Jag erkänner: jag är avundsjuk på Jonas Gardell.
Inte för att han tjänar så mycket mer och för att han har en sådan charmig man. Inte för att han vågar vara precis som han är. Utan för att han får vara det.
Såg ni när Jonas Gardell fick utbrott på Staffan Scheja i Stjärnorna på Slottet?
Bråket mynnade ut i att de två fick en närmare vänskap. Enligt Aftonbladet i alla fall:
Storbråket i ”Stjärnorna på slottet” utmynnade i en stark vänskap mellan Staffan Scheja och Jonas Gardell.
Gardell berättar för AB om sitt temperament:
– Jag är lite italiensk, eller som jag brukar säga: jag är en Kalle Anka-typ. Jag börjar kvacka högt, hoppar upp och ner och fjädrarna ryker när jag blir arg – och det är inte säkert att omvärlden förstår.
– Det är inte det jag är stoltast över med mig själv, men alldeles snart är jag en snäll Kalle Anka igen, förklarar han för Nöjesbladet.
Om man bara kan be om ursäkt efteråt är väl bråk inte så jävla farligt? I svenska förhållanden hyllas oftast att vi ska vara så coola och vi ska hålla masken och aldrig vara arga. Det är väl inte så farligt att vara arg?
Jo, på svenska arbetsplatser är det farligt. Det är inte tillåtet att bli arg eller att visa ilskan.
Därför är jag avundsjuk på Jonas Gardell som lever i en sådan situation att han får visa sin ilska.
Andra bloggar om: tv, relationer, ilska, kultur, Stjärnorna på Slottet, Jonas Gardell, Staffan Scheja