The Prodigy

Den 1 juni går Stockholmsfestivalen Dans Dakar för tredje året i rad av stapeln vid Universitetsområdet, dagen innan hålls spelningar på ett antal klubbar runt om i staden. Bland såväl svenska som utländska akter är det britterna i The Prodigy som är det stora dragplåstret. Sedan festivalen bytte namn från Pop Dakar och gick all in på dansmusik har den kommit att fylla ett tomrum i den svenska festivalscenen, det menar Karl Andersson från Monstera som är en av de drivande personerna bakom Dans Dakar.

Fram till 2011 hette festivalen Pop Dakar. Kan du berätta lite om bytet av riktning?

Karl: Det var ju vi på Monstera tillsammans med Humanistiska föreningen som arrangerade Pop Dakar. Vi var båda ute efter att göra någonting mer och ett byte av genre var det vi båda upplevde som det mest vettiga. Allting förändras hela tiden. Pop – åtminstone i sin gamla form – finns ju inte längre på samma sätt. Monstera har jobbat med Emmaboda väldigt mycket tidigare, vi har bokat deras program och där såg vi en naturlig utveckling. Det fanns inget annat i Stockholm, inte i Göteborg heller för den delen – elektronisk musik som inte är stor house – och det var samma år som Summerburst startade. Så vi ville fylla ett tomrum.

Vad har ni försökt eftersträva med årets festival jämfört med tidigare år?

Karl: Som alltid tidigare har vi eftersträvat att nå en bred elektroniskt intresserad publik i så många genrer som möjligt. I år har vi väl också försökt nå en lite större målgrupp.

Hur tycker du festivalen har utvecklats sedan den startades?

Karl: Vi har i synnerhet utvecklat storleken. Pop Dakar har ju drivits i en mindre skala ovanför Gula Villan vid Universitetet. Första året, då höll vi till både uppe på Gula Villan och nere på fältet, men andra året, det vill säga förra året, då hade vi det enbart nere i parken. I år kommer vi ha det likadant fast betydligt större scener – helt enkelt eftersom artisterna är så mycket större att de kräver det. Just nu jobbar vi även på att ha fler barer, matställen och dagsaktiviteter så det finns större skäl till att vara där tidigt, men det kommer vi gå ut med senare.

Har ni haft någon utländsk festival som förebild?

Karl: Absolut, det finns många. Sónar är en festival som vi tycker är fantastisk. Det finns många som är väldigt bra,  I Love Techno till exempel, det är inspirerande och roligt att se hur de jobbar. Sedan finns det ju jättar som man också kan tycka är inspirerande i viss mån, även om vi inte är ute efter att bli som dem. Kolla på Creamfields i England som drar 80.000 personer. Nu delar ju vi headline med dem vilket är ganska intressant eftersom vi har en annan inriktning. Man ser ju internationellt hur den här typen av festivaler utvecklas väldigt mycket.

Hur lyckades ni få The Prodigy att spela på Dans Dakar?

Karl: De ville gärna, de tyckte det var ett intressant projekt. Vi var väldigt tydliga och raka när vi tog upp diskussionen. Vi känner ju folk som jobbar med dem hyfsat väl och kunde därigenom förklara vad Dans Dakar är, att det är en mindre festival och att vi gör en helt annan grej än Creamfields och Rock am Ring som de också headline:ar på den här turnén. Att det inte finns samma pengar i det. Men The Prodigy är intresserade av att göra andra saker, det har de visat på tidigare. De tycker det är spännande och roligt om de gillar sammanhanget. Det blir dessutom premiärdatumet för hela deras turné, så vi har sålt en hel del biljetter till England. Utländsk press kommer vilja vara här och bevaka deras första spelning. Vi har till och med sålt en biljett till Nordkorea.

Finns det några andra pärlor i programmet som du skulle vilja lyfta fram?

Karl: Jag har ju många favoriter, det som kan vara värt att lyfta fram är Plapla Pinky som är ljudkonstnärer. Det kan definitivt bli en fantastisk spelning, det arbetar väldigt mycket live på scen med sina instrument. De ser verkligen fram emot den här spelningen, de är jättepeppade på att komma hit till Sverige. Sedan har vi Hudson Mohawke som jag personligen tycker är ett fullkomligt geni – inte minst i sitt projekt TNIGHT. Jag såg honom för fyra-fem år sedan i Holland då han spelade på en liten, liten scen på en stor inomhusfestival. Det var nog tjugo personer som stod och dansade till honom men redan då insåg jag att han var mirakulös. Äntligen kommer han till Sverige för första gången.

Ni har även bokat en del svenska akter som Rebecca & Fiona.

Karl: Precis, sedan är Mayka inte att förglömma, jag tror vi har henne för tredje året. Anledningen till att vi bokat henne igen är att hon utvecklas hela tiden. Hon har släppt fantastiska låtar på senare tid. Hon kommer starkt här på det svenska fältet, så det är jätteroligt att ha tillbaka henne igen nu när både hon och festivalen har vuxit. Hon var ju nominerad till P3 Guld till exempel.

Elektronisk musik kan ju vara så otroligt mycket idag.  Tror du att Dans Dakar kommer gå mot att ta in mer poporienterad musik i framtiden eller kommer ni hålla strikt på dansmusiken?

Karl: Det är svårt att säga, det är ju jättesvårt att dra gränserna där. Vi har väl varit ganska strikta, men det är en känslomässig sak att förhålla sig till, vad man anser är elektroniskt och inte elektroniskt. Sébastien Tellier till exempel, är han elektronisk eller är han pop? Det finns väldigt mycket som är på gränsen. Det är en knivskarp linje, vissa kommer absolut att tycka att det här inte är Dans Dakar medan andra tycker det är fantastiskt. Vi kommer fortsätta på den här linjen, det vi tycker är dansakter.