Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokblogg

Neil Young: Fredsförklaring – känns rak och ärlig

by

Fredsförklaring
Författare: Neil Young
Utg.datum: 2012-10-24
Förlag: Norstedts
Översättare: Patrik Hammarsten
Originaltitel: Waging Heavy Peace – A Hippie Dream
ISBN: 9789113044170

Neil Youngs ena son har en CP-skada. Neil Young själv har epilepsi. Det är sådant jag får reda på i förbifarten när jag läser Neil Youngs självbiografi ”Fredsförklaring”. Trots att Neil Young skrivit otaliga låtar och driver massor av projekt och är produktiv som få är det ändå ganska tyst om honom i medier för övrigt. Därför tror jag att många av hans fans, liksom jag, med glädje slänger sig över hans biografi.

Den känns väldigt rak och ärlig. Jag tror inte hans redaktör fått stryka och ändra så mycket, det känns som att sitta tillsammans med honom och höra honom själv berätta. Han har fångat en naturlig ton i språket och i berättandet som känns geuint Neil Young.

Han berättar om när han under 1980-talet höll på med ett musikprojekt och två journalist från nyhetsbyrån AP dök upp. De hade stämt träff med Neil YOung för en intervju. Neil var fokuserad på musiken och albumet han höll på med men de två journalisterna började prata om president Reagen och ville få Neil Young att säga något negativt om presidenten.

Neil Young surnade till. Jag tolkar det som att han tyckte presidenten inte hade med hans musikprojekt att göra och Neil Young tyckte också att det var tydligt att journalistyerna ville få honom att säga något negativt om presidenten. Neil Young svarade att han inte hade träffat Reagan och att det är dumt att ha en åsikt om en person som man inte träffat. Alla människor måste väl ha något gott i sig, menade han.

Resultatet blev en artikel där Neil Young hyllade presidenten. Artikeln gjorde att Neil Young undvek journalister och medier och inte ställde upp på så många intervjuer, inte mer än nädvändigt, i alla fall, enligt honom själv.

När Neil Young började skriva självbiografin längtar han efter att börja jobba och skapa musik med Crazy Horse, fast han är osäker på om han ska klara skriva musik eftersom han slutat röka hasch. Boken ges ut på svenska samtidigt som ett nytt album med Neil Young och Crazy Horse släppts. Albumet ”Psychedelic Pill” har fått bra kritik, bland annat betyg 4 i DN.

”Fredsförklaring” är rolig att läsa. Neil Young har flyt i språket och den känns äkta. Han blandar minnen från tiden då han ännu inte slagit igenom med nutid och dess emellan bjuder han på berättelser från tiden med bland Crosby, Stills, Nash & Young. När jag läser gör jag många avbrott för att leta reda på gamla låtar med CSNY och likaså med Buffalo Springfield, som Neil Young också spelade med.

Neil Young är dock på krigstigen mot mp3-formate4t. Han tycker det dödar musiken för komprimeringen av musiken gör att vi inte får mer än några procent av ursprungsljudet. Han har därför utvecklat ett nytt ljudformat som han förhandlar med investerare och utvecklare på Silicon Valley om, för att kunna få ut ljudformater PureTone och spelare för det.

Han är en fascinerande man och produktiv och jag tycker det känns som att jag kommit honom lite närmare när jag nu läst hans biografi och jag hoppas att han kommer till Sverige sommaren 2013.

Fler recensioner av Fredförklaring: Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.

Jan Guillou: Dandy – 1900-talets inledning sett ur en bortskämd överklass synvinkel

by

Dandy
Författare: Jan Guillou
Formgivare: Eric Thunfors
Förlag: Piratförlaget
Serie: Det stora århundradet 2
Utgiven: 201209
ISBN10: 9164203670
ISBN13: 9789164203670

Att skildra 1900-talet i en stor släktkrönika är ett stort projekt. En spännande tanke. Jag har nu läst andra delen i Jan Guillous 1900-talsskildring. Jag är långt ifrån imponerad. Eftersom hans huvudpersoner, tre bröder från Norge, är supermänniskor som är hur duktiga som helst och snabbt klättrar upp i samhällshierkin är det mer en superhjältesaga i stil med Hamilton. Men när det gäller Hamilton är det lättare att smälta och se det som vad det är, enkel underhållning. Men en underhållningsroman med ytligt skissade unga män som lyckas med allt de företag sig faller platt, speciellt när syftet sägs vara ambitionen att skildra 1900-talet.

Handlingen kretsar kring de tre norska bröderna som föds i fattiga och i enkla förhållanden, men de visar sig ha en osedvanlig stor fallenhet för teknik och skickas på rika mäns bekostnad till en förnämlig teknisk utbildning i Dresden, i Tyskland.

I första boken, som jag skrev om här, får vi framför allt följa de två äldre bröderna. I den andra boken, ”Dandy”, får vi följe Sverre, den yngre brodern. Han mötte en engelsk lord under studietiden i Tyskland och följer med sin älskare till godset i England där han lever ett överklassliv. Sverre och hans älskare Albie kan ägna hur mycket tid som helst åt tekniska uppfinningar – oavsett om uppfinningarna sedan kan användas eller inte. Och dessemellan hinner de dricka whisky, bada och älska i den inomhuspool Albie inrättat – och snart upptäcker Sverre dessutom att han är oerhört konstnärlig. Han kan leka med sitt skissande hur mycket som helst, utan att oroa sig för annat än hur han ska konversera rätt på de fina middagarna med överklassen.

Ja ”Dandy” är möjligen en skildring av början av 1900-talet sett ur en bortskämd brittisk överklass synvinkel.

Kärlekshistorien mellan Sverre och Albie måste vara en av de mest ytligt skissade i litteraturhistorien. Överhuvudtaget är alla karaktärer skildrade så det är helt omöjligt att se dem som riktiga människor. Jag har aldrig träffat så ytliga personer i verkligheter. Antingen beror det på att Jan Guillou inte kan skildra karaktärer så det blir trovärdigt eller så är det helt enkelt så människor i hans samhällsklass beter sig, tänker och uppför sig. Kanske är det den värld Jan Guillou känner till. Att han sedan lite pliktskyldigast leker vänster genom att låta Sverre utifrån sin enkla bakgrund ibland tänka lite om skillnaderna mellan människors villkor, nja det känns mest konstruerat.

”Dandy” är nog det sämsta jag läst på mycket länge – jag fick verkligen tvinga mig själv att läsa klart den. Litterärt ligger den på låg nivå, det är alldeles för mycket som bara berättas ytligt istället för att framställas dramatiskt eller litterärt.

Det enda som var roligt eller snarare läsvärt i boken var två saker:
skildringen av den tidens framväxande konst- och kulturrörelser, skildring om hur många brittiska konstkritiker var helt oförstående till van Gogh, Paul Gauguin, Picasso och Matisse.

Det andra som var intressant var skildringen av kriget. Första världskriget inträffar också under bokens gång och där har Jan Guillou en ovanlig inställning. Han skildrar britterna som odrägliga och vidriga och rasistiska i sitt koloniala förtryck av afrikaner. Där har han säkert fakta. Guillou visar också hur fredsavtalet efter första världskriget lade grunden för andra världskriget. Han skildrar också hur äckligt falskt medier uppträdde under kriget och censurerade saker som talade mot britterna.

Men någon stor skildring av 1900-talet är Jan Guillou inte på väg att skapa.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Expressen och Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Alla älskar dig när du är död av Neil Strauss – en guldgruva för den som är intresserad av populärkultur

by

Alla älskar dig när du är död
av Neil Strauss
Originaltitel: Everyone loves you when you’re dead
Författare: Neil Strauss
Översättare: Niklas Darke
Illustratör: Sian Superman
Formgivare: Henrik Persson
Förlag: Lind & Co
Antal sidor: 698
Vikt i gram: 896
ISBN10: 9174610732
ISBN13: 9789174610734

Neil Strauss är journalist och författare och har fått träffa och intervjua massor av världens mest kända artister som Johnny Cash, Chris Rock, Dolly Parton, Eric Clapton, Patti Smith, Leonard Cohen, Justin Timberlake, Paul McCartney, Russel Brand, Tom Cruise, Slipknot, Nine Inch Nails, Korn, System of a Doom, Sacha Baron Cohen, Ozzy Osbourne, David Bowie, Chuck Berry och många många fler.

Han har fått träffa dem i dagar och han har spelat in intervjuerna på band. Han har samlat delar av intervjuerna till en bok. Det är delar som inte publicerats, eftersom intervjuerna visat sidor av artisterna som redaktionscheferna inte ville se publicerat. Ofta handlar det om att artisterna varit totalt nerkörda av droger. Många av intervjuerna är gjorde för tio-tjugo år sedan, så det är tur att han spelat in dem på band och sparat bandet. Annars måste det vara svårt att minnas allt.

I stort sett är boken delar ur banden som skrivit ner rakt av och inte bearbetats särskilt mycket. Det är ett lättläst språk, i stort sett känns det som om jag sitter och tjuvlyssnar när Neil samtalar med artisterna. Det är väldigt levande återgett.

Boken består av nästan 700 sidor men eftersom det är brett utrymme mellan raderna går det väldigt snabbt att läsa. Fast på ett sätt är det väldigt kompakt, för det är mycket som berättas ändå. Neil Strauss menar att den som är skicklig på att intervjua kan med några rader berätta mycket. Neil Strauss är utan tvekan skicklig på att intervjua, han får ofta kontakt på ett bra sätt med de han intervjuar, han ställer de frågor som får dem att öppna sig och börja berätta. Som när han fick Britney Spears att släppa honom innanför sitt skal genom att låtsas göra ett tankeläsningstrick.

Nu är jag ju lite skeptisk till Neil Strauss med tanke på hans bakgrund, som författare till boken ”Spelet”, som bygger på idén att relationer mellan kvinnor och män går att lära sig med vissa knep. I boken ”Spelet” tar han upp ämnet raggning ur ett manligt perspektiv. Enligt uppgifter i bland annat wikipedia var Strauss aldrig populär bland tjejer när han växte upp och han hade aldrig tur i kärlek. Spelet handlar om hur han i sällskap av likasinnade lär upp sig till att bli raggningsexpert.

Det som är skickligt av Neil Strauss i ”Alla älskar dig när du är död” är att han använder sig att sin egen person, tar med sina egna kommentarer och visar tydligt hur han själv är intresserad av det han talar med artisterna om. Han visar hur han själv söker svar på livets frågor genom samtalen, jag upplever att han är ärlig med vem han själv är och hur han själv tänker. Det är nog ett av skälen till att han får så många personer att öppna sig i intervjuerna.

I slutet sammanfattar Neil Strauss också vad han menar att han själv lärt sig genom alla intervjuer. På sitt sätt är det väl en väldigt amerikansk bok som snuddar vid all ”självhjälpslitteratur”, fast på ett ändå godkänt sätt. För den som är intresserad av samtidens och vill komma de stora världsstjärnorna lite närmare är boken en guldgruva.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Neil Strauss? Läs den här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Arne Anka del 2 – en skarp, satirisk och träffande bild av 2000-talets första decennium

by

Titel: JAG ARNE del 2
Av Charlie Christensen
ISBN: 9789186003975
Förlag: Kartago Förlag

Mänskligheten kommer aldrig att komma nån vart eftersom dom nya generationerna står i vägen.
Ett av oändligt många tänkvärda citat av Arne Anka och hans kompanjon krokodilen Krille i helt underbara samlingen av Arne Ankas samlade skrifter från åren 2003-2010.

Det är en tjock bok på nästan 500 sidor och värd varenda krona. Den är fullsmäckad med skarp ironi och analyser av samhället och mänskligheten. Den tar många timmar att läsa ut, ett fantastiskt sällskap under sommarledighet och för den delen också under höstkvällar och under vintermörkret. En ypperlig bok att ge bort som födelsedagspresent eller julklapp.

Kungen och hans uttalande om jakt och Nordkorea och svenska valet … Inget slipper undan Charlige Christensens skarpsyn. Att läsa och bläddra igenom de skarpa serierna är en satirisk och träffande resa genom 2000-talets första decennium.

Bilderna är också så genomtänkta och fyllda av detaljer som gör att det är omöjligt att stressa igenom sidorna.

I princip ett måste för den politiskt intresserade, en underbar skarp analys av samhället under 2000-talet.

Från bokförlagets information om boken, värt att förmedla vidare också:

I detta 480-sidiga praktverk möter vi den pånyttfödda Arne Anka, poet och filosofisk torped, som föddes i ett badkar 1983 och under de trettio år som gått sedan dess blivit en av de mest kända tecknade seriefigurerna i Sverige. Att han har ¿åldrats och utvecklats under denna tid är inte konstigt. En ¿märklig detalj som han delar med änglar och profeter är att han har dött och återuppstått oräkneliga gånger likt en ”Misslyckandets ¿Messias”. Arne Ankas fader Charlie Christensen skriver i för¿ordet till dessa samlade serier av honom:
”Första gången han dog var våren 1985. Jag hade tröttnat på att inte få betalt av tidningen den då publicerades i. Klart de hade taskig ekonomi, men min var ännu sämre. Sen kom Metallarbetaren med ett erbjudande jag inte kunde motstå. Ankan återuppstod och blommade i yster oskuld tills Walt Disneys svenska advokater vred sitt legala anlete i Arnes riktning. Det blev plastik¿operation och en givande del av en utvecklingshistoria, eftersom detta skedde samtidigt som Salman Rushdie fick sin dödsfattwa av mullorna i Iran och parallellerna kunde dras till en närmast poetisk spets. Detta löstes när jag i januari 1990 gick till Buttericks och köpte den anknäbb av plast som Arne alltjämt bär, och som fortfarande kan lyftas i händelse av rättegång. Idag kan näbben betraktas på Lasse Åbergs museum i Bålsta. Nu har det gått nästan tio år sedan Arnes senaste återkomst, och hela tiden har han bara fått mer material att näbba om.”

2006 utkom boken Återuppståndelsen, som inleddes med utrikes¿korrespondenten Konrad K. Han överlevde i sammanlagt tolv sidor innan Arne Anka plötsligt dök upp på en barstol bredvid honom och visade sig vara en betydligt mer slipad tolkare av världspolitiken.
Återuppståndelsen följdes av Manövrer i mörkret (2007), Ner med monarkin (2008) och Rapport från kriget (2010), dessa fyra album samlar vi nu i denna Jag Arne del två, som dessutom innehåller en del extramaterial och utförliga kommentarer över seriernas tillkomst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Björn Hellberg – Skarprättaren: det ålderdomliga språket är behållningen

by

Skarprättaren
Författare: Björn Hellberg
Förlag: Lind & Co
Serie: Sten Wall-deckare 20
Utgiven: 201205
ISBN10: 9174610880
ISBN13: 9789174610888

Björn Hellberg är aktuell med en ny bok i serien om kommissarie Sten Wall – ”Skarprättaren”.

Björn Hellberg, berömd tenniskommentator och programledare tillsammans med Oldberg i På spåret, behöver knappast något närmare presentation. Vi är nog många som roats av hans fantastiska språk. Det är ålderdomligt och som ekvilibristiskt, ett språk som knappt någon talar längre idag och oerhört njutbart att läsa.

Kanske är han inte lika känd som deckarförfattare – men serien om Sten Wall har många år på nacken. ”Skarprättaren” är den tjugonde boken i serien. Den första, ”Gråt i mörker”, kom 1981.

Sten Wall är polis och en äldre herre som bor ensam men har en särbo – och han är speciell och jag känner att han har en hel del drag av Björn Hellberg. Som jag tänker mig honom i alla fall.

Handlingen kretsar kring den nyblivne pensionären Jack Gunnarsson som börjat ägna sig åt släktforskning. Han får reda på att en av hans förfäder dömts till döden och avrättats. Detta griper honom starkt, han kan inte glömma det och han vill veta så mycket som möjligt kring detta. I den vevan drabbas staden av mystiska våldsdåd, människor tycks helt slumpmässigt bli nerslagna.

På bokens baksida står: En alltmer frustrerad och förvirrad Jack Gunnarsson frågar sig om det på något makabert vis hänger samman med det som skedde på galgbacken flera hundra år tidigare.

Nja, det är att överdriva. Parallellen mellan Jack Gunnarsson släktforskning och våldsbrotten känns inte särskilt tydliga i boken. Det låter betydligt mer skrämmande och spännande i beskrivningen av boken än hur det verkligen fungerar i deckaren. Ärligt talat är det inte särskilt spännande. Jag förvånas inte heller över upplösningen, jag känner ingen engagemang för personligheterna i boken.

Bokens styrka är språket. Det är som att sitta bredvid Björn Hellberg och han berättar. Tyvärr genomsyrar det hela språket. Alla talar och tänker som om de hade Hellbergs språk. På så sätt är boken ändå ingen litterär höjdare. Till och med 16-åriga Nicole talar som om hon vore Björn Hellberg.

Men ändå kunde jag inte låta bli att läsa klart. Just för att det är Björn Hellbergs språk. Han formuleringar är lysande och roande. Bokens behållning är helt enkelt Björn Hellberg själv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,