Peter Bjorn and John är den svenska trion som slagit igenom stort i USA, där de redan hunnit spela på talk shows och varit förband åt Depeche Mode, men som i hemlandet fortfarande är förhållandevis anonyma.
Den 28:e mars släpper de sitt sjätte album Gimme Some. Kulturbloggen fick träffa John Eriksson som spelar trummor i bandet.
Hur skulle du beskriva dig själv som människa och som musiker?
Det är svårt att beskriva sig själv som människa, det är kanske i sådana fall hurdan man tror att man är eller saker man fått höra från sina vänner. Jag brukar få höra att jag är humoristisk, lite känslig och lite skeptisk på ett positivt sätt. Att beskriva sig själv som musiker är enklare för det är vad jag definierar mig som. Jag kan ju ingenting annat – jag kan knappt simma. Som musiker är jag oerhört bred, jag har spelat i såväl klassiska symfoniorkestrar som i rock- och elektroniska uppsättningar. Jag är rutinerad men inte nöjd och fortfarande nyfiken.
När började du intressera dig för musik?
När jag var fem år gjorde mina föräldrar det stora misstaget att ge mig en virveltrumma och en cymbal och sedan dess har trumsetet bara vuxit.
Vilken var den första skivan du köpte?
Det var 1984 av Van Halen – den som Jump var med på. Jag minns det för jag var kring nio-tio år då och Jump var den första låten som jag fick gåshud av.
Vad lyssnar du mest på för musik nu?
Efter att ha gått igenom många omvägar – fusion, lo-fi, rock, klassisk konstmusik och alternativ hip hop – är jag tillbaka på 1984 av Van Halen igen.
Hur träffades bandet och när började ni spela tillsammans?
Vi tre började spela ihop i slutet av 1999. Jag träffade Björn på en kräftskiva och när jag var som fullast frågade han om jag ville testa att spela med honom och Peter. Eftersom jag var full så sa jag ja. De hade redan haft olika projekt ihop, bland annat ett experimentellt jazzband som ropade ut könsord på scen.
Vilka var era influenser när ni bildades?
Peter och Björn lyssnade jättemycket på Costello och jag hade knappt hört honom. De enda låtarna jag hade hört tyckte jag var rätt jobbiga. De försökte få det åt Costello-hållet och jag försökte få det bort från Costello-hållet.
Vad hade ni för ambitioner?
Som jag ser det finns det bara två sätt. Antingen ser man bandet som en hobby och en möjlighet att dricka öl eller så är man seriös från början. Det senare stämde in på oss. Vi ville att det skulle bli något vi kunde leva på i framtiden samtidigt som det kändes rätt så osannolikt i början. Det tog ett tag att skapa något eget – rockmusiken har ju utvecklats så mycket att det är svårt att göra något som är helt nytt. Alla band försöker på något sätt ta hjälp av musikhistorien för att göra sin version av det man känner är rock. Se bara på Robyn och Klas Åhlund som leker med discogenren och lyckas skapa något som känns fräscht och inspirerande.
Har ni tagit hjälp av musikhistorien på er nya skiva?
Det är svårt att göra något som är nytt men det kommer alltid komma musiker som lyckas göra rockmusik inom de ramar som finns fast kanske till och med bättre än vad som gjorts förut. På vår nya skiva ville vi göra power pop eller punk med en Peter Bjorn and John-tvist.
Ni har varit förband åt Depeche Mode, hur var det?
Jag var inte syntare som ung – jag hade egentligen varit gladare om det var Van Halen som frågat – men Björn höll på att pissa på sig. Vi hade faktiskt lyssnat på Master and Servant ganska intensivt när vi gjorde förra skivan. Den låten har en fantastisk uppbyggnad med tre intron innan sången kommer igång vilket vi försökt efterhärma i flera av våra låtar. Mottagandet vi fick i USA var faktiskt mycket grymmare än vi vågat tro.
Det känns som att ni är större i USA än i Sverige…
Det är sjukt. Vi spelade i en klubb i USA som släppte in hundra personer, sedan fick vi veta att det hade varit tretusen som hade försökt komma in och i Sverige vet knappt min morbror vilka vi är så det är en stor skillnad. Det har nog lite med namnet att göra. För svenskar låter det kanske lite töntigt medan det för amerikanare låter sexigt och exotiskt.