Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Böcker

Möte med Unni Drougge – som precis skrivit klart sista delen i Berit Hård-trilogin

by

Berit Hård är en udda figur för att vara hjälte i en deckarserie. Hon är matglad och överviktig och tar för sig av livets goda utan att skämmas – hon har gärna ett one night stand men på morgonen efteråt vill hon helst att han ger sig iväg så hon får vara ifred.
I höst kommer sista delen i Unni Drougges trilogi om Berit Hård. När Kulturbloggen träffar Unni Drougge på ett café på Södermalm i Stockholm har hon precis skrivit klart den avslutande delen.

– Det känns skönt att sätta punkt för ett så pass långt projekt, säger hon.

Egentligen är Unni Drougge inte förtjust i att skriva en hel serie och hon är skeptisk till deckarformatet. Trilogin om Berit Hård är skriven i deckarformat men i den driver Unni Drougge med deckarens klichéer.

Berit Hård har alla de egenskaper som de manliga huvudpersonerna i kriminallitteraturen ofta har. Hon är dekadent, röker för mycket, äter skräpmat, kommer i luven på sin chef och vaknar ofta bakis med någon hon inte känner igen.
– Hon gör precis som de traditionella deckargubbarna brukar göra, säger Unni Drougge. Jag har skapat en kvinnlig gubbe och då blir allt helt annorlunda.

Karaktären Berit Hård har fått enormt mottagande. Många uppskattar hennes kärva och ärliga karaktär, som inte böjer sig för de traditionella kvinnoidealen.

Den andra boken i serien – Förkunnaren – släpps i pocket i maj och den tredje och avslutande delen släpps i höst.
I första boken – Bluffen – hamnade Berit i bokbranschen och upptäckte maktmissbruk. I andra boken hamnar hon i Må-bra-industrin och upptäcker hur den lurar människor.
– Må-bra-industrin är som opium för folket, menar Unni Drougge. Den lurar människor som hamnar i dess klor att tro att allt hänger på dem själva, fast deras situation ofta egentligen är socialt betingad. De vore betydligt bättre om de kunde organisera sig och uttrycka sin ilska istället.

I den tredje boken hamnar Berit Hård i skönhetsindustrin.
– Det är en jättestor penga-alstrande sektor som sprider sig som ett virus. Den bygger på att få kvinnor att bli missnöjda med sitt yttre.

Unni Drougge är född i Lund men känner sig som stockholmare efter att ha bott i 22 år i Stockholm. Hon har alltid vetat att hon ville bli författare men kom inte igång med att skriva böcker direkt.
– Jag fick mina barn i rasande fart under åttiotalet och då var det svårt att satsa på större skrivprojekt, säger hon.
Hon skrev dock regelbundet och mycket eftersom hon tillsammans med sin dåvarande make drev kulturmagasinet Magazin April. När magasinet Slitz gick i kurs köpte de rättigheterna och tanken var att Slitz och Magazin April skulle slås ihop.
Det blev en tuff tid, minns Unni Drougge.
– Musik- och modeindustrin bestämde alltmer över det redaktionella innehållet, annars skulle de inte annonsera.

En dag fick hon nog och drog.
-När jag tvingades skriva om mikrofoner, då gick luften ur mig och jag drog.

Unni Drougge är rätt pessimistisk inför vart litteraturen och kulturen är på väg.
Hon är kritisk både till hur krimlitteraturen dominerar den svenska bokmarknaden och hur utgivningen alltmer präglas av kommersiell kortsiktighet.

– På sätt och vis har skräpgenrerna trängt ut den goda litteraturen, menar hon. Likriktningen saboterar originaliteten och läsandet förlorar sin mening. En bok säger inte mer än en facebooktråd.
-För tio år sedan såg jag folk på tunnelbanan sitta och läsa pocketböcker. Idag sitter alla med sina smartphones och chattar på Facebook, säger hon.

Detta är ett mycket större problem än fildelning, menar hon.

– De som fildelar är ofta stora kulturkonsumenter och de köper också musik och film, säger hon.

Fildelning borde betraktas mer som att låna ut sin bok till en kompis och som en kanal att marknadsföra sig på. Ett exempel är den storsäljande författaren Paulo Coelho som lade ut sina böcker på fildelarsajter och på så sätt fick ännu fler som köpte hans böcker.

I samband med rättegången i tingsrätten mot Pirate Bay läste Unni Drougge in sin roman ”Boven i mitt drama kallas Kärlek” som ljudbok och lade ut på Pirate Bay. Den som ville kunde frivilligt donera en slant.
-Det gick väldigt bra, men jag inser att det inte fungerar för alla. Mitt utspel var ju ett politiskt statement.

Nu väntar nästa projekt, som hon sett fram emot länge. Hon ska skriva en pjäs om Oscar Wilde och hans pojkvän Bosie. Hon fascineras av Oscar Wilde.
-Jag läser allt jag kan komma över av och om honom och har en hel hylla full med böcker och filmer som har med honom att göra.
– Det är så underbart att vara klar med trilogin och nu få ägna mig åt det här. Det har jag längtat efter länge.

Unni Drougges hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

”I skydd av skuggorna” av Helene Tursten, tionde boken om Irene Huss, blir aldrig spännande

by

Titel: I skydd av skuggorna
Författare: Helene Tursten
Förlag: Piratförlaget
ISBN10: 9164203832
ISBN13: 9789164203830

Finns som ljudbok också:
ISBN10: 9164222357
ISBN13: 9789164222350

”I skydd av skuggorna” av Helene Tursten är den tionde boken om poliskvinnan Irene Huss. Det som jag tycker är bra med karaktären Irene Huss är att hon är en ganska vanlig person: hon är gift och har två barn och de problem de har i familjen är sådant som de flesta kan identifiera sig med. Kanske deras familjeliv nästan är lite för gulligt, snarare.

Att skriva tio böcker om en och samma karaktär måste vara en utmaning. När det gäller ”I skydd av skuggorna” känns det som om det gått viss slentrian i skrivandet.

Helene Turstens böcker om Irene Huss har aldrig varit några litterära storverk. De är skrivna mer för att berätta en historia och för att vara spännande än för att säga något med språket. Ibland fungerar det OK, ibland bättre och ibland sämre. ”I skydd av skuggorna” är bland de sämre ur den synpunkten. Det är alldeles för mycket som berättas av författaren eller att någon av karaktärerna, i synnerhet Irene Huss själv som berättar var som hänt, istället för att det återges litterärt eller som i berättelsen.

Det kanske tristaste är att det mesta är så förutsägbart, det är inget som överraskar och det finns inget djup i karaktärerna.

Berättelsen börja med att ett pizzabud kör vilse i Göteborgs övergivna hamnkvarter, i ett mörkt och nedgånget område. Plötsligt flimrar ett ljus till bakom ett smutsigt fönster och ett kort ögonblick tror budet att han har hittat rätt. Sedan slits en dörr upp och en brinnande människa stapplar ut på gården. Några minuter senare är mannens dödskamp över.

Polisen inser ganska snart att mordet har med den organiserade brottsligheten att göra.

Helene Tursten vill med boken skildra hur den organiserade brottsligheten frodas och drar in stora pengar på narkotika och beskyddarverksamhet. Som det står i beskrivningen av boken: Det är en skrämmande och hänsynslös värld där man skriver sina egna lagar och rättvisa skipas i tysthet. Rivaliserande gäng slåss om marknaden och nya grupperingar försöker ta sig in.

Irene Huss hamnar mitt i korselden av gängkrigen genom att hennes man tagit över en restaurang – som maffian kräver att få inkomster från. Irene Huss och hennes familj måste leva gömda.

Det kunde blivit spännande, men jag lyckas inte engagera mig för någon av karaktärerna. Jag tror ett skäl är att alla inblandade gängmedlemmar skildras så fyrkantigt. Kanske också det är så att Irene Huss och hennes man och döttrar är så genompräktiga och gör allt rätt, så det inte heller går att känna att de är människor. Att förstå mekanismerna bakom gängen och vad som drar in unga män till dessa grupper  – det gör ingen efter att ha läst den här boken. Varje ung man som dras in i sådana gäng är en levande  människa av kött och blod och med känslor och tankar. Det känns inte när jag läser den här deckaren.

Ja det finns en fara för en författares litterära kvalitetet med att producera en lång rad böcker i en serie som också blir tv-serie och filmer. Men säljer gör de förstås och filmerna säljer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

#prataomdet – Berättelser från gråzonen – hoppas den sprids i landets gymnasieskolor

by

#prataomdet – Berättelser från gråzonen
ISBN: 978-91-85535-97-2
Förlag: Kalla kulor förlag

När Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter vann Stora Journalistpriset i klassen Årets förnyare för att de stod bakom twittertråden #prataomdet var det en bekräftelse på kraften i sociala medier.
Jag tyckte det var roligt att Sofia Mirjamsdotter som jag haft kontakt med via bloggkommentarer och olika sociala medier fick priset. Hon har i många år varit en förgrundsgestalt som journalist och bloggare.

Ändå kände jag viss tveksamhet – eller snarare hade jag funderingar kring – att pristagarna fick pris för något som de visserligen satte igång, men där väldigt många andra bidragit med innehållet. Journalistpriserna brukar gå till pristagare som själva gjort en stor del av arbetet.

#prataomdet började med att DN-journalisten Johanna Koljonen diskuterade debatten kring sexbortts-anklagelserna mot Julian Assange. På Twitter skrev hon till sin samtalspartner:
Faktum är att jag har varit i motsvarande situation men var för naiv för att förstå att jag ens kunde ha dragit en gräns.

Strax därpå lade hon ut berättelsen om det hon varit med om. Hon försökte berätta hur hon hade hamnat i en situation där hon inte ens försökte säga nej, fast hon ville. Responsen blev snabb. Fler och fler svarade och många berättelser samlades in. En del finns på plattformen Prata om det.

Nu har boken kommit – och trots att den är i ett behändigt format lagom för att ha med sig i fickan är det en bok med stort innehåll.

När jag hörde att det blivit en gång av projektet var jag först tveksam. Jaha, nu ska det göras pengar på det också, typ. Jag väntade mig inte att det skulle fungera att föra över twitter och bloggformat till bokformat. Men jag bedrog mig.

Det är en stark bok med många berättelser om många olika situationer kring sex, när vi tassar i gråzonen. När någon övertalar någon att ha sex fast den personen egentligen inte vill, övertalar utan att använda våld, alltså. Eller när en kvinna har ett förhållande med en man och vaknar och upptäcker att han har sex med henne. Eller när några börjat att kramas och hångla men sedan känner den ene att det räcker och den andra vill fortsätta, för han eller hon har blivit upptänd och tycker det är elakt av den andra att vara med på noterna och sedan plötsligt avsluta.
Det finns mycket som rör sig i de gråzoner som förmodligen inte är olagligt men ändå något som ingen mår bra av att det sopas under mattan.
Berättelserna kryper under skinnet på en, för de är så ärligt berättade. Varje person har sitt språk.
Det här är en form av dokumentär skrift som är viktigt. Jag hoppas att den sprids på gymnasieskolor – så ungdomar tidigt får börja prata om det. Självklart hoppas jag att många av oss som gått ur gymnasiet för länge sedan också läser boken, men ju tidigare vi lär oss att ta upp det här med sex och alla dess gråzoner och vi tar bort hycklandet och hyschandet och ärligt kan prata om det, desto bättre. Desto lättare kan vi lära oss att hantera de här ofta både känsliga och svåra situationerna – och vi lär känna oss själva bättre och kan därför bättre förmedla vad vi känner och vill

Johanna Koljonens första text satte igång en lavin av twitterinlägg, bloggposter och journalistiska texter. Boken #prataomdet innehåller ett urval av de publicerade texterna.

Mer om boken på förlagets hemsida.

Recension i Svenska Dagbladet

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bokrecension: De korrupta av Robert Kviby

by

Titel: DE KORRUPTA
Författare: Robert Kviby
ISBN: 9789186183430
Förlag: Telegram Bokförlag

Från romanens minimalistiska framsida med de 3 gyllene knogjärnen och det rättframma namnet De Korrupta är det inte svårt att gissa sig till vad den handlar om. Romanens tema är, som sig bör, världens ondska vs. den individuella godheten, viljan till sanning kontra ondskans behov av mörkläggning. Vad händer när en idealistisk journalist, som på köpet är gravid, riktar sin ficklampa i mörkret där de dolda makterna agerar? Hinner hon se något innan hon själv slukas? Den som viftar med ett bräckligt ljus, hur starkt hon än håller i handtaget, riskerar att upptäckas först och försvinna. Som ni märker så har vi att göra med en spänningsroman. Den handlar om den sällan beskådade korruptionen i världens politik och samhällsliv. Om ondskan i människans hjärta och så vidare. Men framförallt är det en välgjuten deckare.

Bokens inledande hjältinna är Annie Lindner. På hennes jobb säger man om henne att hon är hård men att hon också tar allting hårt. Hon är en klassisk hjältefigur med en drivkraft, måhända en livsfarlig sådan: som kvinna, som dotter till en mördad kvinna, vill hon få fram i ljuset vad som ligger bakom flertalet mord på prostituerade. Hon misstänker att en svensk överklassklubb vid namn Herrskapet, med de styrande krafterna i svensk politik, i någon mån är inblandad.

Men det är inte en helt vanlig kriminalroman, berättelsens perspektiv är splittrat till flera olika karaktärer. En ny fokaliserad handlingsfigur dyker upp så ofta att det bildar ett mönster varigenom vi ser historien. Det är så vanligt att vi börjar fråga oss, mot slutet av romanen, när får vi följa nästa person? Vems inre skall vi nu beskåda? Trots att vi får direkt inträde i flertalet tvivelaktiga personers själsliv lämnas vi i ovetskap om vem eller vad den riktiga skurken är. Det är mycket skickligt konstruerat och spänningen stiger desto fler spelare blir inblandade. Totalt ser vi historien utifrån 7 människors perspektiv. När sambanden sakta stiger fram är det som man ser ondskans sol resa sig över historien, samhället och individerna som rör sig ovetande på Stockholms gator tills mardrömmen tar vid även för dem. Författaren leker med tanken om ”kaoset som drabbar andra” och hur det griper in i våra egna liv. Den mullrande ångesten i botten av våra själar kommer fram till ytan i några koncentrerade och oväntade scener. Jag kan säga er att det är j-t starkt. Precis som hos den i vignetten citerade Dostojevskijs alster kan De Korrupta vara svårläst för den känsliga typen.

Och på tal om den känsliga typen. Annias man, och fadern till barnet i hennes mage, heter Max och är hennes motsats. Han är en osäker, grubblande, självömkande jazzgitarrist med ett kaotiskt leverne som intensifierats i och med graviditeten och Annies jobbmani. En artistsjäl. Han drömmer i Cole Porters anda om långa improvisationer och nästa ackord – en frihet bortom omvärlden i ett suspenderat nu. Inte konstigt att han super, han tål inte det fula i världen. Hans existens i berättelsen ger författaren chansen att verkligen beröra. Skildringarna av deras förhållande, från den första blomstringstiden tills stänga-dörrar-i-ilska-och-inte-prata-stadiet är riktigt bra om än lite summerande i Hollywoodstil. Det viktigaste Max tillför i historien är dock en blick från traumats centrum. Man märker i de små detaljernas berörande kraft att författaren kan kometnedslagets, domens, mardrömmens verkan på individen. En sån liten grej som ”när han kom in i hallen lät hans puls som en virvel bakom vänster öra” visar tecken på att författaren är erfaren. Lyckligtvis inte bara som människa, utan också som författare.

Vi får inte glömma att vi har att göra med en debuterande författare. Robert Kviby har haft en framgångsrik karriär och jobbar nu som VD för MTG Radio. Han har pysslat med De Korrupta på kvällarna i smyg. Som alla vi ambitiösa poeter med gömda lyriksamlingar i garderobens innersta skrymslen har han till slut lyckats skriva färdigt boken. Men alla nykomlingens brister finns självfallet där.

Ett exempel är de poetiska ordvalen. De kan ibland kännas på gränsen till pekoral: istället för att stärka engagemang och känsla hos läsaren i berättelsens handling stannar man upp och undrar varför detta konstlade urromantiska språk tilläts passera? Men oftast lyckas han faktiskt. Mer om det längre ner.

Vi har en del enligt mig onödiga avsnitt som alltför mycket förslöar intrigens framfart — långa diskussioner som kan tyckas oändliga, jag gäspade och irriterades av den första genusdiskussionen som förekommer i början av berättelsen (historien i sig är tillräckligt genusmedveten) och flertalet gånger nånstans i mitten av boken när handlingen nästan stannade av på grund av babbel, vi har de djuplodande beskrivningar av företagsverksamhet som jag inte kan se som något annat än ett inlägg av realism i en redan tillräckligt realistisk roman. Vi tror dig redan från början, du behöver inte gång på gång bekräfta din auktoritet och kunskap i de här ämnena. Researcharbete, yes, viktigt, men lite ger mycket är en bra tumregel i själva utformandet.

Och som jag tidigare nämnt har vi ett komplicerat nätverk av karaktärer och sidohandlingar. Det är en konst att lyckas väva samman allt. För er som har läst Snabba Cash kommer här ett nytt inslag: vi får även en direkt inblick i den övre klassens själsliv: den cancersjuke åldringen Johan Droth, regent över ett både inrikes och utrikes maktimperium, och hans stackars märklighet till son Buster Droth. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att det har att göra med familjeintriger och hemligheter.

Självklart, eftersom det är en svensk kriminalroman, har vi den obligatoriska juggen. I Snabba Cash heter han Mrado och i De Korruptas variant är det Vitomar Jozak. Han har lämnat Serbien för att han inte krigar för land, kultur eller folkslag utan bara för pengar. Sverige är ett lämpligare land för det, tycker han. I beskrivningen av hans utseende finner vi ett lyriskt inslag som genomgriper romanen, här genom ett kraftfullt Chandlerskt bildspråk ”hans ögon satt tätt som mynningen på en hagelbössa”. Det sammanfattar hans karaktär samtidigt som det ger romanen en högre nivå av litterärt anspråk.

Det var längesen jag läste en deckare överhuvudtaget. Jag är glad för att De Korrupta, trots mitt jäktande liv som student och musikskribent, lyckades få mig att njuta och, så att säga, ”vända blad”. Det var, trots det tunga ämnet, en avkopplande läsning på nattetid – och den bidrog till, för en grubblare som mig, förvånansvärt mycket tänkande.

Robert Kviby berättar själv om sin roman.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Sagan om den goda häxan” – det finns en del att prata om när vi läser den med barnen

by

Titel: Sagan om den goda häxan
Författare: Bianca Chiapponi
Medarbetare: Stange, Kristofer (form)
Illustratör/Fotograf: Lotta Jarlsdotter
ISBN: 9789197976008
Förlag: Empatia Bok och Bild

”Sagan om den goda häxan” är en barnbok som handlar om två häxor. Den goda häxan Rosa-Li som bor i ett jättefint gulligt hus och som botade sjuka i den lilla staden Empatia. Strax bakom hennes fina hus finns ett riktigt ruckel där den onda häxan Suramin bor.

Boken är elegant skriven på dikt som flyter på naturligt. Författaren är lärare och är uppväxt med dikter. Hon har fallenhet för att dikta på och hennes avspända sätt att dikta med rim tror jag kan få igång barn att också vilja rimma. Det är en av bokens stora behållningar. Bilderna är den andra stora behållningen. Lotta Jarlsdotters bilder är skönt färglagda med många små detaljer för barn att upptäcka mer och mer saker, när de bläddrar i boken om och om igen, som barn ofta gör.

Den onda häxan tål inte att det går bra för Rosa-Li och att den goda häxan är omtyckt. Den onda häxan som både bor jätteuselt och har trasiga kläder dricker dessutom alldeles för mycket vin. Hon börjar baktala Rosa-Li och som människor ofta gör lyssnar de på förtalet.

Vad jag vänder mig mot är att den goda häxan både bor hur fint som helst, hjälper alla, är omtyckt medan den kvinnan som befinner sig utanför samhället är så ond. Om den goda häxan hade varit så god kunde hon ju hjälpt den onda Suramin.

Så när jag läser den här för mitt gudbarn ska jag absolut ta upp detta och prata mer om det. Jag menar inte att barn ska behöva bli indoktrinerade, men samtidigt vill jag ändå vara uppmärksam på vad det är för schabloner vi sprider vidare till kommande generationer.

En kvinna som bor fattigt, är så fattig att hon knappt har mat, är ensam och har alkoholproblem – det är inte direkt min favoritbov. Livet är mer komplicerat än så.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,