Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Klimatet i terapi – alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

by

Klimatet i terapi
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi Nathan Grossman

Sju klimatforskare från olika delar av världen samlas för att gå i gruppterapi för att undersöka hur de står ut med att larma om klimatförändringarna och samtidigt få så mycket motstånd och ifrågasättande av skeptiker. Som djupdykning i det temat är filmen tunn. Dessutom känns terapeuten som leder terapin som en karikatyr av fördomar om hur en terapeut agerar. För mig är behållningen inte själva dokumentären, som är alldeles för kort och det är tydligt att mycket, mycket är bortklippt. Filmen är bara 65 minuter, det är omöjligt att få ett seriöst utklipp, en rättvis sammanfattning är omöjlig på den korta tiden.

Att filmen är så kort gör att jag som åskådare inte förstår på riktigt vad som hände under terapin och varför det går som utgår. Det blir något urvattnat men trots det tycker jag att detta är mycket intressant och ger många tankar. I korthet får vi tydliga beskrivningar av vad som är på väg att ske världen över med klimatet och förändringarna. Filmens andra behållning är för mig lika tungt vägande. Den visar att människor måste ha en helhet, att logik, kunskap och förnuft måste samverka med känslor och det undermedvetna för att vi ska bli hela. Och dit kan vi nå också med en karikatyr av terapeut. Alla människor är trots allt människor. En terapeut har till uppgift att få sina klienter att lära känna sig själva. Om det behöver göras med fåniga frågor och övningar – det spelar ingen roll. Alla vägar till självkännedom är väl bra. Alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

Terapi kan vara bra för människor i olika situationer för att lära sig förstå sig själva, att börja se sina känslor och sina tankar något tydligare.

Filmrecension: Bugonia – årets hittills bästa film

by

Bugonia
Betyg 5
Svensk biopremiär 31 oktober 2025
Regi Yorgos Lanthimos

Det skall sägas att Bugonia inte är lika fulländad som The Favourite eller den gränslöst briljanta Poor Things, men det är fortfarande en film som får konkurrensen att blekna och kapitulera. Då Yorgos Lanthimos för tredje året i rad bjuder på film blir det en gränslös uppvisning som många gånger om endast kan klassificeras som perfekt.

Även om förra årets Kinds Of Kindness var en på många sätt imponerande film var det mer av ett ambitiöst experiment, en slags kreativ lekstuga där Lanthimos kunde återhämta kreativa krafter efter urladdningen med Poor Things. Bugonia känns istället som en genuin utveckling och i mångt och mycket som ytterligare en bekräftelse på att Lanthimos är långtifrån klar vad gäller att nå toppen av sin förmåga som filmskapare.

2025 känns som det år då vanligtvis svåra och abstrakta filmskapare valde en aningen mer kommersiell och tillgänglig form, som Paul Thomas Andersson med One Battle After Another som ökade tempot och klädde sig i en mer actionbetonad klädsel. Bugonia väljer bort flera av de inslag som varit utmärkande för Lanthimos, speltiden är kapad till två timmar – fyrtiofyra minuter kortare än senast. Visuellt har det också skett – endast positiva, förändringar. Det vanligtvis dimmiga och uppenbart analoga fotot har nu förändrats och förlitar sig istället på kraftiga färger, otäck skärpa och kontraster som – snillrikt, samverkar med filmens otroliga ljussättning. De bisarra kameravinklarna då vi fick se allt ur en fiskögon-lins är nu också borta. Detta ger ett aningen mer inbjudande yttre som inte må vara lika distinkt men lika imponerade.

Den största förändringen sker dock i berättartekniken. Där Lanthimos tidigare förlitat sig på kolsvart humor och det rent förvridna för att förmedla sina berättelser, har vi nu att göra med en allvarsam, mörk och extremt allegorisk historia som visar kraftig avsmak för det moderna industriella samhället men framförallt den bolagsondska som sprider sig som ett virus över hela världen.

Föraktet mot klassamhället och det medvetna valet att skapa en fyrkantig vardag för moderna arbetare visualiseras med briljans. Exempelvis då Lanthimos väljer att följa filmens subjekt som om filmen vore horisontellt sidskrollande, detta skapar en illusion av att alla befinner sig på ett löpande band, fast i en mardrömslik maskinell cykel där de omges av betong, glas och ständig press från ovan.

Där andra hade nöjt sig med att bara demonstrera det moderna samhällets mest miserabla sidor går Lanthimos djupare genom att också djupdyka i de faktiska effekterna. Precis som Eddington och One Battle After Another vill Lanthimos konfrontera dagens politiska klimat, men detta görs här genom att med stort allvar studera effekterna av polarisering, ekokammare och hopplösheten som per automatik framträder i ett samhälle som ständigt prioriterar det materiella framför det medmänskliga. Jesse Plemons i rollen som psykiskt sjuk konspirationsteoretiker gör ett förträffligt jobb där han förmedlar tomheten, den skrämmande övertygelsen men också den uppenbara sorgen som alltid ackompanjerar slavisk fanatism.

Men ingen har en chans då Emma Stone gör entre och bjuder på ett skådespel som både är överraskande och dödligt exakt. Efter att ha spelat multipla roller i Kinds Of Kindness, gör Stone nu en roll som tyder på en oerhörd mognad. Där hennes Bella Baxter från Poor Things var livsglad, naiv men också nyfiken är Bugonias Michelle något helt annat. Här finns en kylig men samtidigt manipulativ förmåga, en nästan manisk tendens att förföra utan att vara explicit samt en pondus som inte borde vara möjlig för aktör som inte ens fyllt fyrtio år. Där Stone vanligtvis bjuder på genuina och unika känslostormar – men framförallt passion, är detta ett sylvasst och exakt porträtt som undviker det uppenbart emotionella och istället dominerar med en scennärvaro som sent kommer glömmas.

Tillsammans med Plemons och den vassa regin skapas scener som endast kan beskrivas som rena tryckkokare. Dramatiken, spänningen och intensiteten är så pass påtaglig att ett klädbyte kommer vara obligatorisk efteråt. Laddningen i de olika konfrontationerna har elektricitet nog för att gottgöra från det uteblivna löftet om kärnkraft som skulle ge oss guld och gröna skogar. Att låta filmen mer eller mindre utspela sig i två olika rum – båda lika ogästvänliga, leder till mästerlig kammardramatik som dels är intim men också varierad i sitt dramaturgiska spektra. Sättet kameran nästan klättrar runt i aktörernas ansikte tillåter också det fantastiska skådespelet att avnjutas till fullo.

Det är så pass laddat och kraftfullt som debattinlägg kring det moderna samhället, samt så välspelat, att jag till och med kan ursäkta det onödigt tillkrånglade och onödiga slutet vilket är det enda inslag under två timmar som inte känns minutiöst snillrikt. Men när resten av kakan är delikat bakom ord så är en aningen sunkig sista tugga värt besväret. Bugonia är en sanslös upplevelse som med skärpa och stor intellektuell kapacitet skapar årets hittills bästa film.

Filmrecension: Springsteen: Deliver Me From Nowhere – snuddar någotsånär vid vad som gjort en ordinär man från New Jersey till den största rockpoeten i modern tid

by

Springsteen: Deliver Me From Nowhere
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 oktober 2025
Regi Scott Cooper

För kända musiker eller grupper tycks det oftast bara vara en fråga om tid tills en biografisk film framträder. Men vad gäller Bruce Springsteen har förutsättningarna varit annorlunda. Mannen som – med rätta, gjort sig känd som den bästa och mest elektriska live-artisten de senaste fyrtio åren har också varit notoriskt noga med att ständigt neka flera kommersiella uttryck. Springsteens musik var under lång tid svår att använda på film – minus de gånger då han spelade in titelspår till exempelvis Jonathan Demmes Philadelphia. Potentiella samarbeten med gitarrmakaren Fender har också resulterat i hårda nej, detsamma med mångmiljonerbjudanden för att låna ut musiken till reklam.

Men i och med försäljningen av sin musikkatalog till Sony för ett par år sedan har en tydlig förändring skett vad gäller bossens villighet att ställa sitt artisteri i det ultrakommersiella rampljuset. Numera kan låtar som Badlands till och med dyka upp i Guardians Of The Galaxy. Att det således nu finns en biografisk film om New Jerseys mest kända person – uppbackad av självaste Walt Disney, är ytterligare ett bevis på att den höga och orubbliga barriären nu är riven.

Med tanke på att Bruce Springsteens artisteri för många – inklusive undertecknad, går bortom hyllningar och stora adjektiv blir uppgiften att på något sätt fånga denna artistiska gärning nästintill omöjlig. Därför väljer regissören Scott Cooper att inte göra en omspännande biografi som behandlar uppväxt, genombrott, svårigheter och vägen till att bli i det närmaste legendarisk, en formula som varit cementerad i så kallade ’’biopics’’ sedan Ray 2004. Istället är detta en mer koncentrerad studie av en period i Springsteens liv som för många – även kalenderbitare som memorerat låtlistor och de mest exklusiva live-framföranden, inte är helt tydlig. Skapandet av albumet Nebraska omskrivs ofta som en privat och djupt kompromisslös process där vad som var tänkt att vara demos blev till ett av de mest hyllade och minnesvärda albumen i Springsteens karriär.

Scott Cooper vill också skapa paralleller mellan skivans tematik, innehåll och djupt nergångna porträtt av förtvivlan och hopplöshet som ett direkt resultat av den mentala ohälsa som Springsteen många gånger talat om, bland annat i sin biografi. Dock finns det problem att förankra hela filmens emotionella spektra och berättelse kring denna känslomässiga analog. Låtarna på Nebraska är avskalade långa och svepande sagor som transporterar lyssnarna till platser och personer som de helst inte vill veta av – mördare, utstötta och livsöden så desperata att det är svårt att processa. Den skapande processen som filmen vill delge skildras dock alltför ordinärt.

Det är korta sekvenser då lyrik författas och arrangemang tillsätts, det görs aldrig någon kraftig djupdykning i vad som fick Springsteen att ta nästa steg vad gäller att förfina sitt narrativa låtskrivande. Mycket förankras istället genom svartvita tillbakablickar vars vackra foto och o-märkvärdiga amerikanska småstäder genast drar tankarna till den fantastiska Alexander Payne-filmen med samma titel som albumet. Tillbakablickarna är förvisso dramatiska men är aningen för ytliga och långtifrån så kraftfulla som de skulle behöva vara. Filmen slirar också vad gäller den karaktär som spelas av Odessa Young, en helt fiktiv karaktär som är tänkt att demonstrera den emotionella otillgänglighet som Springsteen genomgick under inspelningen. Tyvärr är detta ett sidospår som tillför ytterst lite av värde då det känns pliktskyldigt och stelt, detta trots en mycket bra insats av Young. Filmens tematik hoppar också hej vilt. Där Nebraska handlar om förtvivlan och hopplöshet vill filmen många gånger istället försöka förstå vikten av att värdera kopplingen till den plats man kom ifrån, trots att den kan vara kantad av trauma. Detta är dock bisarrt att sammankoppla med Nebraska då det är ämnen som behandlades på Darkness On The Edge of Town, en skiva som helt och hållet var en motreaktion till de drömmande älskande som flydde staden full av förlorare i albumet Born To Run. Den här dissonansen blir som mest uppenbar i filmens final då Cooper verkar tappa greppet om sin film, från att ha varit koncentrerad och ytterst lågmäld blir den märkligt bombastisk och närmast sentimental. Det är också här filmen vill ha utdelning på det emotionella planet trots att den gjort alltför lite för att skapa en stark grund, framförallt vad gäller Springsteens ytterst komplicerade relation till sin far.

Istället kommer de sanna rysningarna då Springsteen med sina vapendragare går in i studion och vi får se hur Born In The USA skapas. Precis som scenerna i James Mangolds A Complete Unknown är skapandet av legendarisk musik skildrat med en kompromisslös passion. Addera dessutom Jeremy Allen White i en roll som musikvärldens minst dramatiska person, där Dylans osympatiska hybris eller Johnny Cash ultra-maskulina persona var aningen mer tacksamt att skildra är Bruce Springsteen en person med introverta egenskaper som – enligt honom själv, ogillar att vara i centrum då han inte är på scen. Denna alldagliga, avslappnade och självironiska humor lyckas Allen förmedla oerhört väl, mest slående är det i ett par ytterst specifika ansiktsuttryck som är otäckt nära den verkliga varan. Addera också att Whites sång är ypperlig så är detta ett starkt om inte klassiskt porträtt.

Scott Cooper verkar också vara bekväm med sitt ämne, för efter kompletta parenteser med filmer som Black Mass och Out Of The Furnace är detta första gången sedan Crazy Heart som hans filmskapande känns inspirerat. Och under de sekvenser som faktiskt rör vid tematiken om hur Bruce Springsteens musik påverkat miljontals människor är det svårt att inte bli gråtmild. Då kommer konsertminnen tillbaka och en påminnelse om att vi här faktiskt har en film som någotsånär – mellan varven, snuddar vid vad som gjort en ordinär man från New Jersey till den största rockpoeten i modern tid, ett faktum som i sig är en triumf.

Filmrecension: Confessions of a Swedish Man – överraskande dokumentär som visar att det finns saker som kan förena över ideologiernas gränser

by

Confessions of a Swedish Man
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 oktober 2025
Regi Hampus Linder

Överraskande dokumentär som visar hur människor som tror sig stå långt från varandra politiskt eller ideologiskt trots allt kan ha en hel del gemensamt och kan mötas. En dokumentär som delvis ger en hopp till denna nutid där allt och alla ska delas in med skyhöga murar emellan.

En svensk ensamstående pappa som kallar sig feminist reser till ett konservativt mansläger i Danmark. Denna feministiska pappa, Hampus Linder, är också filmskapare, så han tog vara på tillfället att dokumentera sina upplevelser. Han fick tillåtelse av arrangörerna att filma alla övningar och annat där han själv deltar.

Regissören Hampus Linder berättar:
– I början kände jag mig obekväm inför de åsikter jag inte höll med om. Men när männen öppnade upp sig om sina sårbara erfarenheter hände något i mig. Jag såg de mänskliga behoven bakom åsikterna. Hur vi möter oenighet avgör om det blir konflikt eller fred. Jag väljer fred.

Vi får följa hur Hampus upptäcker att de män anslutit sig till manslägret han en ilska som han också kan finna hos sig själv, trots att han anser sig vara feminist. Han bestämmer sig för att gå mer på djupet med sig själv och sin identitet som man. Han tar sig tid att möta sin pappa och prata på djupet om deras relation och sin och pappans uppväxt. Hampus öppnar också för samtal med sin son för att förstå hur hans son upplever Hampus. Det är känns som ett mycket ärlig dokumentär. Det kan vara svårt att hålla en gräns mellan det personliga som ger tyngd åt en film och det privata. Jag tycker att Hampus Linder lyckas hålla den balansen.

Delvis skulle jag vilja veta lite mer om den del av det som Hampus tar upp. Jag skulle vilja se mer från vad männen gör på dessa läger. Hampus nämner också vid flera tillfällen att både hans ex och son tycker att Hampus ibland är skrämmande arg, att han har problem med sin ilska. Fast att ha ilska är något som kan höra ihop med många olika situationer förstås. Ilska är en del av sorg också. Någonstans måste regissören förstås sätta en gräns mellan privat och personligt. Dokumentären kommer, förhoppningsvis, att få många att fundera på frågor kring manlighet och ilska. Hoppas den sätter igång många tankar och samtal. Det är en dokumentär som sätter igång många tankar och ger en öppning för att förstå att också de som står för andra ideologier än man själv kan ha något vi kan lära oss av och vi kan lära dem något. Vi kan mötas över ideologiernas gränser.

Om regissören Hampus Linder
Confessions of a Swedish Man är Hampus Linders andra fullängdsdokumentär. Efter att ha gjort filmen The Feminist (2018) om Gudrun Schyman, blev han nyfiken på att fördjupa sig i ämnet maskulinitet. I en tid av feministisk backlash, där unga killar vänder sig till förebilder som Andrew Tate och Jordan B Peterson, navigerar Hampus genom olika delar av en mansrörelse som söker efter riktning.

Filmrecension: A House Of Dynamite – årets största besvikelse

by

A House Of Dynamite
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 oktober 2025
Regi Kathryn Bigelow

Det har passerat otroliga åtta år sedan Kathryn Bigelow stod som regissör för en långfilm, då med Detroit, en bra men långtifrån överväldigande film. Framförallt med tanke på hennes två tidigare filmer, däribland den nervpirrande Zero Dark Thirty och den mästerliga The Hurt Locker.

Det stora tidsgapet kunde – och borde, ha resulterat i en laddad, inspirerad och energisk återkomst som påminner filmvärlden om det faktum att Bigelow är en av vår tids bästa spänningsskapare. Men istället för nyfunnen passion blir återkomsten istället ringrostig åldrad och ett smärre platt fall som måste räknas som ett av årets mest bistra besvikelser.

Bigelow har inte direkt dragit sig för att behandla modern historia och ytterst omdebatterade händelser. Irak-kriget, jakten på Usama bin Laden och upproret i Detroit 1967, en händelse som kantas av extremism och rasfördomar. Därför är det förvånansvärt – för att inte säga chockerande, att Bigelow med A House Of Dynamite väljer en helt apolitisk hållning. Ett beslut som känns än mer bisarrt då filmens ämnen – modern krigsföring, vedergällning och det militära industrikomplexet, inte direkt är ting som är skilda från politik och ideologi. Redan i det beslutet märks en feghet vad gäller berättelsens vidd och djup. Bigelow har alltid haft ett hårdfört handlag som märks av genom samarbetet med fotografen Barry Ackroyd. Precis som i dennes samarbeten med Paul Greengrass är det ett närgånget, handhållet och ständigt mobilt foto som med dova färger och kylig scenografi förmedlar en klaustrofobi.

Detta råa utseende tillsammans med filmens inledande intensiva krislägen, brutala beslut och en konstanta panik, får det hela att likna en förlorad släkting till Greengrass United 93. Men den här intensiteten visar sig bara vara flyktig, vad som till en början lovar gott förvandlas snart till tröttsam repetition. Det krisscenario som filmen målar upp må vara det mest världsomvälvande och apokalyptiska Bigelow behandlat på årtionden, men hotet om nukleär domedag blir aldrig mer än en kliché. Istället är hotbilden och den – faktiskt, tickande klockan bara ett artificiellt sätt att intala publiken om de ohyggliga insatserna, men propositionen om ve och fasa blir ihålig då filmen misslyckas med att koppla ett järngrepp om tittaren. Bigelows färdigheter i personregi har varierat under åren, emotion och karaktärernas närhet till publiken har varierat även i hennes bästa filmer, men då allt kommer till kritan har Bigelow lyckats att i alla fall skapa övertygande scenarion som får hennes karaktärer att kännas mänskliga under den kyliga militära träningen och orubbliga disciplinen.

Denna gång görs inte ens detta försök, istället får vi en hop fullkomligt själlösa och ointressanta figurer som endast tycks kunna rabbla protokoll och militära förordningar. Till slut blir mängden kodord och förkortningar närmast komisk, snart verkar detta bara vara ett kamouflage för att dölja bristen på något som helst narrativt värde. Att Bigelow till och med tvingas använda klumpiga och invasiva textrubriker för att förklara geografin samt terminologin understryker enbart hur innehållslös filmen faktiskt är. Berättarstrukturen, med tre distinkta delar som alla berör samma händelseförlopp, är endast fungerande i en situation då narrativet är intressant och tål att analyseras från olika vinklar. Eftersom A House Of Dynamite är antitesen till begrepp somå mångfacetterad och djuplodande blir dessa ständiga återbesök hopplöst tråkiga och ointressanta.

De få avslöjanden som levereras är lika förvånande som brist på dagsljus under vintermånaderna. Fallet i kvalitet kan dock tillskrivas en individ, nämligen manusförfattaren Noah Oppenheim som tagit över efter Mark Boal – som skrev samtliga av Bigelows projekt från och med The Hurt Locker. Oppenheims tidigare arbeten som författare får till och med Fantomen att bli mörkrädd, detta med rena skräckexempel som The Maze Runner och Allegiant. Detta förklarar varför A House Of Dynamite känns som en vandrade klyscha som försöker iscensätta de sämsta delarna av tv-serien 24 med Keifer Sutherland.

Avslutningsvis kan man inget annat än chockeras av filmens användande av sin ensemble. Fantastiska skådespelare som Jared Harris och Idris Elba tilldelas rena bagateller, Greta Lee och Kaitlyn Dever figurerar endast i roller som kan kategoriseras som menlösa camoes. Däremot tvingas vi spendera tid med en Rebecca Ferguson som bjuder på den minst trovärdiga amerikanska accenten sedan Alicia Vikander i praktfiaskot Jason Bourne från 2016. Dock behöver inte Ferguson känna sig alltför illa till mods, detta då hon figurerar i en film där Gabriel Basso ger prov på en av årets mest erbarmliga och patetiska instanser. Efter att Basso har gestaltat J.D Vance i Hillbilly Elegy är det närmast historiskt att nu lyckas göra en – nästan, lika patetisk karaktär.

A House Of Dynamite är tveklöst 2025 års största besvikelse, att detta är Kathryn Bigelows återkomst får mig att be om att väntetiden till nästa film inte tangerar nästan tio år. Det vore helt enkelt för smärtsamt för en så pass talangfull regissör att låta detta vara det som står högst på filmografin.