Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

DVD-recension: Swedenhielms – en underbar resa med tre stora skådespelare i samma roll

by

Swedenhielms
Betyg 4
8 augusti 2012

Edvin Adolphson, Jarl Kulle och Sven-Bertil Taube som familjefadern och forskaren Rolf Swedenhielm. Alla tre har spelat rollen som denna familjefader och forskare i Hjalmar Bergmans klassiska komedi. Nu har tre föreställningar från olika tidsepoker av samma pjäs samlats på en dvd-box. Det är verkligen ett tillfälle för alla teaterintresserade.
Det är oerhört intressant att se hur samma föreställning kan sättas upp på olika sätt och se hur samma roll kan gestaltas på olika sätt.

Detsamma gäller förstås rollen som tjänstekvinnan Bohman som spelas av tre stora skådespelerskor. I den äldsta versionen är det Margaretha Krook som gör en ganska nedtryckt kvinna. I uppsättningen med Jarl Kulle är det Sif Ruud som gör en mer bitter kvinna och i den nyaste versionen är det Harriet Andersson som gör ett hembiträde med rätt mycket skinn på näsan.

Swedenhielms är nog Hjalmar Bergmans mest uppskattade komedi och handlingen utspelar sig under 1920-talet i Stockholm, hemma hos familjen Swedenhielm. Rolf Swedenhielm, familjefadern, är forskare och uppfinnare med ekonomin körd i botten. Han lever med sina tre vuxna barn, två söner och en dotter, och med hembiträdet Bohman som sköter om dem. Bohman är syster till Rolf Swedenhielms fru, som dog när yngste sonen dog.

Komedin har en del att säga om klassamhället som är otäckt. Swedenhielm gifte sig ju under sin samhällsklass och att behandla systern till sin fru som en jämlike finns inte i varken hans eller barnens föreställningsvärld.

Det är en fascinerande pjäs med flera lager av betydelser. Scenen där ockraren samtalar med Rolf Swedenhielm är stark och väldigt intressant att se i olika versioner.

Filmtekniken har utvecklas sedan 1961 då den första versionen gjordes, det märks tydligt till exempel i hur den nyaste versionen jobbar mycket mer med täta närbilder på karaktärernas ansikten. Å andra sidan var skådespeleriet briljant i föreställningen från 1961.

Och som sagt, det här är ett tillfälle för teaterintresserade att se en lång rad av de bästa svenska skådespelarna som Edwin Adolphson, Margareta Krook, John Elfström, Börje Ahlstedt, Björn Gustafsson, Sif Ruud, Jarl Kulle, Anita Wall, Marika Lindström, Sven-Bertil Taube, Harriet Anderson, Gustaf Skarsgård, Brasse Brännström, Cecilia Frode, med flera.

From Sammy with love – bara så underbart underbar

by

From Sammy with love
Stockholms stadsteater
Urpremiär 18 augusti 2012

Jag har fått en ny förälskelse. Eller tre.
Föreställningen ”From Sammy with love” på Stockholms stadsteater där Rennie Mirro och Karl Dyall ger en föreställningen med givetvis mycket dans och musik om Sammy Davis Jr. Jag imponeas av de två artisterna och jag inser att jag kommer att lyssna på Sammy Davies JR, jag ska genast leta på Spotify och Wimp om hans musik finns där.

Föreställningen är helt underbart underbar. Jag såg det offentliga genrepet och publiken applåderade och klappade takten under föreställningens lopp och reste sig direkt för stående ovationer vid slutsången. Det var absolut inte bara för att det rent tekniskt är så skickligt framfört, med fina röster, duktig orkester, bra tajming mellan musik och dans och så skickliga dansare. Nej det är så mycket mer. Det är en föreställning som verkligen berör och handlar om den lilla människans kamp för att accepteras oavsett ras.

När jag växte upp var Sammy Davis Jr och hans vän Frank Sinatra smörsångare i mina öron. Det var rock och hjältar som Deep Purple som gällde för mig. Vad jag missat. Inser jag nu. Vilken underbar röst Sammy Davies Jr hade. Han var en otroligt skicklig dansare också och föreställningen berättar om hans liv – om hur han redan som treåring stod på scen tillsammans med sin far, hur han växte upp med sin far och farmor medan hans mamma övergav honom som liten, vi får höra om hans kärlek till och äktenskap med svenskan May Britt.

Ja, äktenskapet med May Britt var inte lätt. De gifte sig under 1960-talet och när de flyttade till USA kunde May Britt inte följa med Sammy Davies på hans turné eftersom blandäktenskap var olaglig i flera delstater och deras äktenskap fick många rasistiska amerikaner att bombhota dem.

Föreställningen är inte alls bara en biografi över Sammy Davies Jr med skicklig dans och sång av de två duktiga svenska artisterna Rennie Mirro och Karl Dyall. Skickligt framför de sång- och dansnumren och de är så viga och vältränade och är imponerande volter. Men föreställningens styrka ligger inte enbart i det tekniskt skickliga utan i att den beror så. De två, Reine Mirro och Karl Dyall, bjuder på sig själva och sina berättelser, om hur de växt upp med en vit och en färgad förälder. Sammy Davies Jr:s liv speglas genom deras liv. Det är delvis rätt förfärande. Karl Dyalls mamma var tonåring när hon träffade hans pappa under 1960-talet och hon fick en ful kommentar i skolan av en lärare som hade sett henne tillsammans med ”olämpligt sällskap”. Rasismen frodades i Sverige också.

Föreställningen handlar om så mycket mer än Sammy Davies Jr som person. Den handlar om kampen för att bli accepterad och om samhällets fördomar och svek. Som när Sammy Davies Jr tillsammans med sin vän Frank Sinatra hade hjälpt till under JF Kennedys presidentvalskampanj och bjudits in för att uppträda under presidentens installation: några dagar före installationen fick Sammy Davies Jr ett telefonsamtal där han fick reda på att det inte var så lämpligt att han uppträdde. Så kraftigt var hatet mot de svarta i USA då. Det var inte så länge sedan.

En del i publiken kunde inte ens hålla sig utan suckade när sveken spelades upp på scenen och de skrattade och myste över de lyckliga stunderna. Så berörda blev de. Så starkt talar föreställningen till sin publik.

Scenografin är ett konstverk i sig: med enkla svarta stommar till möbler utspridda på scenen som ger en känsla av en pianobar under förmiddagen, tom och väntande på att öppna och de enda som är där är artisterna som repeterar. Stommar till möbler som kan användas till något att sitta på, till bord eller skåp. En enkel, smidig och snygg dekor.

Som sagt: jag är så imponerad av Rennie Mirro och Karl Dyall och Sammy Davies Jr. Jag har helt enkelt blivit förälskad i dem alla tre. Jag vet att som teaterkritiker borde jag inte använda så stora ord utan jag borde sätta pannan i djupa vecka och analysera. Men föreställningen är så skickligt sammansatt och framförs så snyggt, den känns så ärlig och berättar så mycket om livet för den som är lite annorlunda. Den ruskar om och är obehaglig, eftersom den avslöjar hur vidrig människan kan vara, samtidigt som det är en vacker berättelse om en man som underhållit en hel värld.

I ett pressmeddelande berättas:

Idén till föreställningen väcktes när Mirro och Dyall gjorde Singin’ in the Rain 2006–07.
− Det var första gången vi dansade ihop. Vi jobbade kopiöst mycket båda två, jag hade ett katastrofalt privatliv och Kalle hade fysiska problem som gjorde att han hade så ont att han inte kunde gå. Ändå ställde vi oss där på scen kväll efter kväll och sjöng och dansade. Under den här tiden pratade vi om att det var så Sammy hade det hela sitt artistliv. Han gick upp på scen med livet som insats varje kväll, säger Rennie Mirro.
− Scenen var hans battleground. Det var därifrån han kämpade mot fördomar. Han blev störst på Broadway men fortfarande skulle många dörrar vara stängda för honom, säger Karl Dyall.
− Jag och Rennie är båda så kallade jazzungar, barn till svarta jazzmusiker som kom hit till Sverige under jazzsvängen på 60- och 70-talet. Det här var mitt under medborgarrättsrörelsens era. Det som var förbjudet i USA var möjligt här. För min pappa var det här i Sverige som han för första gången behandlades som en likvärdig. Sverige var en fristad då, säger Karl Dyall.
− Vi har samma bakgrund men vi ser helt olika ut och vi började våra dansbanor från helt motsatta håll. Jag växte upp med klassisk balett på Operan. Kalle började med streetdance och var en av pionjärerna inom street. Men nu har vi mötts på mitten, säger Rennie Mirro.
− Starten var att Rennie och Kalle ville göra en föreställning om Sammy Davis Jr men när jag pratade med dem kände jag direkt att det var viktigt att få med deras historia också. Det är en del av vår svenska moderna historia som kanske aldrig berättats på teaterscenen, säger Jonna Nordenskiöld som skrivit manus och regisserar.

Fotograf: Carl Thorborg
Bildtext:
Karl Dyall och Rennie Mirro i From Sammy with love.

FROM SAMMY WITH LOVE
Manus och regi Jonna Nordenskiöld
Koreografi David Dalmo
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus William Wenner
Mask Patricia Svajger
I rollerna
Karl Dyall och Rennie Mirro

Orkester
Kapellmästare Joel Sahlin Musiker: Magnus Anderfjärd, Johan Bengtsson, Carl Flemsten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

‎Trettondagsafton på Café Lyran – lättsam komedi av Shakespeare

by

‎Trettondagsafton
Av Shakespeare
Regi Patrik Bergner
Kostymör Jenny Linhart
Producenter Stefan Wall och Anna Wall
Teater Iris på Café Lyran, Stockholm
Premiär 2 augusti 2012

Att ta på sig en roll och låtsas vara någon annan – det kan ställa till en hel del. Det får Viola uppleva när hon efter ett skeppsbrott hamnat i land Illyrien och för att överleva klär ut sig till ung man. En ensam kvinna är för utsatt.

Shakespeares pjäs Trettondagsafton är en av hans mer lättsamma komedier och Teater Iris har lagt betoning på det komiska och gjort det till en skrattfest och fars.

Shakespeare kan spelas på många sätt och en av svårigheterna är att språket är på vers – vilket kan vara väldigt svårt att presentera med naturligt flyt. Regissören har valt att blanda det äldre språket med ett mer nutida språk – och pjäsen fungerar bäst när skådespelarna lämnar det alltför högtravande verserna.

Trettondagsafton är en lättsam komedi och även om den har ett slags budskap där den driver med mans- och kvinnoroller är det ändå en pjäs som inte ger några djupare spår i själen. Den är rolig och underhållande men inte särskilt överraskande. Teater Iris flyttar ut teatern från teaterhusen och spelar i lokaler som Café Lyran i Bredäng – och med en föreställning som Trettondagsafton kan de visa också den som inte brukar gå på teater att Shakespeare är väldigt rolig och inte särskilt svår.

Frida Liljevall spelar Viola men också hennes tvillingbror Sebastian. Hon hade lite problem i början av föreställningen när Sebastians mustasch inte vill sitta fast ordentligt – men förutom det tycker jag bytena mellan de två syskonen fungerade bra. I rollen som Sebastian var stegen något tyngre och bredare, något säkrare och mer rättfram – och rösten var något djupare. Det var lagom skillnad mellan de två syskonen.

Shakespeares pjäser innehåller alltid någon eller några roller som är som narrar, de är fåniga och skrattretande, löjeväckande personer. Trettondagsafton har två sådana: överhovmästare Malvolio som är en uppblåst figur och den dumma men innerst inne snälla Andreas Blek af Nosen. Det kan bli lite för mycket och för överdrivet med två sådana riktiga pajaser men det är bara att ge sig hän och inse att det här är så löjliga som många människor egentligen är.

‎Trettondagsafton på Café Lyran av Teater Iris är en lättsam version och det är lätt att redan tidigt förstå hur allt ska gå. Syften med föreställningen är nog inte heller att någon ska undra hur allt ska lösas. Behållningen ligger i att flytta ut klassiska verk av exempelvis Shakespeare från teaterhusen ut till en förhoppningsvis ny publik som kan upptäcka hur roliga en del gamla klassiker är.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med Frida Liljevall, som har huvudrollen som Viola.

I rollerna:
Frida Liljevall: Viola
Bo G Lyckman: Tobias Raap
Dick Eriksson: Andreas Blek af Nosen
Anders Menzinsky: Orsino, hertig av Illyrien
Ellen Bredefeldt: Olivia, en rik grevinna
Erika Blix: Maria, kammarjungfru
Björn Holmér: Malvolio, överhovmästare

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kulturbloggen träffar huvudrollsinnehavaren inför premiären på Trettondagsafton på Café Lyran

by


Trettondagsafton – en komedi med förvecklingar och ombytta roller – har premiär på Café Lyran i Bredäng den 2 augusti. Viola är en ung kvinna som efter ett skeppsbrott hamnar på en främmande ö och hennes tvillingbror har försvunnit. För att klara sig som ensam kvinna klär Viola ut sig till en ung man och tar tjänst hos en hertig.

Kulturbloggen träffade Frida Liljevall som är konstnärlig ledare och spelar huvudrollen.
-Det är långa dagar nu, sade Frida Liljevall när vi träffade henne två veckor före premiär.

Ja, det är begripligt att det är mycket som ska göras och många detaljer som ska fungera när premiären närmar sig. Frida spelar dessutom två roller i föreställningen. Hon spelar Viola men har också rollen som tvillingbrodern Sebastian. Att spela både en man och en kvinna i samma föreställning är en utmaning. Det gäller att inte hamna i schabloner och att inte skapa karikatyrer.
-Jag har försökt jobba mer med att de är tvillingar, så jag har försökt arbeta med subtila skillnader mellan dem: lite med rösten och lite med kroppshållningen, berättar hon.

Trettondagsafton är en komedi som kan tolkas och spelas på många olika sätt.
-I vår tolkning handlar den främst och kärlek och rätten att få vara vem man vill och få älska vem man vill. Och vad som händer när man hamnar i en karaktär man inte vill vara, säger Frida Liljevall.

Teater Iris spelade för första gången på Café Lyran förra året, sommaren 2011 då de satte upp Oscar Wildes pjäs Mister Ernest.

Cafét är en suverän plats för teater, menar Frida Liljevall.
-Det är en fantastisk miljö. När vi var där såg vi direkt att den passar perfekt för teater.

Caféet ligger i ett äldre hus med utsikt över Mälaren och är oerhört inspirerande. Frida Liljevall syftar också på dess placering med närheten till två så olika områder som Bredäng och Mälarhöjden, med olika samhällsklasser.

Frida Liljevall och Teater Iris vill att teater ska spridas och inte bara spelas på de stora teatrarna.
-Vi vill få ut teatern från finkulturen, säger hon.

Kultur och teater är viktigt på många sätt. Fler bör få tillgång till teater.
-Jag tror kulturen behövs mer än någonsin idag. Jag är övertygad om att man kan spela vad som helst för vem som helst och var som helst så länge man har något att säga.

Du kan läsa mer om föreställningen på Teater Iris hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Du stavar ditt namn med R – tankeväckande om ord och kommunikation som jag hoppas återkommer på en teaterscen

by

Du stavar ditt namn med R
Text och regi: Elin Skärstrand
Puma Scenkonst
Spelades på Festival Scensommar på Teater Galeasen
20 juli 2012

Om någon förstår dig – är det dig han eller hon förstår – eller är det sig själv personen förstår och därigenom tror sig förstå dig?
Puma Scenkonsts föreställning ”Du stavar ditt namn med R” undersöker ord och kommunikation.
Fem personer sitter på var sin stol, i en lång rad på scenen, med anteckningspapper i händerna. De läser därur och de berättar om erfarenheter när de försökt prata med någon eller undvikit att prata, om kärlek och vänskap, om längtan och rädsla och om ord.
De leker med och undersöker ord och dess betydelser och de berättar om olika öden utifrån det egna perspektivet. De berättar med både ord och kropp.

Föreställningen är mäktig och ger många infallsvinklar på kärlek, vänskap och över huvudtaget relationer mellan människor. Jag tror att alla känner igen sig då och då under föreställningen.

De fem skådespelarna är skickliga och säger mycket med kroppsspråk, miner och tonfall.

På Puma Scenkonsts hemsida kan jag tyvärr inte hitta någon information om när och var föreställningen spelas fler gånger, men jag hoppas verkligen att den återkommer. Den är värd att ses av många – och värd att diskutera kring. Den ger många tankar värda att reflektera kring.

I presentationen av föreställningen står:

Den här pjäsen handlar om dig. Men den handlar också om mig. Allt det där som borde vara lätt, men som gång på gång visar sig vara så svårt. Den handlar om att mötas. Att våga släppa taget om sin egen osäkerhet och sina tvivel och i stället kasta sig ut med huvudet före, även om man inte har den minsta aning om vart, eller om, man kommer att landa.

Människan har ett behov av att mötas och kommunicera. Till hjälp har vi verktyg så som språk och uttryck, men även om vi talar samma språk kan ord enkelt förvrängas och missförstås. Ord, och hur vi väljer att säga dem, har en obehaglig makt över våra liv med tanke på hur lätta de är att ta i sin mun. Men varför är vissa ord så svåra att säga när de egentligen bara består av slumpmässigt ihopsatta konsonanter och vokaler?

”Du stavar ditt namn med R” handlar också om paradoxer. Vi vill alla vara fria självständiga individer, men kan man vara verkligt fri om man samtidigt är beroende av någon annan? Hur kan jag skilja min egen fria vilja från någon annans förväntningar och krav på mig? Hur vet man att rädslan att förlora någon egentligen inte handlar om rädslan för att bli lämnad ensam kvar?

Väl formulerat. ”Du stavar ditt namn med R” är en underhållande och tankeväckande readingföreställning som jag hoppas återkommer på någon teaterscen.

På scen: Nadja Sjöström, Saskia Oljelund, Murat Ekici, Kalle Windén, Karolina Hyllner

”Du stavar ditt namn med R” är en del av PUMA scenkonst PILOT. Publika readings har tidigare framförts på Hemliga Trädgården och Teater Tribunalens scenkonstfestival ”Två veckor i maj”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,