Diskussionen om traditionella mediers kulturredaktion som en motsats till bloggar har poppat ut igen.
Nu är det Håkan Lindgren, kulturskribent på Göteborgsposten, som menar att de som hyllar bloggar i förhållande till traditionella mediers kulturredaktioner drivs av kulturförakt. Han skriver:
Allt detta rider i sin tur på en våg av växande kulturförakt. Man målar upp en påhittad elit som förtrycker oss med sina kunskaper och sin kultur – som duktiga små nätrebeller ska vi självmant vända ryggen till allt sådant. Detta förakt är lika obehagligt oavsett om det kommer från vanligt hederligt folk, från ovanligt ohederliga politiker eller från tryggt etablerade mediepersonligheter som struntar i vad nästa skribentgeneration ska leva av så länge de själva kan sälja ännu en hört-talas-om-internet-krönika.
Han skriver också att bloggar inte kan ersätta professionella reportage.
Lindgren sågar inte bloggosfären jämns med fotknölarna. Han medger att det finns ett bra utbyte mellan traditionella mediers redaktioner och mediekritiska bloggar. Men visst skakar jag på huvudet åt hur Lindgren drar alla bloggar över en kam. Vi på Kulturbloggen gör inte reportage, det är sant, men vi gör en hel del mer genomarbetade saker, framför allt intervjuer.
Vi har instiftat Stora Kulturbloggpriset just för att lyfta fram de många bra kulturbloggar som finns. Vi vill stödja bra kulturbloggar med kvalitet. Ta till exempel en titt på förra årets nominerade kulturbloggar, där finns flera mycket bra kulturbloggar med hög kvalitet.
Fem andra kulturbloggar som jag verkligen vill rekommendera är:
Kulturdelen
Kulturekonomi
Lotten
Fotobloggen Imagine
Bokbloggen En annan sida
Det finns en mängd mycket bra kulturbloggar. Och de är inte drivna av kulturförakt.
Tvärtom.
Håkan Lindgren verkar däremot drivas av visst förakt mot kulturbloggare. Eller okunnighet.
Det finns däremot flera stora nackdelar med traditionella mediers kulturbevakning.
Först och främst att det är ett litet fåtal som alls får uttrycka sig via dem. För att komma in på en kulturredaktion i Sverige krävs inte bara att vara oerhört duktig, du måste ha kontakter till max och ja, det räcker inte. Det är rent lotteri vilka de få är som får komma in dit och publicera sig.
Självklart är det en seger för demokratin att det idag finns verktyg där också den som inte duger för kulturredaktionernas chefer kan skapa sig en plattform och göra sig hörd i kulturdebatten.
Det är till exempel uppenbart ingen traditionell redaktion skulle anställa en enda människa som är över fyrtio år. Traditionella mediers chefer anställer till nittionio procent endast 30-åringar, med viss övervikt av män.
Däremot tycker jag det är oerhört illavarslande att DN skär ned så radikalt på sin kulturredaktion och väljer att istället satsa på korsordstidningar. Kvällspressen hr för länge sedan gett upp ambitionen att satsa på kulturjournalistik. Frågan är varför DN skär ned så mycket på kulturen? På flera håll har jag hört misstanken att det beror på att det var den enda redaktionen som fortfarande var kritiskt granskande och inte bara springer ledarredaktionens ärenden.
Kvällspressen har ju tyvärr mer och mer valt att satsa på klickjournalistiken och där tar nöjesbevakningen över allt mer och kulturen minskar.
Som att toppnyheten på Expressens nöjesbevakning just nu är spekulationer om Bruce Springsteen varit otrogen. So what? Vad lever Expressens redaktörer i för värld? Är de anhängare av kristdemokraternas sexualmoral? Är det verkligen viktigt att spendera redaktionella resurser på att sprida skvaller om Bruces kärleksliv?
Deeped diskuterar kvällspressen, men anledning av en hyllningsartikel till kvällspressen:
Själv brukar jag säga att vi svenskar har den kvällspress vi förtjänar. Och många gånger finns det delar i den som faktiskt är riktigt bra. Men att som Fridah Jönsson gör – försöka höja den till skyarna som någon sorts grundläggande mediaplattform för sanning och omvärldsanalys känns onekligen lite smått naivt.
Jag har tidigare skrivit om Fridah, jag gillar hennes spänst och vilja att faktiskt skapa riktigt bra krönikor. Så alla pk-människor som vill köra argumentationslinjen ”bitter 40 åring ger sig på ung tjej” kan kanske softa lite. Den guilty by association-linjen är så trött.
Problemet är bland annat hennes argument att det är bättre att överdriva saker än att inte skriva om det alls:
Och även om de överdriver dödssiffrorna i Haitiskalvet (eller vad det nu kan vara), så blir man ju i vilket fall som helst MEDVETEN om att det har varit ett skalv på Haiti.
Internet är en kanal som ger oss oändliga möjligheter till kommunikation, till samtal, till att utbyta tankar och idéer. Där kan skit spridas, likaväl som sådant som får oss att utvecklas och växa. Precis som i allt annat: det finns bra saker och dåliga saker och en massa däremellan.
Att som EU-minister Cecilia Malmström föreslår filtrera bort sidor med barnporr låter bra, kanske. Men filter över Internet är och förblir censur.
Det finns en stor fara med att börja lägga filter på webben.
Vad drabbas nästa gång?
Och exakt hur grov ska barnpornografin vara för att kategoriseras som barnporr?
Kampen mot barnporr måste nog drivas på annat sätt.
Liberati tar också upp detta och Victor Zetterman
Kamferdroppar har också bloggat om Håkan Lindgrens artikel om kulturförakt
Relaterat:
Läs även andra bloggares åsikter om kulturpolitik, debatt, kultur, Internet, censur, Cecilia Malmström
Det är klart det är en kvalitetsskillnad mellan det som skrivs av yrkesjounalister och hobby-skrivare.
Dock kan det ju vara bra grejor så klart än då som skrivs av bloggarna.
Till Mats: På vilket sätt skriver jag sämre här i Kulturbloggen än när jag på arbetstid skriver om vetenskap i mitt jobb? På vilket sätt är jag sämre för att jag gör intervjun med Mikael Wiehe på min fritid? På vilket sätt är jag sämre skribent eller sämre intervjuare då än om jag gör den på uppdrag som frilansjournalist?
Din kommentar är ett utmärkt exempel på de falska motsättningar mellan bloggar och yrkesskribenter som jag försökte beskriva i artikeln. Missade du det stycke där jag skrev att jag började skriva på nätet (för tio år sedan) och fortfarande gör det?
”Nu är det Håkan Lindgren, kulturskribent på Göteborgsposten, som menar att de som hyllar bloggar i förhållande till traditionella mediers kulturredaktioner drivs av kulturförakt.”
Det menar jag inte, och det står inte i artikeln. Däremot finns det en falsk anti-elitism (och i bakgrunden en dos kulturförakt) hos dem som underblåser den falska motsättningen mellan bloggar och yrkesskribenter. En falsk motsättning som gynnar en enda sak: den lär oss att inte protestera när medieägarna gör sig av med reportrar och kulturskribenter. Vi ska uppfostras att känna att den fattigdom nedskärnigarna för med sig är ett framsteg, en befrielse.
Håkan Lindgren: Du missar min poäng. Jag beklagar ju verkligen nedrustningen av kulturredaktionerna.
Jag beklagar att DN hellre satsar på sminkbloggar och korsord än kulturen.
Men å andra sidan öppnar bloggarna för fler människors möjligheter att göra sig hörda.
Jag är kvinna över 40 men 25 års erfarenhet av journalistik och har läst både teatervetenskap och dramatik på universitetet. På Kulturbloggen kan jag göra mig hörd. In till de fina kulturredaktionerna släpps jag inte.
Visst är traditionella mediers kulturredaktioner oerhört snäva och släpper inte in många olika röster.
Bloggosfären behövs. Men de traditionella medierna behövs, om de vågar satsa på kvalitet och struntar i klickjournalistiken och gör det som vi bloggare inte har resurser till.
Det finns ett förakt från stora tidningar mot internetmedia överhuvudtaget. När stora papperstidningar minskar sin journalistkår, skär ner på kultur- och samhällsdebatten, tas den över av internetentreprenörer. Kvällstidningarna har länge utgjort en förlängd arm till den sk skvallerpressen och har bestämt sig för att gemene läsare är mer intresserad av kändisskvaller än seriös journalistik. Det finns en styrka i att bloggar som Kulturbloggen uppstått, den presenterar något nytt och ger kulturen perspektiv från flera håll. Inte bara sk vidtalade debattörer som ges tillträde till de stora papperstidningarna. Problemet är att vanligt folk ofta har haft väldigt lite tillträde till mediavarlden’ När internet öppnas ges också andra plats på arenan. Inte alltid i former som jag tycker om, men väl forstår människors frustration över att inte bli hörda, tillfrågade etc.
Newsmill seglade upp som en debattsajt där såval etablerade skribenter, politiker mfl tillsammans med sk vanliga människor kom att stå for någon form av skrivandets demokrati.
Att vara journalistutbildad innebär inte att man är en bra skribent eller ens en duktig journalist. En bra skribent finns i flera led, författare har oftast tex inte journalistisk bakgrund men väl ordets gåva.Reportage är en intressant fråga. I vilken mån intresserar jag mig for reportage kring ev kända personers liv i Sverige? Reportaget som jag lärt mig finns inte idag. Idag är en helsida i AB kring partiledarnas ev popularitet ett reportage. För mig är reportage något om det jag inte vet eller känner eller företeelser som behöver gå på djupet. I mediekommunikationskursen talade vi om media och dagsagendor. Idag sätter inte traditionella medier agendan och det kanske är det som oroar, att ordets demokrati nått ut till fler.
Flera dagstidningar har blivit en form av megafon till etablissemanget i stället för att granska och försöka genomskåda den sk sanningen.
Papperstidningar får finna sig i att bli omkörda av internetmedier så länge de forutsätter sig att besitta sanningen om hur verkligheten, samhället skall skildras. Det finns otaliga sk reportage och nyheter som bara blir en fet rubrik i några dagar för att sedan sjunka undan.
Kulturbloggen når ut, fyller en funktion är fri från överhetens censur, detsamma galler Newsmill, Sourze mfl.
http://www.kafe-k.se/musik053.htm
’
Mikael Wiehe – Ta det tillbaka amatörrecenserad.
Det vore skandal om kultursidorna
skulle försvinna från tidningarna
i tron att de kan ersättas av bloggarna
Den som vill kan skriva om det den kan och gillar
publicera på nån hemsida eller via bloggar
De som skriver proffesionellt
ska ha vettigt betalt
och de behövs för samhällsdebatten
för sina kunskaper och tillgängligheten
under tidningsloggan
Jag vill inte ha mitt
skrivande utdömt
för jag skrivit på nätet
istället för byrålådan i sovrummet
Sen finns ju landsortstidningarna. Många. Där det kan vara svårt både att relatera till de större, ofta Stockholmsinitierade kulturdebatterna och att skapa utrymme för dem på papperet. Det är lätt att fastna i redovisningsträsket, bevaka vartenda evenemang och konsert och lokala förmågor som gör ditten och datten. Vilket läsarna naturligtvis förväntar sig.
Om man som kulturintresserad vill delta i ett större samtal är nätet oslagbart.