”Siegfried”, andra dagen i ”Nibelungens ring”
Lördag 5 november
Biograf Spegeln i Malmö
Längd 5 timmar och 24 minuter
I går kväll såg jag eller rättare sagt upplevde jag Richard Wagner´s ”Siegfried” tredje delen av hans ”Nibelungens ring” på Spegeln här i Malmö. Utsändningen kom som vanligt från Metropolitan Opera i New York.
Det var på många sätt en fin operaupplevelse, med alldeles utmärkta solistprestationer på alla händer och fötter och särskilt gäller detta Jay Hunter Morris som sjöng huvudrollen dvs Siegfried. Det är en sångare som jag först nu i veckan har hört talas om och detta beror ju i huvudsak på att den från början tilltänkte tenoren Gary Lehman tydligen blev hastigt sjuk och därför inte kunde medverka.
Det scenografiska upplägget gillade jag däremot inte alls eller kanske är det mer korrekt att skriva 3D tekniken. Det var oerhört irriterande att se dessa tjocka svarta streck som inramade var och en av de tjugofyra balkarna som gick upp och ner vid olika tillfällen. Det är möjligt att det skulle vara på detta sätt av någon anledning som jag fortfarande när detta skrivs inte har lyckats förstå. Enligt min uppfattning var det endast störande och om syftet var att man med hjälp av 3D tekniken skulle illustrera Siegfrieds skogsvärld m m så misslyckades detta totalt.
Jag trodde att scenografin skulle underlätta och förstärka upplevelsen av det musikaliska och föra handlingen framåt, en effekt som jag alltså anser helt uteblev.
Dessutom anser jag nog att den scenografiska utformningen var ganska onödigt med så många goda sånginsatser. Det speciella med ”Siegfried är ju att det aldrig är mer än ett par sångare på scenen samtidigt, vilket gör att man vill koncentrera sig på varje sådant tillfälle och helt enkelt bara njuta av musik och sång.
Idén med att Skogsfågelns stämma sjöngs bakom scenen anser jag inte heller var helt lyckat. På Vermland Opera lät man skogsfågeln framträda iklädd dens dräkt och det var faktiskt en betydligt mer elegant lösning än den som Robert Lepage svarade för igår kväll.
Men klaga på sånginsatserna kan jag inte göra de var alla mycket bra särskilt intressanta var ju den för mig helt okände Siegfried som ju sjöngs som tidigare nämnts av Jay Hunter Morris, och det är utan tvekan en av de bästa Siegfried jag har hört och det är viktigt att tänka på att hans roll varierar med de olika akterna, precis som kan säga att Brünnhilde är helt olika i de fyra delarna. Även andra sångare imponerade stort och särskilt imponerad blev jag av både Eric Owens Alberich och inte minst Bryn Terfels magnifika tolkning av ”Vandraren”.
Tänk om Metropolitan hade lyckats köpa in Wermland Opera:s uppsättning, som gick under några månader tidigare i år så hade framförallt ”Siegfried” blivit en riktig höjdarupplevelse.
Nu väntar jag med spänning på sista delen i tetralogin, nämligen ”Ragnarök”, som för övrigt sänds den 11 februari nästa år. Den som väntar på något gott väntar aldrig förgäves eller hur?
I rollerna:
Siegfried: Jay Hunter Morris
Brünnhilde: Deborah Voigt
Erda: Patricia Bardon
Mime: Gerhard Siegel
Vandraren: Bryn Terfel
Alberich: Eric Owens
Produktionsteam
Dirigent: Maestro Fabio Luisi
Scenografi: Carl Fillion
Produktion: Robert Lepage
Jag tyckte att det var en underbar uppsättning! Siegfried SÅG UT som Siegfried, och om han inte sjöng lika bra som Siegfried Jerusalem eller Nicolai Gedda, så sjöng han ändå så bra som man kan begära av en debuterande Wagnertenor. Brünhilde var lite för gammal och lite för fet, men så är det ju nästan alltid med Wagnersopraner tyvärr… Vår egen Nilsson var ju inte precis sylfidsmal eller purung under större delen av sin karriär, hon heller.
Hade heller inget emot scenografin. Klart att den var stiliserad, men man _kände_ ändå att det var en skog, och rörelsen i vattnet och elden var väldigt välgjorda. Brünhildes klippa hade den rätta nakna, öde känslan. När man har sett skräckuppsättningar från Bayreuth, där Rhen ska vara en motorväg och alla personerna klädda som raggare, så var det här rena Västanvinden i jämförelse! Siegfried var helt rätt i sina hemmagjorda skinnkläder o.s.v..
Det enda som irriterade mig var den engelska texten – som dessutom var en väldigt dålig översättning, där de tonat ner mycket av det högtyska, ståtliga, germanska. Jag hade velat se föreställningen antingen med tysk text eller ingen text alls, för _när_ det finns en text så har jag väldigt svårt att låta bli att läsa den – och det stör någonting otroligt!
Tack för intressanta synpunkter! Precis som du så relaterar jag min upplevelse till tidigare sedda uppsättningar. I mitt fall har jag sett två fantastiska uppsättningar i år nämligen Wermland Opera eller ”Karlstadringen”! I den jämförelse upplevde jag Metropolitans Lepageuppsättning, som en enda lång grå, mörk och dyster upplevelse. En riktig sångarfest!
Peter Lundquists scenografi var ljus och naturalistiskt vacker att skåda och förstärktes av Ann-Mari Anttila´s kostymer. Dessutom är verket speciellt på det viset att det oftast endast är en eller två sångare på scen samtidigt och det fordrar att scenografin anpassas till detta förhållande.
Jay Hunter Morris sånginsatser var dock överlägsna motsvarande Pär Lindskog. Samtidigt kan man ju konstatera att Siegfried anses som ett av de svåraste tenorpartierna som finns och jag är övertygad om att tiden kommer att visa att herrarna bara blir bättre med åren. Dessutom är det inte korrekt att påstå att Jay Hunter Morris debuterade i rollen eftersom han har sjungit den tidigare på San Francisco-operan och möjligen också på Los Angeles-operan.
Det är nog nödvändigt att sångarna har uppnått medelåldern innan de klarar att sjunga sina partier i just Siegfried och detta medför att vi ser annorlunda ut än när vi var tjugo. Det finns säkert undantag, men just nu har jag svårt att komma på ett lämpligt namn.