Han står stilla och håller andan. Ser hur hon vänder sig om och börjar gå mot hissarna. Hon drar handen genom det blonda håret, ruskar på huvudet och sträcker på sig, som för att markera sitt rena samvete, sin skuldfrihet.
Men honom lurar hon inte.
Han känner vreden som en feber i blodet. Hon ska inte komma undan. Med tio snabba steg är han i kapp henne. Just när hon ska vända sig om hugger han tag i hennes vänstra arm och trycker handen mot hennes mun.
Först står hon blick stilla i en halv sekund, sedan försöker hon skrika, men ljudet som sipprar mellan hans fingrar blir till ett ynkligt klagande. Han ser sig om och konstaterar att ingen syns till. Kulverten ligger öde åt båda håll. Det enda som hörs är det svaga suset från en ventilationstrumma.
Nu är det bara de två.
Det är inledningen på Johan Moströms deckare ”Rymd utan stjärnor”. Det är Johan Moströms fjärde deckare i serien om Kriminalkommissarie Johan Axberg i Sundsvall. För den som läst de tidigare böckerna dyker de upp en ny person i huvudrollen, en kollega till Axberg, nämligen kriminalinspektör Sofia Waltin.
Författaren, Johan Moström, är författare och läkare. Det märks genom de träffsäkra beskrivningarna från sjukhusmiljön. En hel del av deckaren utspelar sig just i sådan miljö. Överläkaren Pia Fjällstedt försvinner under mystiska omständigheter och fallet har en del med sjukhusmiljön att göra.
Boken är välskriven och spännande och som en bra kriminalroman tar det upp samhällsfrågor i romanform. Moströms språk flyter på och jag kan knappt slita mig från att läsa vidare. Precis så som det ska vara med en deckare. Dessutom ett stort plus för att dialogerna mellan personerna är naturlig. En del andra deckarförfattare, som till exempel Liza Marklund och Camilla Läckberg, låter sina personer tala som om de läste ur en bok, hur oäkta tal som helst.
Bokens huvudtema är dödshjälp men jag tycker kanske att det bitvis skildras lite övertydligt medan ett mindre tema i boken är bättre skildrat rent litterärt: nämligen problemen mellan privata intressen och yrkesrollen som polis. Både Sofia Waltin och Johan Axberg handlar i en konflikt mellan personliga engagemang och jobbet. Den försvunna överläkaren är nämligen Sofia Waltins faster och Sofias pappa har en konflikt med den försvunna. Och det går inte att komma ifrån att Sofias pappa borde hamna högt upp på listan över misstänkta. Johan Axberg träffar en flickvän som misshandlas av sin förre man. Dessa konflikter är mer intressanta än huvudtemat om dödshjälp. Kanske för att de skildras mer naturligt i berättelsen än dödshjälpsproblematiken som återges lite pompöst.
Det retar mig att jag lyckats missa Moströms böcker. Det här är ju för tusan fjärde boken i denna serie. Boken är förstås fristående, det fungerar utmärkt utan att jag läst de tidigare.
När jag läser en intervju med Johan Moström i Dagbladet berättas det att en femte bok i serien är på väg. Bra. Det ser jag fram emot. Och fram tills dess ska jag se till att skaffa de tre första böckerna också. Jonas Moström är ett exempel på en bra svensk nutida deckarförfattare.
Ur Dagbladet:
• Blir det fler Sundsvalls deckare av Jonas Moström?
– Ja, jag är halvvägs med nästa. Jag har tjänstledigt året ut så förhoppningsvis blir jag klar så den kan släppas nästa år.
• Kan du avslöja något om innehållet?
– Den har också ett tema, alternativ medicin.
Rymd utan stjärnor
Författare Jonas Moström
Förlag Lind&Co förlag AB
ISBN 9185801666
ISBN-13 9789185801664
Tidigare böcker i serien:
Hjärtats mörker
Dödens pendel
Svart cirkel
Läs även andra bloggares åsikter om deckare, kriminalroman, Sundsvall, sjukvård, dödshjälp, recension, litteratur, böcker, bok
Håller på med Moströms fjärde bok och gillar dem över lag men är lite förbryllad över en del märkliga upprepningar, i varje bok har en person (olika) ett öga där ett blodkärl brustit och färgat det rött. Dessutom biter folk ihop munnen så att skelettet avtecknar sig under huden i varenda bok. Det har jag aldrig sett i verkligheten. Det är några sådana upprepningar till. Men , som sagt, böckerna är bra men sådana där grejer känns rätt onödiga och jag förstår inte varför han skriver så.