Peter Lindström har verkligen grävt ner sig i den nordamerikanska myllans singer-songwritertradition. Man kan lätt bli imponerad av alla de turnédatum i Australien, Japan, USA mm som radas upp på hans hemsida och spelerfarenheten märks av. Det är rutinerat, träffsäkert och rösten har en behagligt känslosam ton som jag placerar nånstans mellan amerikaniserade svenskar som Gustaf Kjellvander och Björn Kleinhentz. Det pendlar mellan stillsamma berättande ballader med slide, munspel och kör och mer countryinspirerande upptemplåtar.
Låtarna heter saker i stil med ”Missisippi woman”, ”Jesus blood aint’ failed me yet” och ”Detroit”. Melodramatiska kristna teman samsas med mer svängig arbetarromantik och inget av detta har jag egentligen någonting emot, det är mest det att jag har hört det av så många förut som detssutom gjort det bättre. Uppenbara influenser som Richmond Fontaine, Kjellvander och brorsan Christian, Willie Nelson och Townes van Zandt, har alla haft ett väldigt personligt förhållningssätt till det traditionella som gjort musiken intressant. Detta kan jag inte hitta hos Peter och därför tappar jag snabbt intresset. Det blir mest som imitationer av existerande artister än någonting eget.
Men jag gillar rösten och ambitionerna. Även om just rösten sviker när det ska tas i mer, som i södernträskiga ”Jesus blood aint failed me yet”. Det är när han vågar släppa countrysvänget som en tilltalande skörhet fram, som inledande Gospel, skivans klart bästa spår, med dess fina munspel, piano och gitarr-arrangemang. Kanske kan nästa platta bjuda på mer personligt låtskrivande och tilltal. Talangen finns uppenbarligen där.
Lyssna mer på myspace.