Strålande sol, klarblå himmel – Stockholm var på sitt bästa humor, när Stockholm Music &A rts startade på fredagen den 1 augusti. Visserligen var det lite tunnsått med publik när “The Tarantula Waltz” inledde från stora scenen. Markus Svensson spelade från sitt senaste album “Tinder Stick Neck”, o chtur var att jag förlyssnat på Spotify, för ljudet på Skeppsholmen var under all kritik. Synd på en bra musiker, men också för dem som betalat för att lyssna. Jag brukar säga dåligt ljud är en förolämpning mot både artister och musiker.
“Goldfrapp” är en lysande stjärna, ljudet fungerade hyfsat och Alison har en röst och ett register som gör mig matt, lite magiskt tidig Fleetwood Macinspirerat.
När Linnea Henriksson med band äntrade scenen hade det blivit betydligt mer publik. Man blir glad av Linnea, som blandar sina låtar med samtal kring jämställdhet inom musikbranschen, lyfter fram sina kvinnliga kolleger på scenen och säger att “det finns många av oss”. Sedan sjöng hon sina texter som har mycket allvar och tyngd.
Ska jag tjata, ja ljudet var inte bra. Öronen fick bli som Vargen i sagan om Rödluvan, extra stora för att man skulle höra hennes röst. Tyvär försvann också delar av mellansnacket någonstans mellan publik och artist.
Men starten på M&A var artistmässigt bra, publiken som jag tycker, är tapper, sitter på kullstensklätt underlag utan att se särskilt lidande ut. Bakom scenen glider skärgårdsbåtarna, sida vid sida av segel- och motorbåtar. Det är fredligt snällt och förenande. Ljudet blir nog bättre och artisterna som komma skall, är bara….så…och ur jämställdhetsperspektiv helt okej fördelning.
Allra först ut på scen på festivalen var Pam Rose som invigde inomhusscenen Eric Ericsonhallen. De som missade den tidiga spelningen (klockan 13.00) kan dock höra henne senare på kvällen då hon ska gästa Jill Johnsons konsert.
Foto: Annika Berglund
