Skarprättaren
Författare: Björn Hellberg
Förlag: Lind & Co
Serie: Sten Wall-deckare 20
Utgiven: 201205
ISBN10: 9174610880
ISBN13: 9789174610888
Björn Hellberg är aktuell med en ny bok i serien om kommissarie Sten Wall – ”Skarprättaren”.
Björn Hellberg, berömd tenniskommentator och programledare tillsammans med Oldberg i På spåret, behöver knappast något närmare presentation. Vi är nog många som roats av hans fantastiska språk. Det är ålderdomligt och som ekvilibristiskt, ett språk som knappt någon talar längre idag och oerhört njutbart att läsa.
Kanske är han inte lika känd som deckarförfattare – men serien om Sten Wall har många år på nacken. ”Skarprättaren” är den tjugonde boken i serien. Den första, ”Gråt i mörker”, kom 1981.
Sten Wall är polis och en äldre herre som bor ensam men har en särbo – och han är speciell och jag känner att han har en hel del drag av Björn Hellberg. Som jag tänker mig honom i alla fall.
Handlingen kretsar kring den nyblivne pensionären Jack Gunnarsson som börjat ägna sig åt släktforskning. Han får reda på att en av hans förfäder dömts till döden och avrättats. Detta griper honom starkt, han kan inte glömma det och han vill veta så mycket som möjligt kring detta. I den vevan drabbas staden av mystiska våldsdåd, människor tycks helt slumpmässigt bli nerslagna.
På bokens baksida står: En alltmer frustrerad och förvirrad Jack Gunnarsson frågar sig om det på något makabert vis hänger samman med det som skedde på galgbacken flera hundra år tidigare.
Nja, det är att överdriva. Parallellen mellan Jack Gunnarsson släktforskning och våldsbrotten känns inte särskilt tydliga i boken. Det låter betydligt mer skrämmande och spännande i beskrivningen av boken än hur det verkligen fungerar i deckaren. Ärligt talat är det inte särskilt spännande. Jag förvånas inte heller över upplösningen, jag känner ingen engagemang för personligheterna i boken.
Bokens styrka är språket. Det är som att sitta bredvid Björn Hellberg och han berättar. Tyvärr genomsyrar det hela språket. Alla talar och tänker som om de hade Hellbergs språk. På så sätt är boken ändå ingen litterär höjdare. Till och med 16-åriga Nicole talar som om hon vore Björn Hellberg.
Men ändå kunde jag inte låta bli att läsa klart. Just för att det är Björn Hellbergs språk. Han formuleringar är lysande och roande. Bokens behållning är helt enkelt Björn Hellberg själv.
Läs även andra bloggares åsikter om Björn Hellberg, Sten Wall, deckare, bokblogg, bokrecension
Jo, språket är kanske trevligt att läsa, men det är ju en bok som saknar intrig och som saknar upplösning. Det som fascinerar mig är att boksverige behandlar den med sådan vördnad! Vet ni vad jag tror? Det hela är ett kommersiellt spektakel, regisserat av ett förlag utan ryggrad!