Happy End
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 februari 2018
Regi Michael Haneke
I rollerna: Isabelle Huppert, Tony Jones, Fantine Harduin, Franz Rogowski, Hassam Ghancy, Isabelle Huppert, Jean-Louis Trintignant, Mathieu Kassovitz, Nabiha Akkari
“Runt omkring oss världen och vi i mitten, blinda.” Den redan är temat för den österrikiske filmregissören Michael Hanekes nya film som är en mörk bild av den västereuropeiske övre medelklassen. Filmen har hyllats av internationella filmkritiker som Peter Bradshaw i den brittiske The Guardian som gav den högsta betyg (5 av 5) och skriver: The Austrian director returns to many of his classic themes in a stark, unforgiving and gripping satire on bourgeois Europeans and the people who serve them.
Filmen handlar om välbärgad, högborgerlig familj som bor i ett förnämt kvarter i ett fantastiskt hus i Calais. En familj det är svårt att känna sympati för, fylld av konflikter under ytan. Georges (Jean-Louis Trintignant) är gammal och livstrött och har lämnat över ansvaret för familjeföretaget till sin effektiva dotter Anne (Isabelle Huppert). Tanken var att Annes son Pierre i sin tur skulle ta över företaget efter henne, men Pierre är en besvikelse som har kort temperament, dricker för mycket och inte klarar av något. Till och med när han försöker göra någon slags uppror och vara rebellisk misslyckas han med det.
I centrum i filmen står den trettonåriga Eve som inleder filmen med en kort film hon spelat in på sin mobil där hon ger sin hamster sina mammas antidepressiva mediciner och vi ser hur hamstern faller ihop och dör. Det var ett test, säger Eve själv i sin inspelning och strax efter får vi se att Eve kommit sin pappa och ska på bo hos honom eftersom hennes mamma tagit livet av sig av en blandning av antidepressiva och gamla malariamedel. En konstig blandning och vi anar att det är Eve som sett till att mamman röjts ur vägen. Mamman är nämligen djupt deprimerad och bara gråter. Inte konstigt att pappan övergav dem för flera år sedan, menade Eve.
Eves väninna som var på besök kommenterade till Eve att hennes mamma aldrig pratar med Eva, aldrig svarar henne. Mamman bara grottar ner sig i sitt eget elände. längre in i filmen får vi dock en förklaring till mammans depression.
Ju mer vi får följa familjen ser vi hur sjuka de är, var och en. Eve bär på sin hemliga skuld, hennes pappa kan inte vara trogen någon, farfadern vill bara dö och blir mer och mer dement för varje dag, familjeföretaget orsakar några arbetares död men lyckas med sina advokater slippa ansvar för olyckan. Den som har pengar har också makt och kan manipulera det mest. Det vet vi ju redan. Och där har vi också varför jag inte ger filmen samma höga betyg som The Guardians filmkritiker. Happy End är absolut en intressant film, en stark film, en helt godkänd film men för spretig och förhållningssättet i hur det skildras är för svalt.
Ja varenda en i familjen är rätt skadad och beter sig sjukt. Men varför? Eva och hennes mamma är de enda vi får någon form av förklaring till. Jag saknar någon slags engagemang i berättandet.
Men filmen har sina poänger och den både startar och slutar med mobiltelefonens inspelning i centrum, det säger något om vår tid. Haneke låter sociala medier berätta en del av historien, både med Eves Snapchat i filmens början som hennes pappas chatt på Facebook med sin hemliga älskarinna. Sättet Haneke väljer att låta kameran välja vinklar hjälper till att skapa en känsla av obehag.
Filmen är en parodi på den rikaste delen av västerlandets borgerskap, men det är svårt att skratta ändå. Det är så sorgligt samtidigt – och där någonstans tappar filmen den storhet som flera av Hanekes tidigare filmer haft.
Michael Haneke ses inte utan skäl av många som en av Europas mest framstående och nyskapande regissörer. Han har fått flera filmpriser genom årens lopp. Hans debutfilm Den sjunde kontinenten vann två priser 1989, bland annat i kategorin ”bästa användande av musik” vid filmfestivalen Flanders International Film Festival i Ghent, Belgien.
2001 fick hans film Pianisten, en filmatisering av Elfriede Jelineks roman Pianolärarinnan, pris för bästa film vid filmfestivalen i Cannes. Isabelle Huppert som är med i Happy End var Pianolärarinnans huvudrollsinnehavare och hon prisades i Cannes. 2005 vann Dolt Hot flertalet priser, och Michael Haneke tilldelades pris för bland annat bästa regissör i både Cannes, European Film Awards och Chlotrudis Awards. Dolt Hot vann även hela 21 priser vid filmfestivaler runt om i världen.
2009 tilldelades Haneke Guldpalmen för filmen Det vita bandet. Tre år senare fick han återigen Guldpalmen, denna gång för sin film Amour. Vid Oscarsgalan 2013 mottog han en Oscar för Bästa utländska film för Amour.
De elva statisterna är män och kvinnor klädda för frihet av vara den man är: en skäggig man i silkig glittrande klänning, en manlig domare i kjol, androgyna hen i tajta jeans med hängslen och kortklippt hår. De medverkar föreställningen igenom genom att bära in och bära ut rekvisita mellan alla scener och deras mim och dans är en viktig del för helheten.
Lewis och Prior är ett bögpar vi får följa. De har varit tillsammans i fyra och ett halvt år och Prior har blivit dödssjuk i aids. Sakta tynar Prior bort på sjukhuset men Lewis klarar inte att se sin älskade dö och han flyr bort från sjukhuset, överger sin pojkvän Prior. Lewis och Prior spelas av David Arnesen (Lewis) och Razmus Nyström (Prior), som båda är duktiga unga skådespelare som vi kommer att få se mycket av också framöver, det är jag säker på.
