De var inte ens klara med sina studier när de bildade det som då hette The Management. Ett namnbyte, ofrivillig stjärnstatus och tre album senare slår jag mig ner med bandets sångare och ena hälft Andrew VanWyngarden i ett av rummen på Cirkus i Stockholm där de gör sig redo för sin första Sverigespelning på tre år.
Jag läste något om att ni improviserade mycket under arbetet med ert nya album — några låtar, som Mystery Disease och I Love You Too, Death — känns ju väldigt experimentella. Hur gick det till när ni förvandlade det ni improviserade till riktiga låtar?
Med Mystery Disease var det en del improvisation, men ackordföljden och melodin hade redan cirkulerat i mitt huvud ett tag. I Love You Too, Death grundar sig däremot i stort sett helt och hållet på improvisation. Grunden till den låten kom från en två-tre timmar lång improvisation som vi sedan byggde vidare på. Det började med att vi loopade massa percussions, sedan var vi studion och bad Dave [Fridmann, som var med och producerade albumet] att micka upp. Vi hade ett piano som vi klistrade ned tangenterna på för att försöka skapa drones, vi försökte göra allt möjligt kul. Vi hade aldrig riktigt försökt skriva en låt på det sättet tidigare, så det var spännande för oss. Vi ville bara att låten skulle ha en successivt ökande känsla.
Vad var det svåraste med att göra så att improvisationerna fick någon slags låtstruktur?
Det var bara något psykologiskt, att vi var tvungna att acceptera att alla de där olika delarna tillsammans kunde kännas kaotiska, att det är allt det där kaoset som är låten, att den inte behöver vara någonting annat. Jag vet inte hur jag ska förklara det — låtarna fick existera på det sättet vi skapade dem — de behövde inte innehålla en refräng om vi inte ville det. Det var befriande.
Hur tillgängliga siktade ni på att vara med det här albumet, och hur känner ni gentemot era äldre låtar som Kids och Time to Pretend idag? Har ni medvetet försökt distansera er från den typen av pop?
Det var avsiktligt på så sätt att det inte hade känts naturligt eller ärligt om vi hade fortsatt försöka göra fler låtar som dem, men de låtarna är stora och betydelsefulla för vilka vi är som band och trots att de skrevs för nästan tio år sedan känns de lika mycket som en del av oss som våra nya låtar. Men innan vi gick in i studion hade vi varken någon målsättning att göra ett tillgängligt eller obskyrt album, det här är bara vad som kom ut efter alla olika sessions.
Det känns som att ni ofta blandar mörker med någon slags lekfullhet. Skulle du kunna berätta lite om de olika teman som tas upp på albumet?
Både Ben och jag söker efter de där ögonblicken när ljud och melodier kan ha en glad ton medan texterna utforskar någonting mörkare, mer ondskefullt. Albumet har kanske tre olika övergripande teman: det första handlar om att se tillbaka och reflektera över de erfarenheter vi haft med bandet — en slags nostalgisk, bitterljuv känsla — som på Alien Days, A Good Sadness och An Orphan of Fortune; sedan har albumet en mer konspiratorisk sida, att vi vill göra folk medvetna om alla de fruktansvärda saker som händer runt omkring oss; det tredje är mer ambitiöst och riktar sig mot större livserfarenheter som kärlek och att konfrontera döden.
Tidigare har ni ju blickat tillbaka på äldre musik, skulle du säga att det här albumet är en reaktion mot mer samtida musikstilar?
Arrangemangen och instrumentationerna är definitivt mer moderna än vårt förra album. På vårt andra album höll vi oss konsekvent till ett sound som kändes 60-tal eller tidigt 80-tal — vi ville att det skulle låta som att det var ett fullständigt band som spelade — den här gången använde vi istället massa moderna synthar och sequencers. Ben fick användning av det han lärt sig om programmering för att skriva patches och leka runt med ljud. Jag blir förvånad när folk säger att vårt nya album låter 60-tal, för jag tycker inte det låter något alls som det, om något så har den mycket mer av en tidig 90-talskänsla.
Dock innehåller ju albumet en cover på Introspection…
Som uppenbarligen är en låt från 60-talet [skratt]. Men för mig låter albumet snarare som att det är för tjugo än för fyrtio år sedan.
Hur kommer det sig att ni valde att tolka just den låten?
Vi var i studion och bestämde oss för att göra en cover, som ett sätt att fortsätta skapa och testa på nya saker, och det var en låt jag gillade att lyssna på. Min vän hade med den på en mixtape för fem år sedan tillsammans med andra låtar från det bandet, Faine Jade. Jag älskar att hitta små juveler från den eran och Introspection är en sådan. Det vi pratade om tidigare, att musiken är peppande och glad — i den låten är det till och med en tamburin — men sedan kommer refrängen och har en rätt vriden text.
Varför döpte ni albumet till MGMT? Tycker du att det representerar er identitet mer än era tidigare album?
Jag skulle inte att den är mer representativ än våra två föregående album, de är alla på samma plan. Titeln är ett slags internt skämt — vi bestämde oss för att döpa vårt andra album till Congratulations redan 2008, och på ett liknande sätt bestämde vi oss för att det här albumet skulle vara självbetitlat 2010 när vi gjorde press för det förra albumet.
På vilka sätt skiljde sig arbetmetoden den här gången, och hur kom det sig att ni valde att jobba med Dave Fridmann igen?
Vi var nöjda med honom. Vi hade bara gått in i studion en gång tidigare utan att ha haft någonting skrivet i förväg — när vi spelade in Metanoia som vi gav ut 2008. Så det är största skillnaden från de två andra albumen. Vi hade lite idéer och så, men vi började ändå i stort sett från scratch i studion. Dave fick en större roll den här gången, både med produktionen och när vi behövde råd huruvida vi skulle fortsätta på en idé eller börja på någonting nytt.
Lyssnade ni mycket på det han gjort med Flaming Lips i studion?
Ja — vi är ju båda Flaming Lips-fans — så den här gången spelade Dave upp deras senaste album The Terror vilket var inspirerande. Fast jag tycker att The Terror är betydligt mindre pop-orienterad än vårt album, även om vissa antagligen inte skulle hålla med mig. Det var coolt att höra dem fortsätta experimentera och vara framåtsträvande.
Känner ni er mer självsäkra som band nu än när ni först sajnades av Columbia?
Definitivt, när vi blev sajnade av Columbia såg vi oss själva knappt som ett band. Vi hade inte spelat så mycket live fram tills dess, så det var som att vad som helst kunde hända i det skedet. Nu fungerar saker och ting mycket bättre. Vi har hittat sätt att operera i musikbranschen. Vi känner oss mer bekväma nu.
Hur ser ni på musikbranschen idag?
Vi är glada över det faktum att vårt skivbolag tillåter oss ta vilken riktning vi vill rent musikaliskt, men det är inte den enklaste vägen att gå. Jag säger inte att vi behandlas som mördare eller så, men det är en konstig känsla att vara på ett majorbolag och samtidigt försöka göra den galnaste musiken vi kan utan kommersiell framgång i åtanke. Det positiva är att det är fler band som tar risker och prövar nya saker. Kanske är det fler — åtminstone på majorbolag — än 2006.
Tror du att framgångarna med Oracular Spectacular kan ha fungerat som en bro för fler experimentella och psykedeliska band att nå någon slags mainstream-status?
Kanske, det skulle vara coolt, det skulle glädja mig om så var fallet.
Var tror du att du hade varit idag om inte MGMT hade existerat?
Svårt att säga, men uppenbarligen är musiken väldigt viktig för mig, så jag skulle vilja att det var en del av mitt liv no matter what. Musik, konst och att skriva. Jag skulle nog ha gjort allt i min makt för att inte hamna på ett kontorsjobb.
Foto: Emma Andersson