Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Se Bergman av Leif Zern

by

Se Bergman
Författare Leif Zern
Utgiven: 2018-01
ISBN: 9789127152083
Förlag: Natur Kultur Allmänlitteratur

Ingmar Bergman, en av de största svenska scenkonstmännen genom tiderna skulle fyllt hundra år i år. Detta uppmärksammas på många, många sätt. En mängd böcker ges ut, både om honom och av honom. Det har startats poddar och det sänds tv-program och hans filmer visas på nytt.

Teaterkritikern och scenkonst-kännaren Leif Zern torde vara en av de som granskat Bergmans verk på djupet. Eller som en bokrecensent skrev när boken Se Bergman av Leif Zern ges ut på nytt:
Det har gått drygt tio år sedan Ingmar Bergman gick bort, och det har varit en tid av nyväckt intresse. Men det mesta som sagts och skrivits om Bergman detta gångna årtionde har rört hans person och hans biografi: fruarna, barnen, föräldrarna, husen, kärleken, ilskan och ensamheten. Därför finns det, paradoxalt nog, ett stort behov av att återvända till Bergmans konst. Och ingen har gjort det bättre, med både stor inlevelse och nykter distans, än teaterkritikern Leif Zern i boken Se Bergman från 1993.

Kritikern i DN hyllar också boken:
”Bokens titel, Se Bergman, må sakna utropstecken, men jag vill ändå läsa den som en uppfordran. Den inbjuder läsaren att just se, att lämna det inlärda och invanda bakom sig, att gå på upptäcktsfärd i och mellan filmerna – där finns alltid mer. För att förnya blicken på Bergman har möjligheten åter öppnats: Läs Zern!

Jag håller med om det. Utan tvekan. När jag läser Leif Zerns bok om Bergman öppnas mina ögon för en massa detaljer kring och om Ingmar Bergmans konstnärskap. Jag lär mig massor. Men … Ja det finns ett stort men. För den som liksom jag aldrig riktigt berörts av Bergmans verk är det kluvet. Zerns bok gör mig mer intresserad av att se något av Ingmar Bergman men samtidigt har jag under min uppväxt undvikit hans verk efter att ha sett några av hans filmer och några teaterföreställningar han regisserat. De har aldrig talat till mig. Jag har känt att det är scenkonst och filmer som skildrar en helt annan klass än min rotade arbetarklassbakgrund.

Boken är fylld av syftningar på Bergmans filmer och teateruppsättningar. Fylld. På varje sida ibland. Den som har sett massor av Bergman får ut mycket mer av boken än en som jag. Jag har aldrig känt mig träffad eller berörd av något som Ingmar Bergman skapar. Det känns nästan som att det inte är tillåtet att erkänna det. De filmer jag sett av honom har varit intressanta men ändå varit svåra för mig att identifiera mig med. De teateruppsättningar jag sett har aldrig gått under huden på mig.

Jag förstår Ingmar Bergmans storhet och till och med jag som aldrig fastnat för hans filmer eller teater blir nyfiken när jag läser Leif Zerns bok Se Bergman.

Bok beskrivs på bokförlagets hemsida:
Leif Zern utforskar Bergmans konstnärliga hantverk: hur han erövrade både språk och filmisk teknik med en stark känsla av motstånd, och vilka uttryck hans berömda samarbete med skådespelarna kunde ta sig. Till hundraårsminnet av Bergmans födelse ger vi nu ut en omarbetad och uppdaterad utgåva av Se Bergman, en nödvändig bok för den som vill återupptäcka filmkonstnären Bergman.

Leif Zern har varit verksam som litteratur- och teaterkritiker i bland annat Expressen, där han var kulturchef 1982-1993, och i Dagens Nyheter sedan 1968. Han har givit ut en rad böcker om bland annat Shakespeare och Jon Fosse, och har skrivit en kritikerrosad bok om sin far, Kaddish på motorcykel (2012).

Filmrecension: Red Sparrow – spion med kroppen som vapen

by

Red Sparrow
Betyg 4
Premiär 2 mars 2018
Regissör: Francis Lawrence

En spionthriller med mycket action, våld och sex. Baserad på CIA-veteranen Jason Matthews bok Red Sparrow från 2013.

Red Sparrow är historien om den unga och vackra Dominika Egorova (Jennifer Lawrense) som efter en olycka på scenen måste ge upp sin karriär som prima ballerina. Med den olyckan försvinner också hennes förmåner från operan, som lägenheten och hjälpen till hennes sjuka mamma(Sakina Jaffrey) . Hon blir tvungen att ta ett uppdrag från sin farbror Ivan Egorov (Mattias Schoenaerts) för den ryska säkerhetstjänsten. När det uppdraget är genomfört står hon inför valet : samarbeta vidare eller dö.
Hon blir skickad till skolan för Red Sparrows där allt går ut på att förföra och försvara för statens skull. Inget våld är för stort eller förnedring för mycket för att tjäna statens syften.
Här gäller ovillkorlig lydnad under rekorns (Charlotte Ramplings ) ledning. Dominika blir en skicklig förförerska i statens tjänst. Med kroppen som vapen inleder

Parallellt med historien om Dominika får vi se historien om Nathaniel Nash (Joel Edgerton) en amerikansk kontraspion med mycket muskler och alltid hög moral. En man som gör allt för att skydda sin mullvad.

Lawrense är bra i rollen som Dominica. Vacker och iskall i alla situationer utom i omvårdnaden om mamman, där lite mänsklighet kommer fram. Också Schoenaerts är bra i rollen som farbrodern utan känslor. Att han är skrattretande lik en yngre Putin är ett bra val. För övrigt ett erfaret skådespelargalleri som är bra men några mer djuplodade roller finns inte i det här manuset. Här är mer aktion än psykologi. Mer hårdkokt sex än lidelse. Sex som maktmedel eller medel att kunna döda någon. Mycket blod och uppfinningsrika tortyrmetoder. När Dominika är inne på andra varvet i sin spionkarriär börjar filmen att kännas något för lång.

Jag tycker att det är en bra spionfilm med mycket action hela tiden. Att det är en amerikansk film märks tydligt med alla dessa onda karaktärer på motståndarsidan men bortser man från den ensidigheten kan man se den som en spännande film. Mycket händer hela tiden och den som gillar tortyr, blod och våldsamma sexscener på film kommer att uppskatta den här filmen. Andra får blunda ibland och titta när de många vackra exteriörerna från Moskva och Budapest visas.

Om det här är underrättelsetjänstens syn på världen förstår man att det Kalla kriget aldrig kommer att sluta.

Filmrecension: C´est la Vie – satir med hjärta

by

C´est la Vie
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 mars 2018

”Sånt är livet” eller ”det är livet” är filmtiteln på svenska. I en normal filmlängd har livet skildrats i denna franska film genom att vi får följa Max som sköter ett catering-företag som specialiserat sig på att arrangera bröllop och andra storslagna fester. Nu är uppdraget att hålla i trådarna för en ståtlig bröllopsfest på ett extravagant 1600-talsslott.

Vi får följa den något självgoda brudgummen Pierre och hans betydligt mindre egofixerade brud Helena och vi får följa den personal som stor del måste jobba svart. Dessa svartjobbare som med osäkra arbetsförhållanden får slita för att den välbärgade eliten ska få sina sagolika magiska tillställningar.

Filmen beskrivs av distributören som en hyllning till livet, kärleken och all kalabalik däremellan. Det är en träffande beskrivning. Den är komisk och satirisk men samtidigt skildras alla dessa människor på ett varmt sätt, det finns ett hjärta för människor på registolen och bakom kameran. Alla dessa människor som alla drömmer om att möta körlek och som väver in sig i sina livslögner och ibland vågar se sanningen men oftast lever med halvsanningar.

Max är en äldre man som närmar sig pensionsåldern. Han är gift med Nicole men han har samtidigt en relation sedan lång tid tillbaka med en annan kvinna. När denna kvinna ställer ultimatum: antingen separerar han på allvar från sin fru eller så gör hon slut på deras relation, då blir det jobbigt för Max. Han vill ha kvar båda kvinnorna. Trots att hans äktenskap är över för länge sedan egentligen.

Vi får följa flera sidokaraktärer. Det är som själva livet. Allt bubblar på, än här, än där – och de flesta småljuger för att hålla skenet upp. Vi får följa fotografen Guy som hatar alla som fotar med mobiltelefon, men det han innerst inne egentligen söker är någon att vara kär i.

Kanske är livet inte fullt så enkelt som filmens budskap, men samtidigt är den välgjord, varm och fylld av kärlek till mänskligheten och samtidigt är den mellan raderna en satir över klyftorna i samhället. Men den delen av filmen skulle jag vilja se mer av. Om det samhällskritiska hade vässats att filmen fått ännu högre betyg.

Bakom filmen ligger duon skrev och regisserade ”En oväntad vänskap”. C´est la Vie har setts av över 3 miljoner biobesökare i Frankrike och sålde snabbt slut på alla visningar under Göteborg Film Festival.

Teaterkritik. Angels in America 2 – Perestrojka på Dramaten

by

Angels in America 2: Perestrojka
Av Tony Kushner
Regi Farnaz Arbabi
Översättning Nils Gredeby
Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn
Koreograf Sofia Södergård
Kostym Lena Lindgren
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark
Ljusdesign Karl Svensson
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Premiär 24 februari 2018, Elverket, Dramaten

Som en överväldigande tv-serie som utspelar sig live, rakt framför och där jag inte kan värja mig för de olika människornas öden och känslor.

Dramatens uppsättning av Tony Kushners Angels in America ger mig känslan av att uppleva en tv-serie som scenkonst. Då syftar jag på kvalitativa tv-serier. Utbudet av tv-serier har ökat och breddats enormt under sista året. I en tv-serie kan regissör och manusförfattare fördjupa skildringar av karaktärer och bredda dramat på ett helt annat sätt in i en långfilm på knappt en timme. Angels in America med sina två delar på tre timmar vardera blir som en fascinerande tv-serie på scen.

Föreställningen är tydligt ett inlägg för allas lika rätt till att vara den man är, framför allt handlar det om homosexuella mäns rätt att älska vem de vill även om ämnet breddas något med skildringen av Joes fru Harper som är på väg att gå under psykiskt. Är hon psykiskt sjuk eller är hennes tillstånd en följd av den tunga press som vilar på henne som mormon när hennes man är homosexuell och hon börjar knapra lugnande som valium?

Handlingen utspelar sig i New York under 1980-talet då aids-epidemin rasar som värst och skördar många dödsoffer. Samhället var inte lika öppet som idag och homosexuella hade inte de rättigheter de fått dagens samhälle.

Lite konstigt känns det när jag kommer direkt från premiären av Perestrojka med skildringar av människor som mår så dåligt för att de inte kan leva öppet med sin sexualitet och jag sätter på tv:n hemma och ser fjärde deltävlingen av den svenska uttagningen till Melodifestivalen där allas rätt att vara den man är lyfts fram som ledmotiv. Det är lätt att tänka att det som skildras i Angels om America är historia. Homosexuella har samma rättigheter som andra och aids-epidemin har bromsats med nya mediciner.

Det var inte så länge sedan ändå som många människor inte vågade vara öppna med sin sexualitet om de inte var hetero. Angels in America skildrar flera homosexuella män kämpar med att dölja sin sexualitet. Det kan bero på religion, som i Joes fall, eller att de har höga positioner med makt i samhället, som Roy Cohn.
Också i Sverige finns det flera exempel på ”sopa under mattan”-takten, till exempel kändisar som dog i aids vilket alla visste men ingen nämnde det öppet och givetvis inte medier heller.

I regi av Farnaz Arbabi och med Sofia Södergård som koreograf blir det en färgsprakande föreställning med änglar som flyger och änglar som kämpar för att Gud ska komma tillbaka till dem. Jag upplever att del 2, Perestrojka, är ännu mer sprakande än första delen, som av en del kritiker fick kritik för att änglarna aldrig riktigt lyfte. Även om änglarna är med betydligt mer nu i del 2 vet jag inte om de lyfter riktigt nu heller, även om de flyger ovanför våra huvuden. För mig handlar alla änglar om människors föreställningar om Gud och änglar som liksom kyrkan har stor makt över människor, speciellt då vi ställs inför kriser som handlar om liv och död.

Skådespelarna kommer att få stå för maratoninsatser när de två föreställningarna ges på samma dag, två föreställningar på drygt tre timmar vardera kommer att kräva en hel del. Jag var imponerad redan av deras insatser nu när det ”bara” var en del på tre timmar.

Angels in America är en fascinerande uppsättning, helt klart.

Här är recensionen av del 1: Millenium

’

Recension (teaterkritik): Höst och vinter av Lars Norén på Dramaten – En stark föreställning, ger mycket att tänka på och väl värd att ses om

by

Höst och vinter
Av Lars Norén
Regi Stefan Larsson
Peruk och mask Mimmi Lindell
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Nina Sandström
Ljusdesign Torben Lendorph

Två vuxna systrar, Ann 38 år Ewa 42 år, är på middag hos sina föräldrar. Yngsta systern har bestämt sig för att den här gången ska hon tala ut, hon ska lägga korten på bordet och konfrontera framför allt mamman för allt uselt hon tycker mamman gjort. Det blir en uppgörelse som pendlar fram och tillbaka, hemligheter ur det förflutna kommer fram. Eller gör de det? Alla sanningar präglas av den som berättar dem. Och kanske har de inte ens nuddat vid vad de verkligen tänker?

Jag tror alla som någon gång varit på en familjemiddag kan känna igen något och kan någon gång under föreställningen identifiera sig med någon av rollerna. Pappan som flydde in i sitt jobb när barnen var små, äldsta dottern som utåt sett har en fin karriär och är den diplomatiska som alltid vill skapa samförstånd, den yngsta dottern som är rebellen och alltid ska starta bråk och mamman som bär på bitterhet mot pappan.

Alla familjer har saker de helst inte pratar om för att hålla kvar  samhörighet eller för att det är saker som gör för ont att prata om. Fast oftast är det först när vi vågar prata om det som är smärtsamt som vi  når varandra. Höst och vinter är skriven under 1980-talet och tar på flera sätt upp odödliga frågor. Speciellt det som handlar om relationer inom en familj, mellan föräldrar, mellan föräldrar och barn och mellan barnen. Den tar också upp klassfrågor, den yngsta systern lever fattigt medan föräldrarna tillhör en välbärgad övre medelklass och äldsta systern har bra ekonomi, välbetalt jobb och bor i en fin villa med fantastisk trädgård fashionabla Stocksund. Mamma Margareta säger: Vi är förfluten tid, Henrik. Känns det inte skönt?

Talar hon om att de på väg mot ålderdomen eller menar hon att deras samhällsklass är på väg att dö? Höst och vinter, en av Lars Noréns så kallade borgerliga kvartetter där den borgerliga familjen gestaltas. Den är skriven under 1980-talet och jag tänker att sedan dess har borgerligheten kommit tillbaka med full kraft och högerkrafter stärkt sig i det svenska och europeiska samhället. Kanske han inte skulle skriva så idag, att borgerligheten är förfluten tid.

De fyra skådespelarna bär föreställningen, de är alla enastående skarpa i sina roller. Att betrakta dem när de inte är i centrum är helt fantastiskt. Ingela Olsson som mamma Margareta kan säkert de flesta mammor till vuxna barn känna igen sig i någon gång under föreställningen. När vuxna barn lider och mammor är maktlösa, det sliter itu en mammas hjärta. Alexandra Rapaport som storasyster Ewa som upprätthåller en mask av att vara stark och framgångsrik och som bara emellanåt visar hur förbannad hon är på lillasyster som alltid ska stå i centrum. Och lillasyster Ann spelad så suveränt av Livia Millhagen. Ann som gjort en klassresa nedåt och till och med måste tigga hos Stadsmissionen ibland för att ha pengar till mat åt sig och sin son. Hon skriver på ett drama och är säker på att hon ska göra karriär och lyckas. Tror vi på det? Eller är det ännu en livslögn? Hans Klinga gör pappan, tyst och undflyende, det känns som att vi träffat just den mannen tidigare, så på kornet gestaltas han.

En sak som är jag uppskattar med den här typen av drama är att den inte följer en intrig där allt målmedvetet byggs upp fram till en stor konflikt och sedan kommer en lösning. Här böljar det fram och tillbaka, ibland smäller det till rejält för att sedan puttra på lite lugnare. När föreställningen är klar och systrarna ger sig av till sina hem ljuder hälsningen ”vi ses igen”. Kanske är dessa scener vardagsmat på deras familjemiddagar? Kanske upprepas samma bråk varje månad? Finns det någon slutgiltig lösning? Kanske inte.

Iscensättningen av detta knivskarpa drama sätter en existentiell prägling på föreställningen då vi ser bleka skuggor av familjemedlemmarna på väggarna i den vita Östermalmsvåningen. Det ger känslan av att vi alla är skuggor till slut. Detta ackompanjerat av Thåströms skrovliga sorgsna röst: Jag tänkte vi blev aldrig, vi blev aldrig av med varandra. En stark föreställning, ger mycket att tänka på och väl värd att ses om.

Höst och vinter spelades för första gången på Dramaten 1989. Stefan Larsson är en av Dramatens mest anlitade regissörer, med succéer som Rickard III, Medea, Fanny och Alexander och En familj – August: Osage County på den långa meritlistan.

Medverkande
Eva Alexandra Rapaport
Ann Livia Millhagen
Henrik Hans Klinga
Margareta Ingela Olsson