Artist: Young Fathers
Titel: White Men Are Black Men Too
Betyg: 2
I förra veckan recenserade jag Eclipse, Twin Shadows senaste album, med beskrivningen övermättat och överproducerat, musik som dränks i svulstiga upptemposlingor och filmiska riff. Young Fathers lider av liknande åkomma. Här finns potential när ett lekfullt Young Fathers närmar sig musiken med experimentlusta. Men melodierna tränger inte igenom den massiva ljudvägg som Young Fathers byggt upp, ett skrytbygge som faller på sin egen tyngd.
Skotska Young Fathers skapar musik, med inspiration från Arcade Fire, Death Grips och Shabazz Palaces, i gränslandet mellan reaggaeton, electronica, R&B och hip-hop. Det relativt unga bandet har sedan 2013 släppt fyra album – Tape One, Tape Two, Mercury Prize-belönade Dead, och nu White Men Are Black Men Too.
Det är minst sagt en produktiv trio. Alloysious Massaquoi, Kayus Bankole och ”G” Hastings utforskar musikens ramar och begränsningar och följer minsta impuls. Resultatet blir därefter spännande men ibland ogenomtänkt, där nytänkande står över melodi och utformning. På nya skivan går de för fort fram och slarvar bort ett annars bra grundmaterial med för mycket lek och galna infall.
De krånglar till det i onödan och spränger in orgelspel, handklapp, falska fioler, vokalsång och elektroniskt brus i ett annars fint ramverk. Efter tio minuters lyssnande är koncentrationen slut och huvudet överfyllt med musikaliska intryck. White Men Are Black Men Too får en att drömma sig bort till fornstora dagar då ingen dator fanns till hands och artister eftersökte det rena, simpla, organiska. För kvaliténs skull hoppas jag den närmsta tiden slippa höra ännu ett album signerat de “unga fäderna från Skotland” . För att låta saker få ta tid är en dygd.
Text: Petter Stjernstedt