Artist: Van Halen
Titel: A Different Kind Of Truth
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 8 februari
”Ju äldre jag blir desto svårare får jag att skratta åt aporna på zoo”. Detta citat kommer för mig när jag hör Van Halens A Different Kind Of Truth.
Rockens djurpark är vid det här laget ganska välförsedd med gamla övervintrade uvar. Där finns till och med några dinosaurier. Och allra längst in mer än ett fossil.
De ljud och läten som strömmar ut från deras burar låter sällan farliga. Oftast ligger de och slöar. Men när tonårsflickorna närmar gaskar de upp sig, spänner musklerna, försöker se farliga ut och ryta som i fornstora dar. En stund funkar det, men strax tar tröttheten över och de somnar om.
Listan är lång – ZZ-Top, Blue Oyster Cult, Uriah Heep, Deep Purple, ACDC. Och nu har även Van Halen – i form David Lee Roth och Eddie, Alex och Wolfgang Van Halen – efter 28 års dvala vaknat till.
De återvänder till rötterna, gör det mesta rätt och levererar det man kan förvänta sig. Vill man få i gång livsandar och gott humör medan man fyllnar till under en förfest så är den här musiken helt okej. Men
mer än så är det inte.
Text: Patrik Stigson
Läs även andra bloggares åsikter om Van Halen, skivrecension, musik, rockmusik, A Different Kind Of Truth