A House Of Dynamite
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 oktober 2025
Regi Kathryn Bigelow
Det har passerat otroliga åtta år sedan Kathryn Bigelow stod som regissör för en långfilm, då med Detroit, en bra men långtifrån överväldigande film. Framförallt med tanke på hennes två tidigare filmer, däribland den nervpirrande Zero Dark Thirty och den mästerliga The Hurt Locker.
Det stora tidsgapet kunde – och borde, ha resulterat i en laddad, inspirerad och energisk återkomst som påminner filmvärlden om det faktum att Bigelow är en av vår tids bästa spänningsskapare. Men istället för nyfunnen passion blir återkomsten istället ringrostig åldrad och ett smärre platt fall som måste räknas som ett av årets mest bistra besvikelser.
Bigelow har inte direkt dragit sig för att behandla modern historia och ytterst omdebatterade händelser. Irak-kriget, jakten på Usama bin Laden och upproret i Detroit 1967, en händelse som kantas av extremism och rasfördomar. Därför är det förvånansvärt – för att inte säga chockerande, att Bigelow med A House Of Dynamite väljer en helt apolitisk hållning. Ett beslut som känns än mer bisarrt då filmens ämnen – modern krigsföring, vedergällning och det militära industrikomplexet, inte direkt är ting som är skilda från politik och ideologi. Redan i det beslutet märks en feghet vad gäller berättelsens vidd och djup. Bigelow har alltid haft ett hårdfört handlag som märks av genom samarbetet med fotografen Barry Ackroyd. Precis som i dennes samarbeten med Paul Greengrass är det ett närgånget, handhållet och ständigt mobilt foto som med dova färger och kylig scenografi förmedlar en klaustrofobi.
Detta råa utseende tillsammans med filmens inledande intensiva krislägen, brutala beslut och en konstanta panik, får det hela att likna en förlorad släkting till Greengrass United 93. Men den här intensiteten visar sig bara vara flyktig, vad som till en början lovar gott förvandlas snart till tröttsam repetition. Det krisscenario som filmen målar upp må vara det mest världsomvälvande och apokalyptiska Bigelow behandlat på årtionden, men hotet om nukleär domedag blir aldrig mer än en kliché. Istället är hotbilden och den – faktiskt, tickande klockan bara ett artificiellt sätt att intala publiken om de ohyggliga insatserna, men propositionen om ve och fasa blir ihålig då filmen misslyckas med att koppla ett järngrepp om tittaren. Bigelows färdigheter i personregi har varierat under åren, emotion och karaktärernas närhet till publiken har varierat även i hennes bästa filmer, men då allt kommer till kritan har Bigelow lyckats att i alla fall skapa övertygande scenarion som får hennes karaktärer att kännas mänskliga under den kyliga militära träningen och orubbliga disciplinen.
Denna gång görs inte ens detta försök, istället får vi en hop fullkomligt själlösa och ointressanta figurer som endast tycks kunna rabbla protokoll och militära förordningar. Till slut blir mängden kodord och förkortningar närmast komisk, snart verkar detta bara vara ett kamouflage för att dölja bristen på något som helst narrativt värde. Att Bigelow till och med tvingas använda klumpiga och invasiva textrubriker för att förklara geografin samt terminologin understryker enbart hur innehållslös filmen faktiskt är. Berättarstrukturen, med tre distinkta delar som alla berör samma händelseförlopp, är endast fungerande i en situation då narrativet är intressant och tål att analyseras från olika vinklar. Eftersom A House Of Dynamite är antitesen till begrepp somå mångfacetterad och djuplodande blir dessa ständiga återbesök hopplöst tråkiga och ointressanta.
De få avslöjanden som levereras är lika förvånande som brist på dagsljus under vintermånaderna. Fallet i kvalitet kan dock tillskrivas en individ, nämligen manusförfattaren Noah Oppenheim som tagit över efter Mark Boal – som skrev samtliga av Bigelows projekt från och med The Hurt Locker. Oppenheims tidigare arbeten som författare får till och med Fantomen att bli mörkrädd, detta med rena skräckexempel som The Maze Runner och Allegiant. Detta förklarar varför A House Of Dynamite känns som en vandrade klyscha som försöker iscensätta de sämsta delarna av tv-serien 24 med Keifer Sutherland.
Avslutningsvis kan man inget annat än chockeras av filmens användande av sin ensemble. Fantastiska skådespelare som Jared Harris och Idris Elba tilldelas rena bagateller, Greta Lee och Kaitlyn Dever figurerar endast i roller som kan kategoriseras som menlösa camoes. Däremot tvingas vi spendera tid med en Rebecca Ferguson som bjuder på den minst trovärdiga amerikanska accenten sedan Alicia Vikander i praktfiaskot Jason Bourne från 2016. Dock behöver inte Ferguson känna sig alltför illa till mods, detta då hon figurerar i en film där Gabriel Basso ger prov på en av årets mest erbarmliga och patetiska instanser. Efter att Basso har gestaltat J.D Vance i Hillbilly Elegy är det närmast historiskt att nu lyckas göra en – nästan, lika patetisk karaktär.
A House Of Dynamite är tveklöst 2025 års största besvikelse, att detta är Kathryn Bigelows återkomst får mig att be om att väntetiden till nästa film inte tangerar nästan tio år. Det vore helt enkelt för smärtsamt för en så pass talangfull regissör att låta detta vara det som står högst på filmografin.