I april var jag strandsatt i London på grund av det s.k. askmolnet. Från början hade jag planerat att stanna två nätter i London och huvudsyftet var att se Rufus Wainrights första opera Primadonna och möjligen Andrew Lloyd Webbers uppföljare till The Phantom of the Opera och det blev tillfälle till detta.
Däremot kunde jag inte resa hem som planerat utan jag blev fast i London på grund av att flygplanen inte fick varken start- eller landningstillstånd.
Ja det var ju inte mycket att göra åt utan bara att göra bästa möjliga av situationen och som tur var hade jag från början valt ett enkelt hotell och det var inga problem att förlänga vistelsen där även om jag fann det osnyggt att de höjde priset per natt med tio £. Det är väl det som menas med marknadskrafternas fria spelrum och att det är tillgång och efterfrågan som styr tillgången.
Informationen från Easy Jet det flygbolaget som jag hade valt lämnade mycket i övrigt att önska och det var inte möjligt att komma i kontakt med dem varken per telefon eller annat sätt. Beskedet att mitt plan var inställt fick jag via ett sms mitt i natten och åtta timmar senare än den planerade avgången.
Tunnelbanestationen som låg i närheten av mitt hotell låg efter Piccadilly Line och där var informationen tydlig och klar att man inte skulle bege sig till flygplatsen förrän man hade varit i kontakt med sitt flygbolag. Det var ju inte deras problem att det inte gick att få kontakt med flygbolaget. Dagen efter observerade jag av en händelse att det på hemsidan fanns en understruken länk som gick till ytterligare information om statusen för nästa flygavgång. Där kunde man också boka om sin resa och det hade jag anledning att göra vid ett flertal tillfällen eftersom beslutet att börja flyga hela tiden sköts upp.
Dagens tidningar var fulla av nyheter om strandsatta Britons framförallt kring turistmålen i Medelhavet och så småningom förekom det också uppgifter om att engelska flottan skulle kunna få i uppgift att hämta hem strandsatta engelsmän.
Strandsatt är kanske inte egentligen den korrekta beskrivningen, för jag kunde trots allt ta mig hem även om det fick ske till helt andra kostnader än jag hade tänkt mig. Det gick till exempel att ta sig med Eurostar till Paris eller Bryssel och från Paris gick det sovvagnståg till Köpenhamn, men smakar det så kostar det 700 £. I detta pris ingick resa i 1:a klass, och det fanns ingen möjlighet att boka resa i annat alternativ. Det var dock en möjlighet som jag kände till men aldrig funderade på.
På pappret gick det att ta sig vidare via färjor till Frankrike, Holland, Belgien, och Danmark men i praktiken var det omöjligt att boka eller också var alla färjorna fullbokade. Det engelska samhället var helt oförberett på en situation liknade denna i varje fall vad det gäller utländska turisters situation i London.
Jag var runt på de olika järnvägsstationer som svarar för trafiken på kontinenten till exempel Victoria Street Station, Liverpool street Station och S:t Pancras men överalt var det köer och åter köer och med anledning av situationen hade man valt den något märkliga strategin att starkt begränsa öppettiderna för att på så sätt minska belastningen för vem är dock oklart, men förmodligen med tanke på situationen för de anställda.
Det fanns utöver de olika järnvägsstationerna ytterligare en möjlighet nämligen ett kontor på Regent Streets nedersta del, men inte ens där gick det att komma fram och efter ett par timmars kö fick jag besked om att jag inte tillhörde den grupp av människor som skulle få hjälp denna dag och jag hälsades välkommen åter nästa dag med den underförstådda uppmaningen att komma i mycket god tid. Av diskussionerna i ledet förstod jag att komma i god tid innebar att man ställde sig i kö redan nu och var beredd på att övernatta där för att få en möjlighet att få hjälp dagen efter. När dessutom en tjänsteman hade vänligheten att avslöja att de faktiskt inte kunde hjälpa annan hjälp än att komma till Paris eller Bryssel var ju valet enkelt. Fortsatt väntan på att flygplanen skulle få starttillstånd.
Dessutom gick det ju ingen nöd på mig. Jag tillbringade dagarna på Londons olika museér och på kvällarna och ibland på eftermiddagarna satt jag på en musikalföreställning i West-End.
Problemet bestod ju egentligen av ovissheten av när jag kunde återvända hem och det enda problemet var ju att jag inte hade med mig hjärtmedicin för denna vistelse utan på måndag hade jag inga tabletter kvar och det gjorde att det småningom började bli problematiskt för mig.
De brittiska tidningarna var fulla av reportage om vilka skyldigheter flygbolagen hade för den uppkomna situationen och det framgick med all tydlighet att den bestod av inga skyldigheter. Styrelseordförande för Ryan Air släpptes fram där han förklarade att det var absurt att tro att hans flygbolag skulle betala en shilling till passagerare som ju trots allt endast hade betalat trettio pund för en enkelresa. Dessutom ville de ju inget annat göra än att flyga, men de hindrades till detta av myndighetsbeslut.
När jag pratade med frun hemma i Sverige så möttes jag av beskedet att jag skulle få ersättning för nödvändiga kostnader under den påtvingade vistelsen. Det var åtminstone hennes tolkning av rapporteringen i svensk media.
Efter en påtvingad vistelse av sex nätter kom jag till sist hem och det kändes onekligen ganska bra.
Efter några dagar försökte jag få kontakt med Easy Jet för att kunna framföra mina krav på ersättning för mina som det heter havda kostnader och det var sannerligen ingen enkel sak, men efter flera försök lyckades det och jag fick besked om att mitt ärende skulle hanteras så fort som möjligt men man ville att jag skulle förstå att dels låg man efter hösten och vinterns förseningar och nu också efter askmolnet på Island.
Jag skickade mina kopior på mina utlägg och efter några veckor fick jag besked om de inte kunde hantera mitt krav eftersom jag inte hade skickat det i form av en pdf-fil. Jag fick hjälp att omforma mina krav till en pdf-fil och efter ytterligare någon vecka inkom beskedet att det inte gick att läsa filen, varför jag skickade en ny sådan. Efter ytterligare ett par veckor fick jag besked om att Easy Jet hade beslutat att betala ut c:a 40% av mitt krav. Jag hade ansökt om att få ersättning motsvarande 5 200 kronor och jag erbjöds 2 200 kronor denna ersättning täckte inte ens kostnaderna för hotellrummet och alltså ännu mindre övriga kostnader såsom två mål mat om dagen till en beräknad kostnad av c:a 25 £ per dag. Alla som på sistone har varit i London vet ju hur kostnadsläget är där.
Mejlväxlingen fortsätter med Easy Jet och idag nu nästan två månader senare är ingenting klart. Tur att jag är pensionär så tiden inte är något problem, men visst känns det märkligt att veta att det finns EU-regler som ålägger flygbolagen att ersätta sina strandade passagerare för nödvändiga kostnader, men att det skall vara så svårt att få ut ersättning. Efter ett beslut om ersättning tar det sedan ytterligare en månad innan ersättningen blir insatt på mitt konto.
Idag den 25 juni fick jag följande mejlsvar:
Dear Mr Andersson,
Thank you for contacting us.
I am sorry that you are not happy with our response. Unfortunately, we are unable to refund costs unless we are provided with itemised receipts that show what has been paid for. We would be happy to help with a letter if you wish to claim on travel insurance, upon request.
In some circumstances passengers may be entitled to compensation under European Union laws. However, any award is subject to certain criteria being met. Our records show that the cause of the disruption to your flight was volcanic ash. Such an event constitutes an ‘extraordinary circumstance’ under the governing regulation, that is, the occurrence was outside the reasonable control of the airline. For this reason, I regret to inform you that I am unable to agree to your claim for compensation.
Further information regarding our cancellation policy can be accessed through the following link:
http://www.easyjet.com/EN/Book/regulations.html#delays
I would like to thank you for taking the time to share your thoughts with me and once again apologise that we were unable to meet your expectations. I do hope this incident will not stop you from choosing easyJet in the future.
Yours sincerely,
Cathy Grant
Customer Service Representative
För en vecka sedan fick jag förslag om ersättning och idag får jag ett annat besked. Är detta ett medvetet sätt att handlägga frågor på eller är det möjligen ett olycksfall i arbetet?
När jag kom till Kastrup så blev jag ganska upprörd över det bemötandet som jag fick från personalen. Damen som svarade för att jag skulle kunna checka in skulle uppfostra mig i hur man skulle närma sig henne och hennes arbetsdisk. Mitt spontana intryck av den behandlingen som jag upplevde som både förnedrande, men också diskriminerande borde ha fått mig att avstå från resan och det hade förmodligen besparat mig många problem.