så det är lika delar teater och dans, kryddat med massor av humor. Benkes dansmonolog kryddas med unika danssteg som skapas tillsammans med publiken, förlåt, dansarna. Stegen improviseras fram och är skäl till många skratt. Publikens förlåt, dansarnas förslag fångas på ett snyggt sätt av Benke och musikförslag som kommit under föreställningen gång, finns sen med på slutprodukten på ett oerhört snyggt sätt. Benke är generös med anekdoter ur sin karriär, och denna föreställning är tillsammans med Våroffer det bästa jag sett med Benke, trots att det inte är jättemycket dans under den 80 minuter långa föreställningen.
Master of Dance spelas på Elverket, dansens hus. Vill du se den bör du nog skynda att skaffa biljett. Med det jublande mottagandet denna fick och Elverkets ganska få platser gör att hela den tänkta säsongen kommer att sälja slut snabbt.
Vårens roligaste dansmonolog är skriven av Benke och Martin Luuk.
My Chemical Romance på Gröna Lund
14 juni 2022
Det är det femte spelningen i Sverige. Efter den förra på annexet 2011 trodde nog få att det skulle bli något mer, men 2019 återförandes bandet utan förvarning. De tänkta spelningarna i Europa 2020 blev flyttade två år framåt och då las Stockholm till. Att välja Gröna Lund som arena, är precis på gränsen vad grönan klarar publikmässigt. När jag kom så gick kön till Waldemarsudde. 1000 meter lång men efter 90 minuters köande kom jag in.
Planen framför scenen är verkligen full. Förväntan ligger i luften och många är klädda enligt den mall många kallar för EMO. Just My Chemical Romance är det största bandet inom den genren men brukar inte gå med på att de spelar emo-musik.
En kväll med MCR är en kväll med mycket känslor, allsång och faktiskt riktigt bra rock. Bandet med sångaren Gerard Way i fronten har kul på scenen. För kvällen klädd i en grön regnponcho och vitsminkad, redo för den utlovade åsk-skuren. Kom inte så mycket regn, var faktiskt skönt när det kom lite regn, för det var trångt framför scenen och Covid kändes som en dålig dröm.
Na na na är en glädjeskutt i det mörka, welcome to The Black Parade är en pärla, värdig som arenarock.
Kvällen som helhet är en klar fyra, även om de fans som köat i över två dygn nog ger konserten en sexa på en femgradig skala.
Foto: Desiree Woltze Olsson
