• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: GOOK – jag blir gripen, tagen, skakad

16 januari, 2018 by Rosemari Södergren

GOOK
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 januari 2018
Regi Justin Chon

Ett starkt drama i skuggan av kravallerna i Los Angeles 1992 då de friande domarna i Rodney King-målet har fått staden att explodera i kravaller och våld. De tre huvudpersonerna i GOOK har inte med kravallerna att göra men är drabbade på samma sätt som Rodney King-målet av den indelning av människor efter hudfärg som skapar så mycket ont.

Två koreanska bröder, Eli och Daniel, driver en liten skobutik. Denna dag då kravallerna brutit ut hänger den elvaåriga Kamilla där också. Kamilla är en afro-amerikansk flicka som helst håller till i skobutiken och hjälper de två koreanerna istället för att gå till skolan. Hon bor med sina två äldre syskon som inte tar hand om henne särskilt väl. Den här morgonen finns det inte ens någon frukost åt henne. Hon smiter till skobutiken i smyg, hennes storebror och storasyster har förbjudit henne att hänga där. Som afro-amerikaner hatar de gulingar, som de kallar amerikaner med asiatiskt påbrå.

Skobutiken ligger en bit ifrån de delar där kravallerna härjar som mest men polissirener och andra ljud från tumultet hörs dit bort. Men oroligheterna närmar sig.

Längre in i filmen förstår vi att både de två unga koreanska männen, Eli och Daniel, liksom Kamilla och hennes syskon, har drabbats av en tragedi tidigare som påverkar deras liv och relationer.

Våld göds i samhällen där människor delas in efter hudfärg och föraktar varandra, är rädda för varandra. Denna mur mellan människor gjorde att vita poliser misshandlade den afro-amerikanske taxichauffören Rodney King. Denna mur mellan människor leder till de hat och det ursinne som de fattiga och de utsatta afro-amerikaner drivs av när de sparkar på asiater. Alla är fast i det uppdelade samhället.

Som svensk, uppväxt i vårt samhälle som har en betydligt starkare stat med myndigheter som blandar sig i människors liv mycket mer undrar jag om två så unga syskon som Kamillas äldre bror och syster ens skulle få ha vårdnad och ansvar över henne. Skulle en elvaårig flicka kunna leva så utsatt här?

Filmen är i svartvit och det ger en stark känsla av dokumentär trots att det är en mycket dramatisk spelfilm känns den så naturalistisk, som om jag som ser filmen är med där. Den är filmad med en kamera som skakar lätt också, det känns som att det är medvetet för att ge intryck av att inte vara en spelfilm. Det är en film det inte går att värja sig emot. Jag blir gripen, tagen och skakad.

Filmens regissör Justin Chon (f. 1981) inledde sin karriär som skådespelare i TV-serien Jack & Bobby och har sedan synts ibland annat Twilight-trilogin, House och 21 & Over. 2015 regidebuterade han med slackerkomedin Man Up som han nu följer upp med dramat GOOK som belönades med publikpriset på Sundancefestivalen.

Ordet gook används i amerikansk engelsk för en främling, speciellt av asiatiskt ursprung. Det används nedvärderande, liknande ordet ”guling”.

Fakta från wikipedia om Rodney King:
Rodney Glen King, född 2 april 1965 i Sacramento, Kalifornien, död 17 juni 2012 i Rialto, San Bernardino County, Kalifornien, var en amerikansk taxiförare som blev känd som offer för polisbrutalitet när han under en permission från ett fängelsestraff för rån, den 3 mars 1991, blev brutalt nedslagen av ett antal poliser från Los Angeles Police Department (LAPD). En förbipasserande, George Holliday, spelade in mycket av händelsen på avstånd med en videokamera.

Filmen visar hur polismännen upprepade gånger slår King med sina batonger samtidigt som andra poliser står runt omkring utan att ingripa. En del av filmen visades senare av nyhetsmedia runt om i världen. I Los Angeles resulterade detta i spänningar mellan den svarta befolkning och LAPD och ökade på ilskan över sociala orättvisor och polisbrutaliteten.

Fyra av polismännen blev sedermera åtalade för misshandeln men friades. Den friande domen blev startskottet för kravallerna i Los Angeles 1992. I en senare federal rättegång för brott mot mänskliga rättigheter blev två av polismännen dömda till fängelse medan de två andra friades.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Katie Says Goodbye

15 januari, 2018 by Rosemari Södergren

Katie Says Goodbye
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 januari 2018
Regi Wayne Roberts

En skildring av ett maskrosbarn som växer upp nästan helt övergivna och svikna av de som borde värna om dem. Katie Says Goodbye är en stark film som inte går att se oberörd. Den rör om i känslorna. Den är en välgjord film med enastående skådespelare. En film som berättas i stort sett utan de klichéer som vi sett i så många amerikanska filmer.

Katie är en ung kvinna ute på amerikanska landsbygden, i en liten håla i Arizonas öken. Hon drömmer om att flytta till San Francisco och att utbilda sig till skönhetsexpert och jobba med att klippa människor och sminka dem, hjälpa människor att bli vackra. Hon försörjer sig som servitris på en vägsylta och hon tjänar extrapengar genom att sälja sex till några stamkunder.

Hennes mamma är helt under isen och klarar inte av att sköta något jobb eller någon relation. Mamman stjäl regelbundet från Katie och har flera olika män som kommer hem och har sex med henne, oftast gifta män vars fruar och barn blir både sårade och arga. Mamman ställer inte upp på sin dotter ett enda dugg medan Katie försörjer sin mamma. Jag blir så ledsen över sådana skildringar. Det är så hemskt och så vidrigt. Hur kan det ens förekomma?

Katie har nästan samlat ihop tillräckligt mycket för att kunna ge sig av. Hon är så ömsint mot sin mamma att hon till och med samlat ihop en summa som hennes mamma ska ha för att kunna klara sig när Katie ger sig av. Då, när det är nära för Katie att äntligen kunna ge sig av dyker en tystlåten man upp på bygdens bilverkstad. Mannen heter Bruno och har suttit i fängelse. Katie bestämmer sig för att han är hennes livs kärlek. Hon raggar upp honom.

Mitt hjärta gråter när jag hur godhjärtad hon är. Hon kan säga till Bruno att hon älskar honom. Men han får knappt ur sig ett ord. Han är helt stel och trist. Det är en sidan stark bild av hur människor ser genom rosafärgade glasögon när de blir förälskade. Katie ser egentligen inte vem eller hurdan Bruno är.

Filmen är oerhört sorglig och det gör ont i mig att följa Katies liv, ändå förmedlar den hopp. Det finns något i Katie som är som de växter som kan ta sig fram på de mest ogästvänliga platser, som kan slingra sig fram i små sprickor i asfalt.

Katie Says Goodbye är den amerikanske regissören Wayne Roberts långfilmsdebut och utgör den första delen i en planerad trilogi där den andra delen Richard Says Goodbye är under postproduktion.

Katie spelas av Olivia Cooke, född 1993 i Oldham, Greater Manchester. Hon är en brittisk skådespelare och är främst känd för sin roll som Emma Decody i amerikanska TV-serien Bates Motel och i rollen som Rachel i Me and Earl and the Dying Girl. Håll ögonen på henne, henne kommer vi att se mer av.

Katie Says Goodbye vann Impact Award på Stockholm Filmfestival 2017.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Folkets bio, Recension, Scen

Recension: Svante möter Beppe Wolgers – en underbar kombination på scen

15 januari, 2018 by Birgitta Komaki

Det krävs två för att dansa vals och här är det verkligen två på scenen. När Svante Thuresson tar sig an Beppe Wolgers blir det en skön och underhållande föreställning.

Den härlige Beppe med poetiska reflektioner om livets vedermödor och glädjeämnen i sin bok. Med svenska texter till amerikanska jazzlåtar. Låttexter som ofta är ganska fria översättningar från originalen. En stor man med ett stort skägg och ett stort hjärta. Beppe levde 1928-1986 och han var författare , underhållare ,översättare och allkonstnär.

Sångaren Svante som med hjälp av ett par glasögon, en bok och en fantastisk röst skapar en bild av denna Beppe. Svante Thuresson är född 1937 är fullt verksam vid 80 års ålder. Efter ett liv i rampljuset sedan 60-talet håller han än. Efter den inledande lite tveksamma låten bjuder han oss på ett pärlband av låtar. Med en röst som är äldre men med absolut musikalitet och inlevelse blir det en fin föreställning. Uppbackad av Claes Crona Trio med Crona på piano, Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz Ramsay trummor.

Föreställningen som är en nostalgitripp för en entusiastisk publik avslutas med ”Det gåtfulla folket” och ”Sakta vi gå genom stan”. Och man kan konstatera att de flesta låtar vi har fått höra är klassiker som alla över 30 kan sjunga i Allsången på Skansen utan att titta i textboken. Man hoppas att även nästa generation lär sig dessa låtar och vackra texter.

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Recension

Teaterkritik: Tartuffe i nytt ljus: en kämpe för de hemlösa?

14 januari, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Tartuffe
Av Molière
Regi och bearbetning Staffan Valdemar Holm
Översättning Lars Huldén
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljusdesign Torben Lendorph
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Premiär: 13 januari 2018, Stora scenen, Dramaten

Att tusentals människor är hemlösa och sover ute på gatorna i Sverige är ett underbetyg för det svenska samhället. På vägen från tunnelbanan till Dramaten på en lördagskväll ligger de hemlösa på rad längs de ståtliga Östermalmsbyggnaderna. Att människor under vintern ligger hopkrupna utomhus är inget annat än stor skandal och att visar att Sverige idag inte är något civiliserat land. Det är skamligt helt enkelt att människor ska tvingas sova utomhus mitt i vintern.

Tartuffe i regi av Staffan Valdemar Holm kan ses på flera sätt. För min del hyllar jag den för att den visar att det nu är dags att släppa in de hemlösa. Givetvis har den flera nivåer och kan ses och tolkas på flera sätt. Orgon är familjefadern som går till kyrkan och där möter en fattig man som Orgon blir totalt fascinerad av. Kanske är han förälskad i denna udda personlighet? Orgon tar hem mannen till sitt fina hus och sin familj och allt i familjen vänds upp och ner. Det mansstyrda, patriarkala samhället finns ännu kvar på många sätt och vis. Regissören säger i programbladet till föreställningen att det som händer i pjäsen skulle kunna ske hos oss idag och att vi fortfarande är mycket mer låsta i våra roller socialt än vi inbillar oss:
– De flesta skulle nog bli rätt oroliga om våra ungar plötsligt blev förälskade i en hemlös ensamkommande person på gatan. Man gifter och förälskar sig fortfarande inom samma krets och patriarkatet lever ju fortfarande i hög grad.

Det franska ordet ”tartuffier” (på svenska blir översättningen ”att tartuffiera”) betyder att förföra och förleda andra med skenheligt hyckleri. Det är inte många teaterpjäser som gett upphov till ett nytt ord i franskan. Men det gjorde Molières klassiska komedi Tartuffe.

Pjäsen spelades första gången för det franska hovet 1664 som en pjäs om uppkomlingar som sökte maktpositioner genom att hävda religiös fromhet. Molières pjäs framställde dem som bedrägliga hycklare och falska profeter. Pjäsen pekade rakt på en konflikt i hovet där den unge Ludvig XIV stod på den ena sidan och på den andra sidan hans mor, drottningmodern Anne, en konservativ katolsk och moralistisk änkedrottning. Det är osäkert om pjäsen ens fick spela klart. Drottningmodern såg till att den förbjöds. Först fem år sedan fick den spelas igen och då delvis omskriven.

I Staffan Valdemar Holms regi på Dramaten blir det en annorlunda version mot vad vi är vana att se på svenska teaterscener. Uppsättningen bygger på den version som Staffan Valdemar Holm menar var den ursprungliga texten, utan de påtvingade förändringar som censuren krävde. Det blir bra. Det blir mycket bättre än Tartuffe brukar bli. Sensmoralen i den tillrättalagda omskrivna versionen hyllar ju egentligen principen att en liten överklass ska ha rätt att behålla allt och vara så mycket rikare än andra.

Regissören har valt att göra en delvis skruvad version, där varje familjemedlem är en riktigt löjlig karaktär. Den enda som inte är  löjeväckande är Tartuffe – och delvis också Orgons svåger Cléante (så bra spelad av Johan Holmberg). De övriga familjemedlemmarna vill alla ha någon vinning, de tjänar på att behålla det patriarkala systemet. Cléante är väl den ende som inte talar för egen vinnings skull.

Är Tartuffe en skenhelig lurifax? Den frågan är öppen. Han ber ju inte om något egentligen. Han ber inte om att få bo hos Orgon. Tartuffe ber inte om att få gifta sig med dottern, han ber inte om att få alla ägodelar överskriven på sig själv. Jag tycker om detta. Magnus Ehrner är helt rätt i rollen som Tartuffe. Han har en utstrålning av en enkel man. Kanske spelar han upp en roll för familjen eller är det helt enkelt så att människor som lever utanför samhällets skydd har lärt sig att ta till ett ödmjukt agerande och att alltid bekänna sig som syndiga, det är den metod många upplever att de måste ta till för att få socialbidrag med mera.

Föreställningen är två timmar och en kvart, med en paus emellan. Det är alldeles lagom. Det är full fart och tiden går snabbt, jag glömde helt av att jag satt i en salong på en obekväm sits med trångt för benen, som det ju är i den salongen till den stora scenen.

Medverkande:
Orgon Magnus Roosmann
Elmire Mirja Turestedt
Tartuffe Magnus Ehrner
Mariane Emma Broomé
Damis Michael Jonsson
Valère Simon Reithner
Cléante Johan Holmberg
Dorine Hulda Lind Jóhannsdóttir

Statister:
Jan-Rickard Norrefalk
Lars Tollin
Nils Hellström
Thomas Gjutarenäfve
Bengt Göran Wennersten


Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: The Commuter

12 januari, 2018 by Birgitta Komaki

The Commuter
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 januari 2018
Regissör Jaume Collet-Serra

Replik från filmen: Vad anser Gud om pengar? Kolla vilka han ger dem till.
Joanna (Elizabeth McGovern) och Michael (Liam Neeson) lever ett vanligt medelklassliv. Han en f.d polis som har blivit säljare av försäkringar och pendlar med tåget till jobbet varje dag. Tills den dag han får sparken eftersom han kostar mer än han drar in. 60 år med två huslån och en son på väg till college. När han blir tilltalad på tåget och erbjuden en stor summa pengar för att hitta en viss person på pendeln så slår han till.

Så länge Michael drar genom vagnarna i jakten på ledtrådar är filmen verkligen ett mysterium. Ett mysterium han försöker lösa likt en detektiv genom att prata med passagerarna på tåget. Det är bra och spännande men väldigt långt. När erbjudandet han fått utvecklar sig till dödshot mot hans familj blir filmen mer action för att helt plötsligt bli rena katastroffilmen. (Död mans grepp verkar inte finnas på amerikanska tåg.) Ett schablonartat slut avrundar filmen.

Liam Neeson gör huvudrollen i filmen. En sliten 60-åring som inte är någon superhjälte längre och som tvekar mellan vad som är rätt och vem
som skall räddas. Jag tycker om hans spel och att filmen berör moraliska dilemma. Många andra fina skådespelare, Elizabeth McGovern , Sam Neil, Veraa Farmiga och Patrick Wilson är med men ingen har fått någon dominerande roll att använda sin kapacitet på.

Historien är spännande men blir så småningom allt för osannolik för att den ska behålla spänningen. Delarna hänger inte ihop och när filmens slut kommer känns det som regissören har tröttnat på filmen. Jag tycker ändå att den är sevärd för den första halvan av filmen och för Liam och de andra skådespelarnas skull.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Liam Neeson, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 96
  • Sida 97
  • Sida 98
  • Sida 99
  • Sida 100
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in