• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Riksteatern: Hjärta och smärta när Balkans stora stjärna sjunger Sevdah

28 januari, 2010 by Redaktionen

hankapalum

Superstjärnan och sångerskan Hanka Paldum åker under våren för första gången någonsin på turné i Sverige. Ackompanjerad av en handplockad orkester, med flera medlemmar från det svenska Balkanbandet Orientexpressen och tre musiker från Bosnien, sjunger hon älskad folkmusik ur genren Sevdalinka. Sverigepremiär i Skövde den 12 februari.
Sevdalinka är benämningen på en folkmusikgenre med lång tradition i Bosnien-Hercegovina, som också är mycket populär i Montenegro, Serbien, Kroatien och Makedonien. Ursprungligen kommer ordet från turkiskans Sevdah, som betyder kärlek. Sevdalinka har en del gemensamt med blues och texterna handlar ofta om hjärta och smärta.

Sångerskan Hanka Paldum slog igenom redan 1975 i dåvarande Jugoslavien och anses vara en förnyare inom genren. Redan under 1980-talet introducerade hon elgitarrer och trumset och gjorde musiken tillgänglig och populär för nya generationer. Nu kommer hon till Sverige för en turné med Riksteatern.

– Publiken kommer förhoppningsvis att känna en djup äkta känsla av det som i flamenco kallas duende, det som i fado kallas saudade eller – helt enkelt – the blues. En längtan efter någon ouppnåelig musikalisk-poetisk magi, i kombination med ett rejält balkanös, för att sammanfatta det, säger sångaren och musikern Dan Engman, som följer med på turnén och som är en av anledningarna till att den genomförs.

2007 reste han till Makedonien tillsammans med bandet Framnäs Folklore Ensemble bestående av studenter från Framnäs folkhögskola. Målet för resan var en studentmusikfestival, men ödet ville annorlunda.

På hotellet i Skopje bodde också den kända sångerskan Hanka Paldum. Som av en händelse råkade hon gå förbi konferensrummet där Framnäs Folklore Ensemble repade, och beslutade sig för att ansluta och sjunga med dem. Allt slutade med att sångerskan, som under samma vecka stått på scen framför en publik på 20 000 och som just då höll på att marknadsföra sin nya skiva, bjöd in bandet att spela med henne på en presskonferens inför 300 journalister i stället.

Hanka Paldum bad efter en tid Dan Engman om hjälp att sätta ihop ett band för en serie konserter i Sverige. Engman kände sedan tidigare Danne Lundberg och Bosse Nordenfelt från det svenska Balkanbandet Orientexpressen, där även Ismet Loliã och Owe Ronström ingår. Musikerna nappade på idén och föreslog att även den danske slagverkaren Lars Bo Kujahn borde hänga med.

I maj 2009 träffades bandet i Stockholm för att repa ihop med stjärnan och ett par musiker som hon tog med sig från Bosnien. I samband med detta genomfördes en informell konsert på Café Multi-Kulti på St Paulsgatan på Södermalm. Lokalen fylldes snabbt av musik- och danssugna som gjorde sitt bästa för att dansa omkull huset, enligt Dan Engman.

Hanka Paldum sjunger Sevdalinka
Hanka Paldum: sång
Anes Beglerbegoviã: slagverk
Dan Engman: gitarrer
Samir Hodzic: dragspel
Lars Bo Kujahn: slagverk
Vernes Ljuðtaku: saz/gitarr
Ismet Loliã: dragspel
Danne Lundberg: klarinett, flöjter
Bosse Nordenfelt: bas och gitarr
Owe Ronström: fiol

Turnéplan: Skövde (12/2) Göteborg (13/2) Växjö (15/2) Västerås (17/2) Södertälje (18/2) Stockholm (20/2) Oskarshamn (23/2) Umeå (27/2)

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Balkan, Riksteatern, Hanka Paldum

Arkiverad under: Musik, Teater Taggad som: Balkan, Teater

Rapport från urpremiären av Lars Noréns "Om kärlek" på Dramaten

24 januari, 2010 by Rosemari Södergren

omkarlek1
Vad är kärlek? Och vad har kärlek med att bilda familj och skaffa barn att göra? I åldrarna 30-40 har ofta det där med att skaffa barn mycket med ens kärleksrelationer att göra. Lars Norén analyserar dessa frågor i pjäsen ”Om kärlek” som nu haft urpremiär på Dramaten.
Ur ett pressmeddelande om föreställningen:

– Jag har länge velat göra en pjäs om vad som händer med kärleken i min ålder, när plötsligt kärlek handlar om att bilda, eller att inte bilda, familj. Hur det sätter kärleken på prov. Vill man ha barn med just den personen? Vill man ens leva i tvåsamhet? Vill man överhuvudtaget ha barn? Kan man alls få barn? Hur många barn ska man ha? Hur påverkar småbarnslivet kärleken? Jag blev minst sagt förvånad när Dramaten skickade ”Om kärlek” till mig och det visade sig att Lars Norén skrivit den pjäsen, säger Sara Giese.
Sara Giese har tidigare regisserat bland annat Bitterfittan på Uppsala Stadsteater och Jonas Hassen Khemiris pjäs Fem gånger Gud för Riksteatern.

På ett sätt handlar föreställningen om två par som träffas på Lanzarote och kvinnan i det ena paret och mannen i det andra blir förälskade och träffas i smyg. Vilket i sin tur påverkar deras förhållande med den de lever tillsammans med. På äkta starkt Norénvis är dialogerna starka och så typiska, hur vi så lätt talar förbi varandra. Hur svårt det är att säga vad man verkligen tänker och känner.

Scenografin är skönt ren och avskalad. Vita kala väggar, till vänster på scen ett litet bord med en ljusstake med tre stearinljus som tillsammans med de enkla stolarna som brukar finnas i frikyrkor ger en sakral känsla, som förstärks av ljudet av kyrkklockor som dånar då och då under föreställningen.

Jag tycker oom det där greppet med att låta en skådespelare – Magnus Roosmann – ha rollen som en betraktare. Han sitter på första raden bland publiken när föreställningen startar och reser sig upp och ser först någon minut ut att vara en förvirrad åskådare, innan han sätter sig på en stol en halvmeter framför första raden och börjar betrakta föreställningen. Han betraktar det som sker på scen, ger ifrån sig en del skratt och andra ljud, går fram och betraktar skådespelarna på närmare håll och endast vid något tillfälle träder han in i handlingen på scenen i dialog eller snarare samtal med någon annan karaktär. Roosmann gör den rollen starkt och oroande, han vänder sig om och låter blicken fara över publiken, som om han letar efter någon där. Magnus Roosmann bloggar förresten, om ett särskilt teaterprojekt som han är med i: Den moderna döden.

Är han en äldre version av en av rollerna? Är han publiken? Är han regissörens ögon? Det spelar ingen roll. Han kan vara det och annat också. Jag gillar det sättet att jobba med teater, att sätta in en roll som förhöjer effekten av att det är teater, att det är illusion och spel. Kanske är hela föreställningen hans tankar och minnen?

De två paren och deras relationer kan förresten lika gärna vara ännu flera pars upplevelser och händelserna kan ha inträffat i annan tidsordning än de visas upp på scen. Det spelar ingen roll, för det handlar ju inte om dem utan om oss alla, alla som någon gång haft någon kärleksrelation och någon gång haft barn eller funderat på att skaffa barn.

Jag läste förresten på Dramatens hemsida att föreställningen spelas vid två tillfällen med barnvakter, det vill säga den målgrupp som kanske den riktar sig mot allra mest: 30-40-åringar kan se föreställningen och ta med barnen, som blir omhändertagna av teaterlek.

Från Dramatens hemsida:

Föräldrar som ska se Om kärlek kan lämna sina barn till rolig teaterlek som leds av barnvana regissörer. Teaterleken är gratis, men måste anmälas vid biljettköp. För barn i åldern 6-9 år.
Teaterleken erbjuds i samband med två föreställningar: 14/2, 20/2 kl. 15 – 18. Föreställning kl 16.

Sara Giese, regissören, har satt ihop en lista över låtar som hon skulle vilja haft med i föreställningen, om det hade gått, berättar Dramatenbloggen:

Det kom ett mail från Sara Giese, regissören till Om kärlek, med en länk till Spotify. Länken går till en lista som enligt Sara innehåller ”Typ alla låtar som man skulle ha velat spela i föreställningen om texten hade tålt det”.
Här är den!

I rollerna Mattias Silvell, Tanja Lorentzon, Christopher Wagelin, Malin Arvidsson, Magnus Roosmann.
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Camilla Thulin
Ljus Magnus Kjellberg
Peruk och mask Nathalie Pujol

Här berättar Dramaten om föreställningen Om kärlek.
Regissören Sara Giese intervjuas inför premiären av Nummer.

Fotograf: Sören Vilks
OMK_press01_mini
OMK_press08_mini
OMK_press11_mini

Intervju i Aftonbladet med Lars Norén om kärlek.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, Dramaten, teater, scen, Lars Norén, Magnus Roosmann

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Kärlek, Scen, Teater

Pygmalion på Dramaten

23 januari, 2010 by Rosemari Södergren

pygmalionpygmalion
Pygmalion – Bernard Shaws pjäs om språkprofessorn Henry Higgins som plockar upp en blomsterflicka från underklassen på gatan och slår vad med en kollega om att han kan utbilda henna i skick och fason och träna hennes språk på tre månader så att hon kan presenteras i de finare salongerna – är en pjäs om klass och kön. Och om hur språket kan hjälpa oss i vår karriär eller vara ett hinder, om språket som klassmarkör. Dramaten har fört in föreställningen i vår tid och låter den utspela sig i London, fast samtidigt med känsla av att det kunde vara i Sverige. Eliza pratar ett språk Alexandra Rapaport skapat själv, en blandning av rosengårdska, zlatanska och rapparen Timbuktu.

Trots att pjäsen framfördes första gången 1913 är den aktuell än idag. Jag tycker det är bra att regissören låtit den utspelas i vår tid. När pjäsers handling är förlagda nästan hundra år tidigare är det lätt att det får en romantisk skimmer över sig och grundproblematiken försvinner och det blir bara något vackert och underhållande roligt.

Det har varit mycket buzz kring Pygmalion före premiären – och i tv-kanalernas morgonsoffor har regissören och en av huvudrollsinnehavarna, Johan Ulveson, suttit och berättat om uppsättningen. Den kanske största stjärnan har inte varit med i alla de sammanhangen veckan före, Alexandra Rapaport som spelar blomsterflickan Eliza hade drabbats av förkylning före genrep och premiär. Som tur var blev hon tillräckligt frisk för att kunna spela.

Visst är Pygmalion underhållande och en komedi med många bra skådespelare. Men något som är allvarligt får gärna förpackas också i det här formatet, tycker jag.

Föreställningen är uppdelad i två akter med paus emellan. Den första är i stort sett berättelsen och sagan om hur professorn träffar Eliza, slår vad med sin kollega överste Pickering och de utbildar Eliza. Den andra akten är mer vad som hände efteråt, när de tre månaderna har gått och Eliza har visats upp i societeten, bländande vacker. Vad händer sedan, när klassresan är gjord? Andra akten berör den frågan, men ställer mer frågorna om detta är presenterar några alternativ till svar.

Dessa två akter är sinseemellan rätt olika. Jag såg genrepet tillsammans med en annan av Kulturbloggens skribenter. Han tyckte andra akten var bättre, att föreställningen tog sig då. Men jag tyckte första akten hade mer flyt. Kanske lite som DN:s teaterskribent Ingegärd Waaranperä skriver i papperstidningen (ännu inte överfört till webbversionen):

Annars blir det efter paus mer problematiskt. Luften går inte ur helt när Eliza vunnit vadet åt Higgins, men det pyser. Efter den storartade höjdpunkten (som vi ser på storbildsskärm) planar föreställningen ut. Den romantiska dragningen mellan Eliza och Higgins som Shaw både vill och inte vill ha med, och som Ulveson och Rapaport trots all får en anings snurr på, överflyglas av den allt gnatigare dialogen. På genrepet kändes andra akten dock inte riktigt färdigrepeterad, så det kan bli bättre.

Jag tänker lite så också. Den dialogen kan sätta sig efter ett par föreställningar.

Men som helhet är det en rolig och vacker uppsättning, bra skådespelare och såväl underklassen som medelklassen och överklassen får sina slängar.

SVD:s recensent skriver:

Dramatens Pygmalion påminner om en talad musikal och rollerna blir alltför endimensionella. Men Alexandra Rapaports förortsmalmöitiska är genial.

Det är sant att karaktärerna inte är analyserade på djupet, men det är formen för den här typen av föreställningar, tycker jag. Det är inte tänkt att vara en Norén-föreställning, till exempel. Så för min del tycker jag det är lite fånigt att efterlysa en typen av rolltolkning.

Expressens Nils Schwartz är ännu mer kritisk än SVD:

Vad hjälper det att Sören Brunes scenografi är lika finurligt genomtänkt som den brukar vara eller att Johan Ulvesons Higgins är precis så ulvesonskt vresknarrig som vi förväntar oss. Gummimadrassen tappar ändå luft.
Margareta Garpe har sagt sig med denna överflyttning av Shaws pjäs till vår tid vilja betona klassaspekten framför köns-aspekten. Men det vi ser är en privatteaterkomedi inhyst på Dramaten, komplett med applådavbrott från publiken.
Varför överföra en pjäs till samtiden, om samtiden aldrig tillåts bli brännande och besvärande?

Fast, som jag sagt: formen för den här typen av föreställning ska vara lite mer flygande och lättsam. Men jag håller med om en detalj i Expressen kritik:

Mats Bergmans pappa Doolittle får lulla in som go gubbe och tala göteborgska. Det är ju rena larvet.

Jag förstår inte varför Elizas pappa ska tala göteborgska.

Om Pygmalion ur Wikipedia:

Pygmalion är en pjäs av Bernard Shaw. Pjäsen uppfördes första gången, på tyska, 1913, och hade premiär på originalspråket engelska 1914. Pjäsen handlar om hur professorn Henry Higgins lär arbetarklassflickan Eliza Doolittle att tala och bete sig som en societetsdam. Pjäsen filmatiserades 1938, med Leslie Howard och Wendy Hiller i huvudrollerna, och gjordes senare om till en populär musikal, My Fair Lady, som också den filmatiserats.
I den grekiska mytologin var Pygmalion en bildhuggare som förälskade sig i en av sina kvinnostatyer, vilken Afrodite skänkte liv. Motivet återkommer i ett antal pjäser, filmer och berättelser, på senare år exempelvis i Hollywood-filmerna Pretty Woman och She’s All That.

Fotograf Roger Stenberg

PYG_0_mini
PYG_13_mini
PYG_17_mini

PYG_3_mini

PYG_6_mini

Relaterade artiklar:
Svenska Dagbladet
Dramatens hemsida om Pygmalion.
Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, språk, klass, kön, Dramaten, Pygmalion

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: klass, kön, språk, Teater

Beckets "Ur ett övergivet arbete" – på Dramaten – befriande mörkt

23 januari, 2010 by Rosemari Södergren

urettovergivet1
En man som närmar sig 90 rör sig sakta på en scen, bär med sig en sådan där trätrappa eller stegpall med två steg på som målare har för att nå upp till taken när de målar inomhus. Den lilla stegpallen ställer han ifrån sig då och då eller sätter sig på ibland, till synes lika ostrukturerat som hans tankar. Han berättar mumlande om minnen ur sitt liv och säger att han inte är rädd för döden. Det enda han ångrar är att han föddes.

Ett av citaten från föreställningen är kanske en sammanfattning: ”Jag avviker inte från min väg – fast jag aldrig varit på väg någonstans”

Avskalat och mörkt, existensialism möter det absrurda – det är Becket. Alltid mörkt – men ändå inte tröstlöst eller deprimerande, fast det inte finns något hopp om något, egentligen.

Ingvar Kjellson som fyller 87 i maj 2010 ger en monolog på en timme på Lejonkulans scen på Dramaten när han tolkar Samuel Beckets prosatext ”Ur ett övergivet arbete”. Kjellson är monologen, det är som om Becket skrivit texten med tanke på att Ingvar Kjellson skulle framföra den när han är 87 år. Fast det inser jag ju att han inte har. Becket dog ju visserligen 1989 och kan ha sett Ingvar Kjellson på scen. Jag vet inte när Becket skrev ”Ur ett övergivet arbete”, men de flesta av sina kortprosa-texter skrev han under 1930-talet.

Becket, irländaren och fransmannen, föddes i Dublin 1906 och flyttade till Paris permanent 1937. Hans mest berömda verk är pjäserna ”I väntan på Godot” och ”Slutspel”. Ordknappt, kargt, skildrande ett absurt liv utan direkt mening och ostrukturerat. Och ändå roligt, som att sätta skrattet i halsen, gråta och skratta samtidigt, som befriande mörker. Ett motgift som behövs mer än någonsin idag när amerikanska draman öser in över världen och bädda in oss i illusionerna om det lyckliga slutet.

”Ur ett övergivet arbete” hade svensk premiär på Helsingborgs Stadsteater och är ett samarbete mellan Helsingsborgs Stadsteater och Dramaten. Den svenska premiären skedde i samband med Becket-festivalen. Från Helsingborgs Stadsteaters hemsida:

– Vi är mycket stolta att under dessa dagar ha urpremiär på Becketts prosatext Ur ett övergivet arbete. Texten framförs av Ingvar Kjellson, för idé, arrangemang och bild står Karl Dunér. Dunér och Helsingborgs Stadsteater har de unika rättigheterna att på scen, för första gången, framföra denna text. Ur ett övergivet arbete tas fram i samarbete med Dramaten och Sutoda.

Jag beklagar verkligen att jag inte kunde gå på den Becket-festivalen. Min tröst är i alla fall att en av uppsättningarna, ”Ur ett övergivet arbete” nu flyttat till Dramaten så jag kunde se den.

Fotograf: Sören Vilks

URA_press1_mini
URA_press2_mini
URA_press4_mini

Relaterat:
Fakta om Samuel Becket i Wkipedia.
Fakta om Ingvar Kjellson i Wikipedia.
Recension av ”Ur ett övergivet arbete” i SVD.
Här berättar Dramaten om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, scen, existensialism, absurt, recension, Becket, Ingvar Kjellson, Dramaten, Helsingborgs stadsteater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Existensialism, Recension, Scen, Teater

Skådespelare och publik i levande, digital teater

19 januari, 2010 by Redaktionen

teater

Direktsänd opera och teater har blivit succé på de digitala biograferna. Nästa steg blir att skådespelarna skall kunna se publiken och försök har redan gjorts.

Som försöksobjekt har man använt Strindbergs Intima teaters repetitioner av den kommande världspremiären den 10 februari i Stockholm av Joyce Carol Oates pjäs ”The widows” med Bo Corre och Cecilia Nilsson i rollerna.

Intressanta möjligheter att nå ut med teater. Kanske kommer vi att få se nya teaterformer. Varför inskränka sig till teater, förresten. Det här är ju en teknik som borde passa alla former av framträdanden inför publik. Gilla!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Digital teater, direktsändning, livesändning, opera

Arkiverad under: Teater Taggad som: Digital teater, direktsändning, livesändning, Opera, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Sida 97
  • Sida 98
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och … Läs mer om Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Filmrecension: Backrooms

Backrooms Betyg 4 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Backrooms

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

24/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Millesgården Tal R - Elefanten i … Läs mer om Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

August … Läs mer om Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

21/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Lotta Antonsson - I Am … Läs mer om Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Viktlös Betyg 4 Svensk biopremiär 22 maj … Läs mer om Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Opera: Nietzsche kontra Wagner – En triumf för Folkoperan

Foto: Sören Vilks Nietzsche kontra … Läs mer om Opera: Nietzsche kontra Wagner – En triumf för Folkoperan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in