Teater

En medelålders man, advokat Egerman, som gift sig med en 18-årig flicka och trots att de snart varit gifta i ett år är flickan/makan fortfarande oskuld. Advokaten har en ung son, jämngammal med hans nya fru och sonen läser till präst och har ångest över att han känner åtrå till pappans nya fru. Samtidigt finns det en prisad skådespelerska som i det förflutna haft en relation med advokaten och börjat tröttna på sin tillfällige älskare, en eldig officer och greve som gärna duellerar om någon tittar på hans älskarinna. Det är några av de förvirrade relationerna som några av karaktärerna drivs av i ”Sommarnattens leende” som hade premiär på Stockholms Stadsteater 19 februari.
”Sommarnattens leende” är en föreställning som delvis är musikal och delvis spelad teater och bygger på en filmkomedi med samma namn, skriven av Ingmar Bergman.
Det är en luftig lättsam föreställning, komisk och varm, men under det lättsamma finns de klassiska livsfrågorna ändp: om livet, livets mening, åldrandet och den ställer frågor kring vad kärlek är. Men som sagt, presenterat på ett lättsamt, underhållande sätt. Ganska ovanligt för Ingmar Bergman.

Jag gillar viss opera och operett, men långt ifrån allt inom dessa genrer. ”Sommarnattens leende” började med en liten lek där fem äldre operasångare sjöng och lekfullt sprang omkring och hoppade och skuttade, klädda i fula underkläder från 1950-talet. De fem operasångarna agerade föreställningen igenom som en kör i antika dramer. Jag hade lite svårt detta sätt att starta föreställningen, dels för att de var så gamla och när de då var klädda i fula underkläder förmedlade de känslan av misslyckande och något sorgligt – till ackompanjemang av operatoner som jag inte är så svag för. Men deras roller växte – en bit in i föreställningen upplevde jag dem som ett fördjupande komplement. Jag såg att Svenska Dagbladets recensent Bo Löfvendahl var ännu mer förtjust i deras roll:

Det är också en ren fröjd att höra de fem äldre operasångarna som utgör en motsvarighet till kören i en antik tragedi. Margaretha Dalhamn, Christina Högman, Lars Martinsson, Marianne Myrsten och Sonny Wallentin kommenterar skeendet med säker kontrapunktisk finess.

Fast egentligen har jag väl börjat i fel ände: Föreställningen handlar om (från Stadsteaterns hemsida, dumt nog inte möjligt att direktlänka):

Sommarkväll i en svensk småstad kring år 1900.
På godset i stadens utkant har ett sällskap samlats för middag med övernattning:
Advokat Fredrik Egerman, kvinnokarl i medelåldern, och hans 18-åriga fru Anne – som fortfarande är oskuld efter nästan ett års äktenskap.
Och så Desirée Armfeldt, firad skådespelerska och Fredriks ex, och hennes älskare, hetlevrade greve Carl Magnus Malcolm. Samt hans uttråkade fru Charlotte.

Det börjar formellt och tillknäppt. Men natten är ljuv och stämningen magisk.
Allt kan hända. Äntligen fria?

Sommarnattens leende är en musikal som bygger på Ingmar Bergmans film, som har samma namn. Musikalen skrevs av Stephen Sondheim (musik och sångtexter) samt Hugh Wheeler (manus) och spelades första gången 1973. Musikalen följer filmens handling i stort sett och och utspelar sig i Sverige. Den svenska miljön speglas bland annat i en sång som beklagar den ljusa sommarnatten, The Sun Won’t Set.

Visst, musikalen är lättsam, men vad handlar musikalen egentligen om? Kanske om att vi borde se livet mer som den fars livet och ta vara på den kärlek som finns och som vi möter i livet. Kanske driver den med machoideal och med lutheransk sexskräck?

För mig som gillar Dan Ekborg var det ett nöje redan att sitta på parkett och se honom agera som advokat Fredrik Egerman, en roll i filmkomeddin 1955 spelades av Gunnar Björnstrand.

Eftersom det var premiär var det förstås en hel del kulturfolk bland publiken. Dan Ekborgs bror Anders Ekborg satt några rader bakom mig och min kompis Jonas, från Kattkorgen och Bloggtidningen. Författaren Per Olov Enquist såg jag också, liksom tidigare ministern Laila Freivalds.

”Sommarnattens leende” har några stora operettsånger, som den kanske mest kända ”Send in the Clowns”.

Expressens Gunilla Brodrej var också på föreställningen och hon skriver om orkestern roll:

Privatteatrar vågar sig sällan på Sondheim. Han anses för knepig. Men jag är väl en snobb för jag älskar hans spirituella textbehandling och kompositoriska blinkningar hit och dit i musikhistorien, till Mozart, Rossini och Ravel.
Även om man kanske hade föredragit en full orkester med glittriga stråkar, harpa, lent träblås och skogsromantiska valthorn för all operettig valsmusik är Martin Östergrens arrangemang för kammarensemble en fullt godtagbar och välspelande kompromiss.

Fotograf: Petra Hellberg
Frida Westerdahl, Peter Gardiner, Andreas Kundler, Sandra Kassman, Pia Johansson, Dan Ekborg, Sonny Wallentin, Christina Högman, Sara Jangfeldt, Marianne Myrsten, Lars Martinsson, Margaretha Dalhamn och Thérèse Andersson i Sommarnattens leende.

Fotograf: Petra Hellberg
Sonny Wallentin, Christina Högman, Margaretha Dalhamn, Lars Martinsson och Marianne Myrsten i Sommarnattens leende.

En av de fina sångerna från Sommarnattens leende:
Barbra Streisand Send In The Clowns

Läs även andra bloggares åsikter om teater, scen, Stockholm, Stadsteatern, musikal, opera, operett, Ingmar Bergman, Dan Ekborg

Den engelska pjäsförfattaren Mark Ravenhill slog igenom med pjäsen Shopping and ***ing 1996. Nu är han aktuell på med två uppsättningar i Stockholm, Citizenship på Dramaten och 4 x Mark Ravenhill på Stadsteatern.

Shoot/Get Treasure/Repeat från 2008 består av 16 kortpjäser som utforskar de personliga och politiska effekterna av krig på vårt moderna liv. Det är fyra av dessa pjäser som spelas på Stockholms stadsteater i regi av avgångseleverna från Dramatiska institutet: Hilde Brinchmann Börresen, Tatu Hämäläinen, Jens Karlsson och Martin Rosengardten.

Pjäserna är fristående, men hänger ändå ihop. Gemensamt för dem är skildringen av hur vi påverkas av destruktiv rädsla och hur nära kampen för kärlek och godhet ligger hat och intolerans.

Människans benägenhet att förlägga hotet utanför oss i stället för att ta tag i våra egna demoner blir tydlig i de fyra skildringarna, speciellt i den av det trygghetsdesperata unga paret som tror att de kan fly från sin rädsla genom att flytta till en gated community.

Förnekelsen som fenomen träder också fram hos det äldre par som hoppas på att slippa den enes cancer genom att blunda och fokusera på trädgårdsmöbler. Likaså hos den plågade kvinnan som söker orsaker till sin smärta i allt annat än i sig själv och sina egna upplevelser.

Vi i publiken får följa skådespelarna från Kilen i gångarna under Stadsteatern för att till slut hamna på teaterns lilla scen. I den sista pjäsen blir publiken en del av handlingen och får en obehaglig inblick i vad vi är beredda att göra i namnet av fred, demokrati, frihet och sanning. Vi känner igen de senaste årens debatter om bland annat FRA-lagen i pjäsens argument för att skilja rötäggen från de normala – ”vi som är oskyldiga har ju inget att dölja”.

Shoot/Get Treasure/Repeat spelas fram till den 28 mars, men som det ser ut är alla platser utsålda. Låt oss hoppas på extraföreställningar.

Text: Eva Gustin

Relaterat artiklar:
Expressen, Dramatiska Institutet och Stockholms Stadsteater.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Stadsteatern, Stockholm, scen, Dramatiska institutet