på Spegeln

Don Giovanni opera av W A Mozart
Biograf Spegeln i Malmö en av Folkets Hus/Parkers digitala biografer
Lördag 29 oktober 19:00

Bara i år har jag sett W A Mozart´s ”Don Giovanni” vid fyra olika tillfällen om jag inkluderar Kasper Holtens operafilm ”JUAN” som ju i grunden är ”Don Giovanni”. Många anser ju att detta är hans bästa verk och en del kallar ju ”Don Giovanni” för operornas opera. Om detta kan man givetvis ha delade uppfattningar om, men jag räknar den definitivt till hans bästa, och helt klart är ju att det är få verk där de mest ljuvliga ariorna kommer som i ett pärlband.

I går kväll blev det alltså femte gången gillt. Skall jag vara helt ärlig så gick jag till Spegeln utan att ha några speciellt höga förväntningar, men det var givetvis aldrig aktuellt att inte gå. En del av mina tveksamheter till besöket ligger i det faktum att det var en nyinstudering och att de flesta sångarna var för mig helt okända, men det brukar ju de flesta sångarna på Metropolitan vara. Detta är oftast inget problem utan jag brukar kunna räkna med att rollbesättningen alltid görs med utgångspunkt från att man använder de bästa sångarna som finns tillgängliga. Gårdagen utgjorde inget undantag!

Det fanns ingen som helst anledning till någon oro utan jag kan enkelt utnämnda denna föreställning till den bästa ”Don Giovanni” – föreställning som jag har sett. Det var en rakt igenom helt fantastiskt fin operaupplevelse- med ett ensemblespel på allra högsta nivå samtidigt som det fanns mycket fina enskilda solistprestationer på alla händer. Det är svårt och nästan omöjligt att framhålla någon enskild prestation, men om jag skulle bli härtill nödd och tvungen (som en viss biskop) så är det ingen tvekan om att det får bli Ramón Vargas insats som Don Ottavio i slutet av första akten (Dalla sua pace). Efter arian vänder han ryggen till publiken och går in genom husen. Fantastiskt är ordet.

Till den utmärkta operaupplevelsen bidrar i allra högsta grad den eleganta scenografin signerad Christopher Oram. Scenografi föreställde i princip några tidstypiska hus i dåtidens Spanien och särskilt elegant var det att få se delar av orkestern iklädd tidstypiska peruker i andra akten. Överhuvudtaget tycker jag att den scenografiska lösningen väl infogade i den teatermässiga handlingen.

Rollistan innehåller åtta sångare plus delar av operakören och det som bidrar till den utmärkta upplevelsen är enligt min uppfattning att vi fick se operans handling framskrida med alla agerande i olika scener och här tänker jag främst på att Zerlina och Masetto fick ett spelutrymme som jag annars inte brukar uppfatta i andra föreställningar Till upplevelsen bidrar ju också den starka sångliga och sceniska framställningen av Mojca Erdmann, som sjöng Zerlina och Joshua Bloom som sjöng Masetto. Framförallt Masetto var lika fint tecknad som Ramón Vargas don Ottavio. Mojca Erdmann överraskade med ett alldeles förtjusande sångligt framförande. Det skall bli spännande att få möjlighet att se dessa i framtiden.

Återstår att skriva något om operans huvudroller nämligen Don Giovanni och Leporello och där finns det bara positiva omdömen att skriva och det märktes att herrarna var väl samsjungna med varandra och sceniskt lämnar det inte mycket i övrigt att önska.

Donna Anna och donna Elvira sjöngs av Marina Rebeka medan Barbara Frittoli sjöng den sistnämnde. Inte heller här finns något att anmärka på tvärtom och särskilt efter donna Annas sista aria fick vi anledning att dra på munnen. Den arian som hon förklarar för sin älskade Don Ottavio att hon behöver mer tid innan hon kan samtycka till deras giftermål.

Stefan Kocán avslutade sin aria med samma starka insats som Milos Foremans film ”Amadeus” gjorde. Det var magnifikt!

Avslutningsvis kan jag också konstatera at Metropolitans orkester och kör under ledning av den nye musikchefen, Fabio Luisi, var på sitt allra bästa spelhumör, men de lämnar ju aldrig efter sig ett dåligt hantverk.

Detta inlägg avslutas med ett citat av min operavän i Lidköping Björn Ekbloms uppfattning som jag hel och fullt delar, särskilt med det sista tillägget.

Metropolitan fortsätter att visa, att det går att göra stor och bra opera utan att ta till udda konstgrepp, som att spela nakna eller att flytta handlingen till udda och ologiska miljöer och tidsepoker. Lördagens Don Giovanni var stadigt placerad i sitt 1600-tal och storheten vilade på tre stadiga fundament: God musikalisk ledning, en personregi, som lyfte fram handlingen och dramat samt mycket skickliga aktörer.

Åter Tack Metropolitan, för att ni inte faller för skruvade modenycker i era uppsättningar. Snälla! Släpp aldrig in en Bieto eller Konwitschny på regissörsstolen. Ni har ett i längden vinnande koncept.

I rollerna:
Marina Rebeka – Donna Anna
Barbara Frittoli – Donna Elvira
Mojca Erdmann – Zerlina
Ramón Vargas – Don Ottavio
Mariusz Kwiecien – Don Giovanni
Luca Pisaroni – Leporello
Joshua Bloom – Masetto
Štefan Kocán – The Commendatore

Produktionsteam
Dirigent: Fabio Luisi
Producent: Michael Grandage
Scenografi, kostym: Christopher Oram
Ljussättning: Paule Constable
Koreografi: Ben Wright