Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Utan uppsåt, Beckfilm nr 3 i nya filmserien: Njae

by

Utan uppsåt
Betyg 2
Visas på C More från och med lördag 3 mars 2018

Tredje Beck-filmen i senaste omgången av fyra, lyckas inte nå några särskilda höjder. Av alla Beckfilmer med Peter Haber som Martin Beck är detta film nummer 37.

Trots att kvinnor tar allt större roll i handlingen. Martin Beck gick i pension men kom sedan tillbaka i en slags tillbakalutad chefsroll där hans ena uppgift var att rekrytera en efterträdare till sin egen tidigare roll som gruppchef. Den nya gruppchefen blev Alex Beijer som spelas av Jennie Silfverhjelm.

Att serien, liksom många polisfilmer numera, har många kvinnor i rollerna, ligger i tiden. Det vimlar av deckarserier med intressanta kvinnliga poliser. Det är naturligt i dagens filmvärld. Tack och lov. Det räcker förstås inte för att filmen ska bli något mästerverk.

Jag gillar den norska skådespelaren Kristofer Hivju. Speciellt gillar jag hans karaktär i tv-serien Game of Thrones. Jag gillar Peter Haber och jag gillar flera av Beckfilmerna med honom som polismannen Beck. Filmserien haft flera av våra skickliga skådespelare (förutom Peter Haber: Keve Hjelm, Gösta Ekman, Jan Decleir, Derek Jacobi, Carl-Gustaf Lindstedt) i rollen som Martin Beck tillhör de legendariska svenska polisserierna som alltid har en stor skopa samhällskritik.

Filmerna tappade en hel del när Mikael Persbrandts karaktär Gunvald Larsson fick ta adjö. Han ersattes av den norske polisen Steinar, spelad av Kristofer Hivju. Manusförfattare och regissör har varit vettiga nog att låta Steinars karaktär vara mycket annorlunda mot Persbrandts. Något annat hade varit katastrofalt. Jag tyckte de första filmerna med Hivju fungerade godkänt. Hivju är en bra skådespelare. Det är inte hans fel att filmerna nu blir blekare och blekare.

Vad är det som gör att filmerna alltmer tappar kvalitet? Jag kan tänka mig att det är svårt att skapa trovärdiga, starka intriger med samhällskritik i hur många avsnitt som helst. Det som gör Utan uppsåt trist är att den är inte särskilt överraskande. Den är förutsägbar. Det känns också uttjatat att Steinar skulle bli sur på att ha fått en kvinna som chef. Det är det sista jag tror att hans karaktär skulle bli, egentligen. Rollkaraktärerna i polisgruppen är alla lite för gulliga, för snälla, för rättrådiga och den nya chefen hanterar allt rätt. Det blir för mycket av det goda. Och den underbara grannen till Beck, spelad av Ingvar Hirdwall är rolig. Men hans karaktär har också blivit uttjatad.

Handlingen i korthet:
Beck-gruppen, med Alex Beijer som ny gruppchef, får ett fall där en 12-årig flicka hittat sin mamma död nedanför trappan i hemmet. Är det en olycka eller ville någon den ensamstående mamman något ont? Det visar sig att familjen lever med skyddad identitet.

Mårten Klingberg har skrivit manus till ”Utan uppsåt” och Jörgen Bergmark har regisserat.

Teaterkritik: Stockholmsdjur – en hissnande djuriskt rolig stund med satiriska tacklingar mot mänskligheten

by

Stockholmsdjur
Manus David Book
Regi och visuellt utformande Ensemblen
Teknik Robin Auoja, Mika Knutsson, Alvin Lilliestierna och Tommy Lindström
Parterren Teatern på Stadsteaterns Fri scen Kilen, 5 mars 2018

Det handlar om djur i vår huvudstad, men ur deras perspektiv. De har det lite till mans som vi människor ibland. Kanske är det enbart ett djuriskt sätt att kritisera eller driva med hur ironiskt mänskligheten har det. För det är ju så att våra liv kan få så konstiga perspektiv ibland i en värld som kräver att vi alla är huvudrollsinnehavare i samma livsspel. Fast i slutändan handlar det ju om ”…vem som orkar simma motströms vid Operan…” och inte att vi måste ”dö för Skansen…”

Trots att vi bor i en huvudstad så finns det ju ett och annat djur som rör sig fritt. I den här föreställningen får vi möta allt från en poetisk ledhund, en hyfsat nöjd ko som bor på Skansen och till en bäverfamilj med äktenskaps- och barnuppfostrings problem. De utsätts dessutom av mäklare, coacher och separationer, som ifrågasätter deras val, engagemang, kärleksliv och marknadsvärde.

Att vara tre skådespelare och ha så många roller kräver sin skådespelare. Jag kan inget annat än känna stor beundran över den förmåga till snabba byten, inlevelseförmåga och höga tempo med rätt energi vid rätt tillfälle. Att dessutom låta män och kvinnor spela olika genus, ger också härlig brytning med det traditionella och friskar upp våra tolkningsutrymmen. I fablernas värld verkar dock allt tack och lov allting vara möjligt.

Scenografin var kanske inte det mest öronbedövade under föreställningen, även om information kring djurarters ursprung och beteende gav snygga övergångar från ett djurs berättelse till ett anats. Däremot var kostymerna i all sin enkelhet ofta väldigt roliga eller kloka och de enskilda djurens kroppsspråk träffsäkra. Det finns så mycket härligt att lära sig från vår fauna som hade tagits väl tillvara.

Manuset kändes som en stark blandning mellan satir och ironi. Olika delar av samhällsapparaten fick sin ”kängor”, samtidigt som djurarterna fick anamma allmänmänskliga brister och förtecken. Mest inspirerad borde vi människor bli kring den kärlek som växte fram mellan skilda arter. Djuren gav varandra chanser, som få människor skulle ge varandra. Trots att elementen talar emot oss ibland finns det ju aldrig någon ursäkt att inte vilja älska om chansen ges. Det är ju nästan djurplågeri att säga nej.

Jag kommer aldrig mer att kunna se på en svan vid Operan utan att undra hur hens kärleksliv berikar eller om åtrån finns på annat håll. En sak har svanarna lärt mig som jag plockar med i livets ryggsäck och det är att man inte ska var ”… kortsiktig i sina njutningar …”

Medverkande på scen Henrik Bergström, David Book och Johanna Rane

Teaterkritik: Kejsaren av Portugallien med Riksteatern – gripande

by

Niklas Falk (Jan), Lovisa Onnermark (Klara Fina Gulleborg) och Lia Boysen (Kattrina)
Foto: Sören Vilks

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf
Dramatisering av Lucas Svensson
Regi Carl Johan Karlsson
Scenografi Johanna Mårtensson
Premiär 4 mars 2018 i Riksteaterns uppsättning

Ingen kan som Selma Lagerlöf berätta en historia. Hennes berättelser om människor och deras förehavanden är spännande, vackra och gripande. Ofta innehåller de allt man kan begära av litteratur. Hon skriver om människor som älskar och hatar. Om känslor som är starkare än viljan. Känslor som varar länge, ibland längre än ett människoliv. Hon skriver inte bara om deras känslor och handlingar . Det finns också något mer som driver dem, något övernaturligt, något som inte kan förklaras. En människas liv blir större än människan.

I Kejsaren av Portugallien blir Jan i Skrolycka välsignad med en dotter. Då blir han en levande människa Han älskar sin dotter med en kärlek större än vettet. När han blir övergiven av henne finns kärleken kvar men galenskapen ersätter förståndet. Hans kärlek som blev för kvävande för en dotter. En dotter som i den här versionen kämpar för sin frihet för den nya tiden. De gamla blir kvar i den gamla tiden. När Jan står för den allt uppgivande kärleken står hans hustru Kattrin för en förnuftig kärlek. Hon tar hand om sin Jan. Hon bannar sin dotter för att hon kastar all kärlek på soptippen.

Uppsättningen är jordnära och följer i mycket Selmas Lagerlöfs historia trots att handlingen är förlagd till mellankrigstiden. Det råder ekonomisk misär för många och
klassklyftorna är stora men folkhemmet är i antågande och socialdemokraterna valtalar. Jans sista fiende blir bilden av Hitler.

Jag tycker det är en gripande pjäs och man kan se den som en eloge till den uppoffrande kärleken. Den är också rolig med Jan i kask och medaljer av chokladpapper och hans medborgare Stoll-Ingeborg med sin armé av trä. En Kejsarinna från Portugallien är en härlig fantasi i en tid då allt utanför Sverige var mycket långt bort. Allvaret finns där med frågor om synd och skam. Jag saknar egentligen bara lite mer av det obegripliga som finns i den skrivna historien.

Niklas Falk som Jan gör honom både naiv och klok. Lia Boysen som Kattrina har så tydliga artikulering att hennes monolog i andra akten är en njutning att lyssna på. Övriga skådespelare är också mycket bra som Lovisa Onnermark, Mårten Andersson, Marika Holmström med flera.

Kejsarvisan är tonsatt av artisten Min stora sorg.

 

Teaterkritik: Ilya – En seg minnesförlust utan klarhet med ett förlorat barn i centrum

by

Foto: Bengt Wanseliu

Ilya
Manus och regi Lars Rudolfsson
Musik Frida Hyvönen
Scenografi Robin Wagner
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Linus Fellbom
Ljud Camilla Nässström, Johan Ehn
Stockholms stadsteater, föreställning söndagen den 4 mars 2018 (urpremiär 2 mars 2018)

När livet krisar, när allt går åt skogen och vi tappar fotfästet, så är vi i Sverige inlindade i en falsk förhoppning. Vi tror villkorslöst att nära, kära eller samhället kliver in och reder upp allt åt oss. Vi tror att om vi går till polisen så kan de lösa alla brott, vänder vi oss till sociala myndigheter så försvaras de värnlösa och går jag hem så kan någon krama mig lugn och lycklig igen. Vi glömmer de mänskliga faktorerna, det mörka i oss och att varje människa trots allt står sig själv närmast. Ingenting är fullkomlig eller perfekt, framförallt inte när det krisar.

Mary hamnar på en polisstation och har tappat minnet. Hon minns enbart att hennes dotter är borta och hon minns inte ens vad hon heter. Hon får arbetsnamnet Ilya efter en gammal bortsprungen hund. Polisen förstår sig inte på henne dessutom och är upptagen i byråkratiska processer. Hemma har Mary en pojkvän (barnets far) som är våldsam och som suger ur henne kraft och energi. Var ska man börja för att göra det bortsprungna barnet rättvisa? Avstånden mellan de ena och andra processerna är alldeles för långt. Ingen början eller slut på något, leder till något väsentligt för 8-åringen, ”…folk pratar bara sönder en…” och ”har jag rätt till en advokat för jag känner mig lurad…”. Föreställningen tar upp ett viktigt problem och det är hur chock och förtvivlan påverkar oss. En minneslucka kan drabba oss alla om påfrestningen i verkligheten blir för stor. Man behöver vara oerhört frisk och allert för att kunna försvara sig i tuffa stunder. Modern tas inte på allvar någonstans och barnet försvinner mellan stolarna.

Scenografin har innerligt funnit sina amerikanska toner och unikt vackra lösningar i grått. Det gör att tempot mellan de skilda platserna går att lösa genom genialiska skjutdörrar och tydliga skyltar och möbler. Att ensemblen är så stor och rollerna så många, höjer också möjligheten till tolkningar av historien. Tack vare antalet människor på scen orkar man hålla nyfikenheten uppe.

Mest förunderligt i föreställningen är de hat mot idrott som en socialsekreterare påvisar i samtal, i kombination av en vulgär styvpappa som från ingenstans vill knäppa upp byxorna och uttrycker att oknullade kvinnor är det värsta han vet. Förutom att enbart försöka chocka, vet jag inte riktigt var all den passiva aggressiviteten hör hemma. Självklart vinner tillfälligheternas hysteriska uttryck skratt bland nervösa åskådare. Däremot känner jag mest sorg över att man inte kunde hittat på något annat än att stereotypt slå ner på kvinnors eventuella ointresse för sport och mäns förtryckande sexualitet.

Föreställningen innehåller rytmisk och vacker musik. Samtliga i ensemblen gör individuellt unika sånginsatser där ord och musik är i full harmoni med varandra. När även dans tillförs, ger de helhetsbilden just den där extra finessen som gör byråkratin lättare att acceptera om ej respektera. Lättsamheten gör det tragiska något komiskt. Samhällsapparater sviker oss ju när den inte främjar och räddar. Satiren slår hårt eftersom det är människan som är den största felande länken. Hur skyddar vi oss mot oss själva?

Mary skadas och hjälps lika mycket av de som menar väl och de som vill skada henne. Jag lämnas med känslan att behöva ifrågasätta den goda- och den onda gärningen. Gör vi gott när vi gör väl för någon och vår egen vinning är lika stor? Är något en ond handling om vi slumpmässigt råkat skada någon annan eller är det syftet som räknas? Stackars Mary far dock illa oavsett och det gör dottern också.

Manuset är allt för långt och vid många tillfällen känns det som om syftet är att utmatta oss gång på gång i samma frågeställningar kring dotterns försvinnande och moderns förtvivlan. Metoden leder dock inte till fler insikter, utan snarare till avskärmning från tidens gång. Publiken är vid några tillfällen beredd att ge upp och gå därifrån. En känsla av tjat och undervärdering av publikens intelligens infinner sig. Kanske är manuset att för ambitiöst och uppfattas därmed som något pretentiöst? Kasten mellan nu- och dåtid gör inte heller att handlingen håller ihop. Jag kan inget annat än tänka, ”…finns det ingen tråd som håller samman allt…”

Medverkande skådespelare Birthe Wingren, Lars Lind, Robin Keller, Sven Ahlström, Fredrik Lycke, Per Sandberg, Gunilla Röör, Ksenia Timoshenko, Odile Nunes, Johanna Lazcano, Richard Sseruwagi, Andreas Kundler, Ada Höstman/Hilda Söderman (antingen eller i föreställningen d.v.s. dottern som 8 åring)

Filmrecension: Lady Bird

by

Lady Bird
Betyg 3
Premiär 2 mars 2018
Regissör Greta Gerwig

Lady Bird kom att inleda den feministiska filmfestivalen i Sverige , den har fått pris för bästa film och kvinnliga huvudroll (komedi) vid Golden Globe-galan 2018 , är nu Oscarsnominerad och också nominerad för flera filmpriser.

En film om 17-åriga Christine McPherson (Saoirse Ronan) som kallar sig själv Lady Bird. En film om en tjej i sista året i High school som kämpar för möjligheten att söka till ett college på Östkusten. Hon drömmen om Östkusten där allt händer. För en familj i Sacramento, Kalifornen 2002 där fadern förlorat jobbet och modern jobbar dubbla skift för att få familjen att gå runt är det en utopi. Lady Bird kämpar också för att få vara den hon är. Med en stark mor (Laurie Metcalf ) och egen stark vilja blir konfrontationer oundvikliga mellan mor och dotter. Inga våldsamma konfrontationer utan mer det dagliga tjatet. Men också beroendet finns där. När Lady Bird vill bli älskad som hon är svarar mamman: Jag vill att du skall vara den allra bästa som du kan vara.

Handlingen påminner om de otal amerikanska ungdomsfilmer som gått på TV. Alla problem med pojkvänner , väninnor och skolbaler finns med. Kyrkliga aktiviteter med teater och sång , skoluniformer och Thanksgiving placerar filmen i klockren amerikansk skolmiljö. Inga stora dramatiska saker händer i filmen. Brutna vänskapsförbindelser, en pojkvän med en oväntad hemlighet och att man tröstäter allt som finns är sådana saker som händer och gör att man tror på filmen. Lady Bird är speciell precis som alla människor är speciella. Hon vill bli älskad som hon är, inte som den bästa hon kan vara. Alla har problem och alla har sin sorger. De flesta familjer tjafsar med varandra men älskar ändå varandra.

Saoirse Ronan är perfekt i rollen som 17-årig skolflicka och hennes väninna Julie (Beanie Feldstein) är underbar. Tillsammans med Danny (Lucas Hedges) skapar de bilden av tonårstiden. På väg in i vuxenlivet med behov att frigöra sig men fortfarande väldigt unga. Jag tycker det är en ungdomsfilm och att den känns som en bra motvikt mot ideal som att allt skall vara perfekt till 100 procent. Budskapet att alla har något att ge och att även när man gör fel saker så är man värdefull och speciell förs fram med humor och allvar.