Jag erkänner: jag är avundsjuk på Jonas Gardell.
Inte för att han tjänar så mycket mer och för att han har en sådan charmig man. Inte för att han vågar vara precis som han är. Utan för att han får vara det.
Såg ni när Jonas Gardell fick utbrott på Staffan Scheja i Stjärnorna på Slottet?
Bråket mynnade ut i att de två fick en närmare vänskap. Enligt Aftonbladet i alla fall:
Storbråket i ”Stjärnorna på slottet” utmynnade i en stark vänskap mellan Staffan Scheja och Jonas Gardell.
Gardell berättar för AB om sitt temperament:
– Jag är lite italiensk, eller som jag brukar säga: jag är en Kalle Anka-typ. Jag börjar kvacka högt, hoppar upp och ner och fjädrarna ryker när jag blir arg – och det är inte säkert att omvärlden förstår.
– Det är inte det jag är stoltast över med mig själv, men alldeles snart är jag en snäll Kalle Anka igen, förklarar han för Nöjesbladet.
Om man bara kan be om ursäkt efteråt är väl bråk inte så jävla farligt? I svenska förhållanden hyllas oftast att vi ska vara så coola och vi ska hålla masken och aldrig vara arga. Det är väl inte så farligt att vara arg?
Jo, på svenska arbetsplatser är det farligt. Det är inte tillåtet att bli arg eller att visa ilskan.
Därför är jag avundsjuk på Jonas Gardell som lever i en sådan situation att han får visa sin ilska.
Andra bloggar om: tv, relationer, ilska, kultur, Stjärnorna på Slottet, Jonas Gardell, Staffan Scheja
Håller med dig om att det var skönt att se. Fast nog blev jag lite generad när han först lämnade rummet 🙂 Men samtalet efteråt kändes ärligt, härligt och också konstruktivt.
Jag har inte alls det där modet och tilliten till att bråk inte är farligt även om jag nog för det mesta, ändå, säger vad jag tycker.
Här håller jag med dig. Reaktionen hos Gardell såg jag på tv igår. Det hade kunnat vara mig. Att bli ”påtvingad” en aktivitet som jag upplever som meningslös och som jag kanske har svårt för hade fått mig också att reagera.
Tror också det skulle vara bättre om det var mer tillåtet med känsloyttringar i våra liv.
Alltså: Jag tycker inte att man ska bråka i onödan, en del människor blir så rädda när tonläget höjs. Det viktiga är att vara ärlig och rak. Och ibland kanske det kräver bråk, ibland går det att lösa innan man kommer till bråkstadiet.
Jag är lik Gardell tror jag. Jag blir arg och jag visar det och så skäms jag lite efteråt men så märker jag att det trots allt respekteras att jag får vara arg. Haha. Men det vet du ju redan. 😉