• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Gyllene draken på Uppsala stadsteater – starkt, berörande, träffande, absurt, komiskt och existentiellt

11 februari, 2018 by Rosemari Södergren

Gyllene draken
Av Roland Schimmelpfennig
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Regi: Viktor Tjerneld
Scenografi & kostym: Christian Albrechtsen
Ljus: Anders Ekman
Mask: Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater, Lilla scenen 10 februari 2018

En starkt, berörande, träffande, absurd, komisk och existentiell skröna om västvärlden – där världen skildras genom en Kina-Thai-Vietnam-take-away-restaurang. En skrämmande, mörk aktuell skildring om utsatta migranter, om västvärldens stora skuggsida, framförd med enastående skådespelare, helt underbar koreografi och ljussättning i en något för experimentell uppsättning.

Regissören har valt att låta skådespelarna, samtliga klädda i helvitt, pendla mellan att berätta handlingen och gå in i scenerna. Ibland berättar de med jag-perspektiv ibland som utanförstående berättare. Dessutom får kvinnor ofta ta rollerna som män medan män spelar kvinnor. Det kan ha sin poäng att betrakta vår förmåga att leva oss in i situationer: I vårt inre ser vi den unga kvinnan trots att det är en kraftfull man som framför rollen. De äldre spelar yngre och yngre spelar äldre. Jag tycker det blir lite för mycket experimenterande. Schimmelpfennigs drama är så starkt i sig själv att det behöver inte experimenteras med.

Genom att skådespelarna går ut och in i scenerna – att de berättar delar och går in och agerar i karaktärerna är en form av Brechts Verfremdungseffekt, som kan användas för att publiken istället för att helt leva sig in i karaktärerna ska fundera på handlingens kopplingar till samhället och politiken. Jodå, det fungerar oftast mycket väl i den här föreställningen, mycket på grund av skådespelarnas starka insatser. Fast jag tycker att Schimmelpfennigs pjäs är så tydlig ändå.

Foto samtliga tre bilder: Micke Sandström

En liten störande detalj är när en skådespelare går in i rollen i en person, säger något och sedan säger orden: ”Lång paus”. och sedan säger vad som kommer därnäst. Ja det är roligt första gången, ja upp till sju gånger är det roligt men sedan blir det vara tröttsamt. Nå nu är det som sagt bara en detalj. I helhet är dramat så starkt att det känns långt in i märgen och dramat är mycket snyggt framfört, även om jag tycker att just den här pjäsen inte direkt behöver något experimenterande.

Handlingen utspelar sig i en Kina-Thai-Vietnam-restaurnag där fem papperslösa asiater arbetar och vi får pendla mellan händelserna på restaurangen och livet som pågår i några av lägenheterna i samma hus. Schimmelpfennig väver samman de olika människornas livsöden på ett brutalt, roligt, poetiskt och fantasifullt sätt.

Roland Schimmelpfennig har fått enorm framgång med sin pjäs ”Gyllene draken”. Bokförlaget som har pjäsen berättar  om draman: Han beskriver globalisering, stereotypa könsroller, traffficking, livet som ålderstrappa, ett latent samhälleligt våld och en hierarkisk ordning byggd på rasism och inkomststorlek. Dramat berättas via korta scener med snabb rytm. Rytmen stryks under med ständiga matbeställningar där de olika maträtterna beskrivs snabbt och effektivt.

Handlingen startar i köket där den senaste anställde kocken har fruktansvärd tandvärk. Eftersom han är papperslös kan han inte gå till tandläkare. Han skriver i högan sky och de andra kockarna försöker få tyst på honom så inte kunderna ska störas. I en lägenhet försöker en ung kvinna berätta för sin farfar att hon väntar barn – men farfar är mest fylld av sin egen ångest för att tiden går och att han vill vara ung och stark igen. En berusad man får besök av sin före detta fru som klätt sig i den röda klänningen hon fick av honom och som klär henne mycket väl. Två flygvärdinnor har gått av sina pass efter en långflygning och beställer soppa på restaurangen. De olika livsödena vävs samman på ett tankeväckande sätt. Det är ett starkt drama, mycket snyggt framförd – och det var länge sedan tiden flög iväg så snabbt på en teaterföreställning.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scenkonst. Teater, Teaterkritik, Uppsala Stadsteater

Filmrecension: The Death of Stalin – Sovjetsatir som blir aningen för brittisk

8 februari, 2018 by Redaktionen

The Death of Stalin
Regi: Armando Iannucci
Svensk biopremiär: 9 februari 2018
Betyg: 3

Året är 1953 och Sovjetunionen befinner sig i sin kanske mest brutala tid. Gulag är översvämmat av ”förrädare” (vilket vem som helst kan vara) och varenda misstanke om oliktanke leder till en säker död, antingen av en kula eller av arbete. Det är ett ständigt tal om ”listor” och även de högsta partipamparna fruktar ständigt för sina och sina närmastes liv. Nikita Chrusjtjov (spelad av en vass Steve Buscemi) får varje kväll sin fru att skriva ned de vitsar Stalin skrattade åt under kvällen, de han inte skrattade åt memoreras för att aldrig upprepas igen. The Death of Stalin handlar (precis som titeln antyder) om den sovjetiske, paranoide envåldshärskarens död och efterspelet som följer.

När Josef Stalin dör ensam i sitt rum av en hjärnblödning står vakterna kvar utanför utan att agera. ”Ska vi undersöka?”, frågar den ena. ”Ska du hålla käften innan du får oss båda dödade?”, svarar den andra. Istället låter de honom ligga och ett absurt efterspel följer. Bara att få dit en läkare är problematiskt ”vi skickade ju alla de duktiga till Gulag”, varför man får ta dit pensionerade åldringar och oerfarna ynglingar som ”tillsammans, enhälligt och gemensamt” (enligt dem själva) kommer fram till att dödsorsaken var en stroke. Efter det historiska dödsfallet påbörjar de sju mest inflytelsefulla männen i partiet en kapplöpning och en maktkamp om Stalins arv. De tre mäktigaste är Lavrentij Berija; chef för den fruktade säkerhetstjänsten NKVD – iskall massmördare, systematisk våldtäktsman och pedofil, Nikita Chrusjtjov; högt uppsatt partipamp och lustigkurre, och Georgij Malenkov; ställföreträdande generalsekreterare för det kommunistiska partiet. De två verkliga kandidaterna är Berija och Chrusjtjov, och de gör allt i sin makt för att få den andra ur balans.

Berija gaddar ihop sig med Malenkov, och Chrusjtjov försöker få med sig Molotov och de andra. Berija får Chrusjtjov att anordna ”den store ledarens” begravning medan han själv beordrar sin fruktade säkerhetstjänst att ta över arméns posteringar i Moskva, samtidigt som han hindrar den ingående tågtrafiken för att lättare ha kontroll över huvudstaden. Som motaktion får Chrusjtjov tågen att gå igen och går ihop med den mäktiga överbefälhavaren general Georgij Zjukov – militärhjälte från andra världskriget och ”Sovjetunionens hjälte” fyra gånger. Den senare är inte alls glad över Berijas handlingar för att minska hans inflytande och konspirerar villigt tillsammans med Chrusjtjov.

Chrusjtjovs plan att få tågen att gå igen visar sig vara en succé för honom (för folket är den en katastrof) när Berijas män öppnar eld mot medborgare i landssorg som forcerar posteringarna för att komma fram till den döde Stalin. På bara en dag dör 1.500 civila och vinden vänder till Chrusjtjovs fördel. I ett desperat raseriutbrott hotar Lavrentij Berija de andra partipamparna och förklarar hur mycket smutsig information han har om dem, vilket visar sig vara ett ödesdigert misstag. Strax därefter begår de tillsammans med Zjukov en statskupp där Berija blir avrättad. Inte långt därefter tar Nikita Chrusjtjov full kontroll över makten.

The Death of Stalin är skriven och regisserad av Armando Iannucci, italienskättad britt och mästare på satir. Han kommer senast från den framgångsrika tv-serien Veep. Med mestadels brittiska skådespelare driver han med alla de absurditeter och galenskaper som pågår i Sovjet och främst i den högsta makten. Humorn är typiskt brittisk, lite stel och ”cheesy” och till sin hjälp har han utmärkta skådespelare. Men det är ändå någonting med det hela som blir lite utdraget, lite för löjligt och stelt. Kanske är det att denna typ av satir blir svår över två timmar, kanske passar den bäst i sketcher. Kanske är det att det hela blir lite för brittiskt. Miljön är ju skådespelarna och regissören till trots – Sovjet – och jag saknar den östliga mustigheten och bisterheten vilket inte fångas upp i denna film. Det är kanske inte ens är meningen, men Iannuccis Sovjet blir ett brittiskt Monty Python och utan en rysk själ i det hela blir det lite tomt.

Allt som allt är The Death of Stalin en sevärd film; rolig och underhållande – men utan det lilla extra. Kanske den ryska själen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension

Filmrecension: La Familia – brutal och vacker barndomsskildring från slummen i Venezuela

8 februari, 2018 by Rosemari Södergren

La Familia
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2018
Regissör Gustavo Rondón Córdova

Én barndomsskildring så långt från Astrid Lindgrens Bullerbybarn det går att komma. Och ändå är det vår tid, nutidens barn, som lever så utsatta i områden där kriminella härjar fritt. La Familia handlar om en tolvårig pojke och hans pappa som bor i Caracas i Venezuela.

Området är fattigt, i våra ögon lever de i rena slummen. Pappa Andrés kämpar hårt för att få ekonomin att gå ihop. Mamman finns inte i berättelsen alls. Vi får aldrig veta varför. Pojken, Pedro, härjar runt ganska förvildad med de andra barnen i området. En dag möter han och hans bästa kompis en jämnårig pojke som hotar dem med en pistol. Det blir slagsmål och Pedro råkar avlossa ett skott med pojkens pistol mot pojken som blir svårt skadad och rätt snart efteråt dör.

Andrés förstår direkt hur livsfarlig situationen är. Den döda pojken tillhör familjen i slumområdet bredvid och där lever de många kriminella. Pedros liv är i fara. Andrés flyr snabbt med Pedro, som är motsträvig. ”Vi är inte sådana som viker oss”, hävdar Pedro.

De lever gömda i andra delar av Caracas och Pedro får följa med sin pappa på hans olika jobb. Sakta börjar de två lära känna varandra mer. Det är mycket bra filmat med en kamerateknik som tar in deras ansiktsuttryck som om vi vore där själva och ser dem. Filmen ger en stor känsla av dokumentär, det känns som att det händer på riktigt. Vi får en resa genom ett oerhört fattigt Venezuela. Sakta börjar Pedro också förstå hur livsfarligt det är att bo i deras område.

Venezuela har presidentval i april. Nyligen gjorde tidningen Expressen en reportageresa i landet som berättar hur fattigt människor har det i denna så kallade socialiststat. Barn dör av hunger, sjuka vägras vård och kriminella härjar fritt.

Pressmeddelandet beskriver filmen bra:
Gatorna som fostrar Pedro är en grym plats där pojkar lämnas för att bli män på egen hand, i en machokultur de ännu inte fullt ut förstår. Med olika medel och insikt kämpar far och son på varsitt sätt och individuellt för överlevnad. Men allt ställs på sin spets när Pedro blir involverad i ett allvarligt våldsbrott som tvingar den lilla familjen samman.

Regissören Gustavo Rondón Córdovas har en djup förtrogenhet med filmens ämne. Han är född och uppvuxen i Caracas och han klär han av den venezuelanska staden med sin kamera, i en skildring som är lika brutal som vacker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Venezuela

Bokrecension: Trädet och vinrankan av Dola de Jong

7 februari, 2018 by Redaktionen

Trädet och vinrankan
Författare: Dola de Jong
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188155405
Förlag: Nilsson Förlag

Det här en bok man skall vara tyst om. Inte tyst som i att inte vilja att andra skall läsa den, utan som i att inte förtälja särskilt mycket om handlingen. Jag håller mig till vad som avslöjas på baksidan. Premisserna: platsen är ett Amsterdam strax innan Andra världskrigets utbrott och två kvinnor flyttar ihop i en liten lägenhet. Jag vill inte berätta eftersom det skulle förta lite av läsglädjen. Det är de små händelserna berättelsen livnär sig på och dessa vill jag därmed lämna obenämnda.

Läser man efterordet förstår vi att boken var kontroversiell när den kom: kärlek mellan två kvinnor var ingenting annat en beskrivning av ett patologiskt tillstånd! Dola de Jong, själv från Arnhem, avled 2003 och lämnade bland många andra denna bok efter sig. Hon är värd att framhävas och introduceras för en nutida publik. Sällan har jag läst en bok som har ett lika realistiskt, komplext, förtätat och engagerande persongalleri. Bea och Erica är om inte motsatser så åtminstone diametralt olika som människor. Förhållandet dem emellan – här inte förstått som ett konventionellt kärleksförhållande utan som det förhållande som råder mellan alla människor som känner varandra – är sprakande. Boken är inte lång men rymmer två karaktärer som med de Jongs säkra penna formas till människor. Det blir verklighetsnära på ett vis man sällan stöter på annorstädes än utanför litteraturen, i sitt eget liv om man så vill.

Jag tänker mig att de flesta läsare kommer finna sig själv i både Erica och Bea. Hur och varför vet man kanske inte bestämt, men tillsammans blir de en representation för de slitningar som uppstår i själen när man både vill och inte vill. Ericas strävan efter frihet befriad från gränser, plikter och kanske uttråkande stabilitet möter Beas till synes uppstrukturerade tillvaro med plikter och gränser som är boende, matlagning, arbete och måttlighet.

Bea är bokens röst och det kommer sig naturligt att vi får läsa mer om hennes intrapersonella konflikter. Och dessa är många, hon våldför sig på sig själv och det är inte lite hälsovådligt. Hon berättar i retroperspektiv efter att skärskådat och analyserat det som skedde. Hennes förståelse har blivit klarare med den nödvändiga distansen och blicken är inte grumlad av känslor eller koncentrerad på händelsernas omedelbara konsekvenser.

Och än i denna dag, nu när jag kan överblicka detta människoöde i dess helhet, frågar jag mig om det som jag på håll kunde uppfatta som ett spirande träd i själva verket bara var en livlös stam, vars egen grönska blev kvävd i en yppig.

Många gånger ler jag när jag känner igen mig alltför väl, exempelvis när Bea efter ett nyårssamkväm:

Det blev en kväll av det slag där man efteråt, mitt bland alla fulla askkoppar och klibbiga glas, frågar vad ett dylikt företag kunde ha för mening och varför man över huvud taget gav sig in på det. Då blir man något beklämd till mods, som om man inte lyckats motsvara allas förväntningar.

Så tänker man väl varje afton efter man krupit ner under täcket, när dagen avlidit och sömnen nalkas? Nå, kanske inte varje kväll.

Hur som haver, det får vara hur det vill med den saken. Trädet och vinrankan är förvisso en kärlekshistoria men än mer en berättelse om en relation påverkad av otaliga små händelser och känslor. Dess dragningskraft kommer sig antagligen av att kärleken samtidigt är både subtil och härskande; uppenbar och undflyende; en eller två gånger framfusig men allt som oftast blyg. Jag kan inte riktigt förklara det bättre än så – kanske kan du hjälpa mig?

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, Bok, Bokrecension, Förbjuden kärlek, Recension, Skönlitteratur

Filmrecension: Happy End – inte samma mästerverk som Det vita bandet

6 februari, 2018 by Rosemari Södergren

Happy End
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 februari 2018
Regi Michael Haneke
I rollerna: Isabelle Huppert, Tony Jones, Fantine Harduin, Franz Rogowski, Hassam Ghancy, Isabelle Huppert, Jean-Louis Trintignant, Mathieu Kassovitz, Nabiha Akkari

“Runt omkring oss världen och vi i mitten, blinda.” Den redan är temat för den österrikiske filmregissören Michael Hanekes nya film som är en mörk bild av den västereuropeiske övre medelklassen. Filmen har hyllats av internationella filmkritiker som Peter Bradshaw i den brittiske The Guardian som gav den högsta betyg (5 av 5) och skriver: The Austrian director returns to many of his classic themes in a stark, unforgiving and gripping satire on bourgeois Europeans and the people who serve them.

Filmen handlar om välbärgad, högborgerlig familj som bor i ett förnämt kvarter i ett fantastiskt hus i Calais. En familj det är svårt att känna sympati för, fylld av konflikter under ytan. Georges (Jean-Louis Trintignant) är gammal och livstrött och har lämnat över ansvaret för familjeföretaget till sin effektiva dotter Anne (Isabelle Huppert). Tanken var att Annes son Pierre i sin tur skulle ta över företaget efter henne, men Pierre är en besvikelse som har kort temperament, dricker för mycket och inte klarar av något. Till och med när han försöker göra någon slags uppror och vara rebellisk misslyckas han med det.

I centrum i filmen står den trettonåriga Eve som inleder filmen med en kort film hon spelat in på sin mobil där hon ger sin hamster sina mammas antidepressiva mediciner och vi ser hur hamstern faller ihop och dör. Det var ett test, säger Eve själv i sin inspelning och strax efter får vi se att Eve kommit sin pappa och ska på bo hos honom eftersom hennes mamma tagit livet av sig av en blandning av antidepressiva och gamla malariamedel. En konstig blandning och vi anar att det är Eve som sett till att mamman röjts ur vägen. Mamman är nämligen djupt deprimerad och bara gråter. Inte konstigt att pappan övergav dem för flera år sedan, menade Eve.

Eves väninna som var på besök kommenterade till Eve att hennes mamma aldrig pratar med Eva, aldrig svarar henne. Mamman bara grottar ner sig i sitt eget elände. längre in i filmen får vi dock en förklaring till mammans depression.

Ju mer vi får följa familjen ser vi hur sjuka de är, var och en. Eve bär på sin hemliga skuld, hennes pappa kan inte vara trogen någon, farfadern vill bara dö och blir mer och mer dement för varje dag, familjeföretaget orsakar några arbetares död men lyckas med sina advokater slippa ansvar för olyckan. Den som har pengar har också makt och kan manipulera det mest. Det vet vi ju redan. Och där har vi också varför jag inte ger filmen samma höga betyg som The Guardians filmkritiker. Happy End är absolut en intressant film, en stark film, en helt godkänd film men för spretig och förhållningssättet i hur det skildras är för svalt.

Ja varenda en i familjen är rätt skadad och beter sig sjukt. Men varför? Eva och hennes mamma är de enda vi får någon form av förklaring till. Jag saknar någon slags engagemang i berättandet.

Men filmen har sina poänger och den både startar och slutar med mobiltelefonens inspelning i centrum, det säger något om vår tid. Haneke låter sociala medier berätta en del av historien, både med Eves Snapchat i filmens början som hennes pappas chatt på Facebook med sin hemliga älskarinna. Sättet Haneke väljer att låta kameran välja vinklar hjälper till att skapa en känsla av obehag.

Filmen är en parodi på den rikaste delen av västerlandets borgerskap, men det är svårt att skratta ändå. Det är så sorgligt samtidigt – och där någonstans tappar filmen den storhet som flera av Hanekes tidigare filmer haft.

Michael Haneke ses inte utan skäl av många som en av Europas mest framstående och nyskapande regissörer. Han har fått flera filmpriser genom årens lopp. Hans debutfilm Den sjunde kontinenten vann två priser 1989, bland annat i kategorin ”bästa användande av musik” vid filmfestivalen Flanders International Film Festival i Ghent, Belgien.

2001 fick hans film Pianisten, en filmatisering av Elfriede Jelineks roman Pianolärarinnan, pris för bästa film vid filmfestivalen i Cannes. Isabelle Huppert som är med i Happy End var Pianolärarinnans huvudrollsinnehavare och hon prisades i Cannes. 2005 vann Dolt Hot flertalet priser, och Michael Haneke tilldelades pris för bland annat bästa regissör i både Cannes, European Film Awards och Chlotrudis Awards. Dolt Hot vann även hela 21 priser vid filmfestivaler runt om i världen.
2009 tilldelades Haneke Guldpalmen för filmen Det vita bandet. Tre år senare fick han återigen Guldpalmen, denna gång för sin film Amour. Vid Oscarsgalan 2013 mottog han en Oscar för Bästa utländska film för Amour.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 91
  • Sida 92
  • Sida 93
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in