
Pelle Kanin
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 februari 2018
Pelle Kanin och de andra jättesöta kaninerna från Beatrix Potters klassiska berättelse har blivit film. Kaninerna är så söta, de är animerade medan människorna i filmen spelas av skådespelare. Animeringen är jättebra fast skådespelarna agerar inte helt synkroniserat.
Om jag bara skulle bedöma de söta animerade kaninerna skulle filmen få högt betyg. Men filmen består av mer än så. Handlingen är alldeles för förutsägbar och som jag redan nämnt syns det för väl att skådespelarna agerar mot luft, där kaniner ska läggas in digitalt efteråt. Den svenskdubbade versionen jag såg var tyvärr av låg kvalitet. Rösterna lät inte äkta, de lät tillgjorda, oengagerade och stämde dåligt med skådespelarnas munrörelser. Det är risken med dubbade filmer.
Pelle Kanin är busig och orädd och kämpar om godsakerna i bondgårdens trädgård för att ge sina småsyskon mat. Pelle och de andra kaninerna har stort stöd av deras snälla granne, en misslyckad ung kvinnlig konstnär, som förstås är Beatrix Potter. Filmen vänder sig till familjer och också mycket små barn är tänkt som målgruppen. Den version jag såg bestod av våld som trappades upp i en ständigt ökande spiral. Det blev väldigt tröttsamt.
Barn på bio är ofta väldigt ärliga. På pressvisningen var det fullt med småbarn. Ingen applåderade efteråt, vilket barn ofta gör på pressvisningar när de är nöjda. Det hördes inga ljud från barnen när det var spännande, vilket det ofta gör om barn slukas av handlingen.
Kaninerna är jättesöta. Men räcker det för barn? Det är väldigt sött, men gäsp …
I den engelskspråkiga versionen gör James Corden Pelles lekfulla stämma och rösterna till trillingarna Flopsy, Mopsy och Cottontail görs av Margot Robbie, Elizabeth Debicki och Daisy Ridley.
I den svenska versionen hör vi Linus Wahlgren som Pelle och systrarna Sandén (Molly, Mimmi och Frida) som trillingarna.


I programmet för uppsättningen berättar Anders Lundin och Hans Marklund om sina tankar om komedin, att de ville förena två slags pjäser:
Handlingen i Ibsens drama Peer Gynt kan tolkas på flera sätt. Den rent yttre handlingen kretsar kring den unge Peer Gynt som lever med sin mamma. De är fattiga för att hans pappa slarvat bort det välstånd som farfadern byggt upp. Ansvaret att bygga upp välståndet på nytt vilar tungt på den unge Peers axlar. Han är dock inte skapad för att samla världsliga ägodelar. Han är inte rätt man för att bygga upp ett materiellt välstånd. Han har däremot en livlig fantasi.
Det kan vara svårt att vara en människa fylld av fantasi och växa upp i en omgivning där alla förväntas vara praktiska och sköta sig. Många som vuxit upp i arbetarklasshem har berättat om svårigheter då de kämpat för att få jobb inom kreativa yrken. De har inte haft föräldrar och släkt som gått före dem och varit dörröppnare. Att se Peer Gynt som en fantasifull, kreativ människa som placerats på fel plats i livet, det är ett sätt att se dramat som.
Premiärpubliken innehåller alltid mycket teaterfolk, som skådespelare, regissörer med flera – jag tror att en sådan speciell föreställning tilltalar dem i hög grad. Thalheimers uppsättningar är aldrig traditionella. Han skalar gärna bort mycket av text och tar bort biroller, han vill hellre vara trogen själva kärnan i dramat.










Arbetet med att skapa en opera på fyra dagar är framfört roligt, komiskt, absurt, satiriskt och innehåller en hel del drift av klassiska operaklichéer. Av och till sanslöst roligt, härligt avspänt och respektlöst. Vad väger tyngst? Är det musiken eller texten? Tradition eller nyskapande? Och vad händer när det plötsligt kommer en avdankad operaprimadonna som vill ge sin syn på saken?
Mozart begravdes i en allmän grav på S:t Markuskyrkogården och begravningen var mycket enkel. Tio år efter Mozarts död grävdes området där han begravts upp, för att ge plats för nya gravar. Att Mozart begravdes i en massgrav med andra kroppar har gjort att det varit omöjligt att fastställa vad som orsakade han död.
Mozart och Salieri skrevs av Nikolai Rimskij-Korsakov 1897, efter Aleksandr Pusjkins versdrama från 1830. I den får vi följa relationen mellan kompositörerna Antonio Salieri och Wolfgang Amadeus Mozart, en relation som byggde på kreativitet och avundsjuka och slutade i giftmord. Den legendariska historien om Salieri och Mozart är sedan tidigare känd från Miloš Formans åttafaldigt Oscarbelönade film Amadeus, från 1984.