Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

What We Do Is Secret

The Growlers till Sverige

by

growlers

Efter spelningar på såväl Coachella som SXSW har det äntligen blivit dags för The Growlers att förära Sverige med ett besök. Bandet som PSL menar ”sprider lika delar kalifornskt solsken som illgröna, jättestora, svampaktiga lavalampor och lila dvärgar med skägg av elfenben i våra frusna själar” ger under våren sammanlagt tre spelningar på en turné som klubben What We Do Is Secret står bakom.

29 mars – Göteborg / Röda Sten med DEN STORA VILAN
30 mars – Stockholm / Färgfabriken med SOLEN
1 april – Malmö / Debaser med YAST

Japandroids på Strand

by

Japandroids, Hornstull Strand
29 september 2012
Betyg: 3

Senast Japandroids, den adrenalinkickande garagerock-duon från Vancouver, spelade i Sverige var 2010. Sedan dess har de hunnit ge ut ett av såväl kritiker som av fansen hyllat andra album i form av Celebration Rock tidigare i våras. Precis som titeln avslöjar så är skivan en ren hyllning till rock’n’rollen som livsstil, något som säkerligen varit med och vridit upp förväntningarna på bandets liveframträdanden. Men det som på skiva präglas av energi i överflöd fungerar bara sådär när det presenteras inför ett lite mer än halvfullt Strand.

Kanske beror det på att varje låt är ett konstant klimax – de köttiga gitarriffen möter de forcerande trummorna och skapar en tumult av svett och knytnävar i luften – men i längden finns det varken utrymme för nyanser eller variation. Younger Us, som Brian King berättar är bandets äldsta nya låt, spelas som tredje låt. Han sjunger ”remember saying things like ’we’ll sleep when we’re dead’ / and thinking this feeling was never gonna end”. Fullt så storslagna känslor inges knappast, men Japandroids ambitiösa energiurladdning lyckas ändå smitta av sig till publiken. Under The House That Heaven Built såklart – men energin eskalerar speciellt fram emot slutet av den timmeslånga spelningen.

Foto: Jonatan Södergren

Gallows på Strand

by

Gallows, Hornstull Strand
27 september 2012
Betyg: 4

2006 var året Gallows gav ut sin debutskiva Orchestra of Wolves. En skiva som kallats för det bästa som hänt hardcorepunken sedan Refused gav ut The Shape of Punk to Come nästan ett decennium tidigare. Sedan 2006 har Gallows bland annat hunnit få ett miljonkontrakt rivet av Warner Music. Ifjol tvingades de byta sångare och valet föll på den forne Alexisonfire-medlemmen Wade MacNeil. Sådana vitala förändringar skulle kunna få vilket annat band som helst på fall men Gallows vände framgångsrikt blad och gav tidigare under hösten på egna etiketten Venn Records ut sitt tredje, självbetitlade och – kanske – hittills bästa album. Nu var det dags för Watfords hårdaste hardcorepunkare att inta Hornstull Strand och klubben What We Do Is Secret.

Gallows inleder med Misery innan fokus förflyttas till Everyone Loves You (When You’re Dead) och många, många andra nya låtar. Men även de allra äldsta låtarna – exempelvis In the Belly of a Shark – känns uppgraderade. Med den nya frontmannen Wade MacNeil, vars stora överkropp är närmast helt täckt av tatueringar, låter det lite grövre. Hans röst smälter liksom in i musiken och får de millisekunder långa ljudvågorna att låta som mer enhetliga attacker. Han häcklar publiken. Han uppmannar till mosh pits. Att den i särklass mest förekommande textraden är ”fucking kill yourself” säger en hel del om musiken. Om de progressiva gitarrmönstren tar oss till apokalypsens rand så får MacNeil med sin blotta närvaro hela helvetet att braka loss. Under den hårda utsidan gömmer sig även någonting charmigt och sympatiskt som till exempel kryper fram när han frågar publiken efter extra sovplatser till bandet som inte har någonstans att bo. Eller när de i sista extranumret tillåter hela publiken att komma upp på scenen. Det är en urladdning men bäst av allt är att de känns som att Gallows verkligen menar allt de gör. 2012 var året Gallows körde över Strand när de gav en av årets bästa punkspelningar.

Cloud Nothings på Fotografiska

by

Cloud Nothings, Fotografiska
Betyg: 3

Hela vägen från Cleveland, Ohio kommer Cloud Nothings och i bagaget har de sitt Steve Albini-producerade tredje album Attack on Memory som än så länge är kronjuvelen i deras diskografi. Det rör sig om gitarrock av det skräniga slaget och med doft av 90-tal fullkomligt attackerar Dylan Baldis kvartett våra trumhinnor. Ljudvolymen är hög, det är stundtals på gränsen till tinnitus-varning, men till skillnad från andra högljudda band tycker jag inte volymen direkt höjer helhetsintrycket. Dylan Baldis röst försvinner snarare bakom ett virrvarr av mangel och oväsen.

Kvällens höjdpunkt är Stay Useless, under vilken de så gott som kommer upp i samma nivå som sina själsfränder i Yuck, vilket visar hur långt man kan komma med lite melodier och en medryckande refräng. Men överlag känns det som att låtarna ikväll är alltför anonyma. Missförstå mig inte – Cloud Nothings är långt ifrån mediokra – men med den inget mindre än briljanta senaste skivan i åtanke hade jag på förhand byggt upp storslagna förväntningar. Förväntningar vilka enbart delvis uppfylldes. Konserten på Fotografiska föreslår nämligen att den svettiga, distade garagerocken än så länge gör sig bättre på skiva.

Intryck från höstpremiären för WWDIS med Division of Laura Lee och Daniel Gilbert

by

Division of Laura Lee, Strand
Betyg: 4

Det var toner från västkusten för hela slanten som gällde när Stockholms bästa klubb WWDIS, som tidigare i år tagit hit band som Kurt Vile och The War on Drugs, hade höstpremiär på Strand. Först ut var Håkan Hellströms ständige vapendragare Daniel Gilbert som en gång för alla visade att han även kan stå på egna ben. Han är inte enbart en kompetent musiker och låtskrivare utan även en skicklig frontman. Efter att ha färdats land och rike runt och spelat på samtliga av de största scenerna måste det ha känts annorlunda att stå på Strands intima klubbscen men han axlade rollen på bästa möjliga sätt. Det osade klassisk rock och han gjorde det med en sådan trovärdighet och glädje att det aldrig kändes konstgjort.

Att placera Division of Laura Lee, bandet som satte Vänersborg på Sveriges popkarta, inom ramen för en genre är ingen helt enkel uppgift. Tänk dig punk, pop, rock, grunge och indie i en salig blandning men att det någonstans i röran finns en uppenbar känsla för bra låtsnickeri. Det är melodiöst och rivigt, smutsigt och fint på samma gång.

Division of Laura Lee är femton år in i sin karriär inte längre en hemlighet men efter att ha bevittnat spelningen på Strand känns det som att de faktiskt förtjänar ännu mer uppmärksamhet. De tillhör tveklöst Sveriges tajtaste band och att de förr eller senare kommer tillägnas ett eget kapitel i svensk musikhistoria är helt oundvikligt. De nya låtarna höll samma klass som klassikern LAX vilket bådar gott inför ett kommande skivsläpp.