Det har surrats om Urban Cone ett tag, men nu släpper det unga Stockholms-bandet äntligen sitt debutalbum Our Youth och snart är det dags att erövra USA. Kulturbloggen mötte upp två femtedelar av bandet, de två vokalisterna Rasmus Flyckt (till höger på bilden) och Emil Gustafsson (till vänster), på Universals skivbolagskontor.
– Låtarna har fått jobba och utvecklas. Vi har ju släppt EP:s, så skivan består av fyra gamla och sex nya låtar. Vissa låtar skrev vi för ganska länge sedan, berättar Rasmus Flyckt.
– Vi har alltid varit ivriga att få ut ett album, men vi har varit tvungna att ha is i magen, fortsätter Emil Gustafsson. Nu känns det som att vi gjorde rätt eftersom det finns folk som väntar på skivan.
Har några av de äldre låtarna spelats in på nytt inför albumsläppet?
Rasmus: Vi har gjort en nyinspelning av Freak. Vi hade producerat hela skivan förutom just den låten, så vi spelade om den och remixade den på nytt. Nu är den mer rockig och ösig. Det ska bli kul att se om folk märker någon skillnad, det är ju fortfarande samma låt.
Hur mycket gör ni på egen hand?
Emil: Vi gör allting själva. Alltifrån omslag till att skriva och producera. Det är viktigt för oss att ha den kontrollen. Folk kanske inte tror det eftersom vi ligger på ett stort bolag, men vi har fått fria tyglar och kan göra allt själva.
Vilka är fördelarna med att göra allt själva?
Emil: För oss är det en stor fördel eftersom vi sitter på den kompetensen. Men det är olika från band till band. Det är många band som inte vill behöva göra allting. Nackdelen är att det är mycket jobb, men det är ju ändå någonting vi har valt själva.
Varför döpte ni albumet till Our Youth?
Rasmus: Spåret som avslutar skivan heter så och den är väldigt speciell för oss. Dessutom är det ett genomgående tema på skivan och en viktig utvecklingsperiod i ens liv.
Känner ni att det är en fördel att släppa skivan nu istället för när ni började få medial uppmärksamhet för något år sedan?
Rasmus: Det känns som att vi har byggt upp en grund nu. Vi har en fanbas som vill höra skivan och det är skönt att den är efterlängtad. Nu känns det bra att vi har väntat.
Emil: Jag tycker att vi har gjort rätt, nu måste vi bara bevisa att vi klarar av att hålla upp när vi väl släpper skivan.
Har ni funnit några nya intryck under året som gått? Är det några vitala skillnader mellan de ädre och de nyare låtarna?
Emil: När man lyssnar på skivan känns det som att den hänger ihop. Att det finns en röd tråd, trots att jag inte trodde att det skulle göra det. Jag tycker att det är en bra blandning av radiovänliga låtar och lite elektroniska ballader.
Rasmus: Det kommer alltid nya grejer man blir influerad av. Det är inget man kan stänga av, det bara blir så.
Kan ni berätta lite om vad ni blir influerade av? Det behöver inte nödvändigtvis vara musikrelaterat.
Emil: Det kan vara vad som helst. Vi har aldrig haft något ideal. Det är inget band vi vill låta som, utan musiken har alltid kommit till oss.
Rasmus: Jag tror det är mer upplevelser än musik. Det sker väldigt impulsivt vilket gör det intressant. Sedan är det mycket Stockholm över skivan, det är ju här allt vi sjunger om har hänt.
Snart är det dags för er första USA-turné. Är det första gången ni spelar i staterna över huvudtaget?
Rasmus: Det stämmer. Vi har spelat i Kanada förut men det här blir första gången vi spelar i USA.
Emil: Det har alltid varit en dröm att komma till staterna och spela på klubbar i Brooklyn.
Har ni blivit påverkade av amerikansk kultur?
Emil: Det tror jag, amerikansk propaganda liksom.
Rasmus: Det tar ju upp en stor del i media – Hollywood och alla akter som kommer därifrån. I USA vågar man drömma, det är en gemensam faktor. Vi har alltid sagt upp höga mål – som att bli världens största band – och de älskar ju sånt där.
Emil: ”I have a dream”, de är mer mottagliga för sånt medan vi har jantelagen som spökar. Sedan är USA världens största musikmarknad. Men vem vet, vi kanske har en romantiserad bild. Time will tell.
Foto: Emma Andersson