Don Giovanni

Operapremiär ”Don Giovanni” 9 juni

Scensångarna

Teaterstudio Lederman

Musik: W A Mozart

Libretto: Lorenzo da Ponte

Regissör: Martin Wallin

Musikalisk ledning: Jacob Piamorex Moscovicz

Vanligtvis upplever jag opera antingen hemma i favoritfåtöljen eller också sker det vid besök på ett av våra operahus, men även operahus i Danmark Norge och Finland.

På senare år har jag också börjat gå på föreställningar som någon av de fristående operagrupperna anordnar. Till exempel Södertälje-operan, Opera Vega, Opera Vox  i Stockholm men också Operafabriken som har sin verksamhet förlagd till Malmö och nu senast har jag också upptäckt Scensångarna. Förra året fick jag en fantastisk fin operaupplevelse med deras version av Giacomo Puccini ”La Bohème” i en teaterlokal på Kungsholmen. Scensångarna har funnits som fri operagrupp sedan 2006.

De fria grupperna, har anser jag en mycket viktig uppgift nämligen att intressera och locka en ny publik till operavärlden och jag tror dessutom att det är en publik som skulle dra sig för att besöka till exempel Kungliga Operan eller någon annan stor operascen. Här kan de uppleva opera på nära håll och kanske på samma sätt åtminstone vad det gäller närheten, som den första operapubliken gjorde under till exempel 16- och 1700-talen.Musiken framförs ju oftast av en pianist, vilket jag tror gör att det blir en lugnare upplevelse, särskilt om man inte är van vid ett sjuttiotal musiker.

I går (9/6-012)  upplevde jag deras version av W A Mozart´s ”Don Giovanni” på Teaterstudio Lederman i en lokal som bara den är värd ett besök.

”Don Giovanni” är förmodligen en av Mozart´s mest spelade verk och det här var den tredje uppsättningen som jag sett på lite mer än ett års tid, dels såg jag Operafabrikens dels Opera Vox´ version den sistnämnde såg jag för övrigt två gånger av olika skäl.

En del av sångare har jag dessutom hört tidigare om än i mindre partier som till exempel Alexander Nordwall, Erik Johansson, Barbro Ögren och Christian Håkansson.

Nya bekantskaper var Anna Sellberg, som sjöng donna Anna´s parti, men också Mats Cronhamn, som sjöng Don Ottavio och Mathias Karlsson, som sjöng kommendörens parti.

För att klara att genomföra ett så pass krävande verk, som ”Don Giovanni” faktiskt är behöver man ett par goda sopraner, en mezzosopran, två barytonister, minst, en tenor och en bassångare, som kan ersättas av en basbyrytonist.

I stort kan man tycka att så var fallet i går, även om själva föreställningen började tveksamt. Från min plats hade jag vissa svårigheter att uppfatta vem som sjöng vad, men det ordnade upp sig efter en stund. Efter pausen bytte jag plats så att i stället för att sitta på sidan, nästan bredvid pianisten, Jacob Piamorex Moscowicz, så satte jag mig några rader upp på parketten. Detta gjorde att jag upplevde både musik och sång på ett bättre sätt.

Scenografin är enkel men fantasifull. Ett antal pelare som används liggande, stående och kombinerade på olika sätt skapar både inne och utomhusmiljöer. Det märks att det är en liten operagrupp för alla behöver hjälpa till att få scenografin på plats vid de olika scenbytena, men allt sker på ett utmärkt sätt, utan onödiga dröjsmål.

Sångarprestationerna lämnar i en del fall något i övrigt att önska och detta gäller särskilt i första akten och om min upplevelse, har att göra med min placering i salongen kan jag inte själv avgöra, men det blev bättre allt eftersom föreställningen fortskred och i andra akten hade jag inga problem.

I föreställningen totalt sett dominerade, som väntat de två sopranerna och detta gäller i särskilt grad Ilona Autio´s donna Elvira, men Anna Sellberg´s donna Anna gick inte av för hackor, även om jag personligen föredrar en mer återhållsam sångstil. När allt kommer omkring skall ju donna Anna vara ledsen och förtvivlad, efter sin faders brutala död och då är det ju inte sopranens höjdnivå som är det viktigaste, åtminstone enligt min uppfattning.

För mig var det nog Alexander Nordwall och Erik Johansson som svarade för de bästa manliga prestationer och det innefattar ju även deras sceniska framställning, som inte lämnar mycket i övrigt att önska.

Mathias Karlsson imponerade stort särskilt då i andra aktens slutscen och själva slutet  fick vi ju uppleva innan vi fick gå in i salongen. Här spelades också ouvertyren i en inspelning från en av de stora orkestrarna med en dirigent som inte direkt kan namnge, men kanske var det hämtat ur Milos Foremans berömda film ”Amadeus”?

På scen kunde vi också uppleva bekymren kring Zerlina och Masetto´s bröllopsbesvär både före och efter bröllopet och här sjöngs dessa utmärkt av Barbro Ögren och Christian Håkansson och för en gångs skull tyckte jag att särskilt Christian Håkansson gjorde bra ifrån sig och kanske beror det på en märkbar personlig utveckling eller så passar just detta parti utmärkt för hans stämma.

Don Ottavios parti är enligt min uppfattning ett av de mer svårsjungna partierna i verket och jag är säker på att Mats Cronhamn gjorde sitt bästa och hans två stora arior klarade han med godkänt, men kanske är hans parti svårare att sjunga på svenska än på originalspråk?

Totalt sett var det en ganska fin operaupplevelse och till detta omdöme bidrar i allra högsta grad mannen bakom den musikaliska ledningen nämligen Jacob Piamorex Moscovicz. Hans flygelspel gör att jag upptäcker nya nyanser i Mozart´s musik och det är väl ett så  gott betyg som jag kan lämna.

Avslutningsvis uppskattar jag också de fem skådespelarna som verkar i uppsättningen, men jag undrar förstås om det inte är svårt för dem att avhålla sig från att sjunga med i föreställningen?

Läs mer om uppsättningen på Teatermagasinet