• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Katitzi

9 mars, 2018 by Birgitta Komaki

Foto: Markus Gårder

Katitzi
Av Katarina Taikon
Dramatisering Emma Broström
Regi Mia Winge
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym o mask Maria Moberg
Ljus Ann-Marie Fritiofsson
Musik Dijle Neva
Ljud Susanne Brandin
Stockholms stadsteater i Vällingby, premiär den 8 mars 2018

Katarina Taikon (1932-1995) kämpade för romernas lika rättigheter i Sverige. Som en del i den kampen skrev hon böckerna om Katitzi för barn och ungdomar. Böckerna som blev mycket älskade i Sverige, handlar om hennes liv från 7-årsåldern upp till övre tonåren. Många som har läst någon eller några av hennes självbiografiska böcker har beskrivit dem som en ögonöppnare.

I den här föreställningen startar handlingen när Katitzi är 7 år och hämtas hem till familjen från det barnhem hon varit på i två år. Men livet blir inte lätt. Pappans nya fru, Tanten, gör livet svårt för henne. Att pappan och hennes syskon älskar henne räcker inte. Och samhället är hårt mot romer. Några dagar eller veckor på en plats sedan blir de bortkörda av kommun och grannar. Kampen för att få gå till skolan eller drömmen om en lägenhet är ren utopi. När brodern söker arbete vill de ha betyg att han har kunskap att laga bilar. – Jag har ju den kunskapen här , säger han och räcker fram sina händer. Föreställningen skildrar Katitzis liv som ung och de oförrätter hon och hennes familj får utstå.

I slutet får vi se att hon kommer till insikt om att hon skall kämpa för att bli accepterad som alla andra människor. Att hon skall vara stolt över att vara rom. Parallellt med den unga Katitzi uppträder den vuxna författande Katitzi på scenen som svarande och kommenterande. Mycket vältalig och stridbar så man förstår att hennes egen kamp har lyckats.

Eftersom föreställningen vänder sig till en familjepublik och unga över åtta år så kan den var informativ om ett Sverige som fanns för inte så länge sedan. Handlingen motsvarar mina förväntningar men bjuder inte på några överraskningar. Romerna är osannolikt goda och omgivningen hatfull eller välvilligt nedlåtande. Det är mycket sorger på scenen och mycket spring och häftiga utfall. Systern Rosas förtvivlan blir den man känner mest för och den ständigt hostande pappa Taikon. En hedersman som inte bara lider av samhällets förtryck utan även har gift sig med en elak svensk kvinna som förtrycker hela familjen. Att skådespelarna spelar flera roller känns naturligt men att det är två Katitzi på scenen tar bort lite av trovärdigheten i historien.

Kulisserna är baracker i olika färger av korrigerad plåt där luckor öppnas och slås igen. Den scenografin för inte tanken till ett husvagnsläger men allt sker i ett disigt grått ljus som på ett dimmigt fält. Det är inte mycket som lyfter fram romsk kultur på scen. Kanske för att undvika klichéer men det gör också att pjäsen blir lite utslätad. Om man skall vara stolt över att vara rom vill man se lite mer av den romska kulturen. När pappan säger: ”Vi är ett modernt folk, vi har inga nationella gränser” känner man stoltheten.

Jag går från teatern och funderar på vad man hade för intentioner med pjäsen.

Medverkande:
Ung Katitzi: Siham Shurafa
Vuxna Katarina/Mamí: Meliz Karlge
Rosa m fl: Linda Kunze
Paul m fl: Danne Dahlin
Pappa Taikon m fl: Isa Aqouifia
Siv-Tanten m fl: Aja Rodas

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: 12 Strong

7 mars, 2018 by Rosemari Södergren

12 Strong
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 mars 2018
Regi: Nicolai Fuglsig
Manus: Ted Tally, Peter Craig, Doug Stanton

En krigsfilm med bomber och granater och hjältar som är redo att offra allt för att förinta al Qaida och dess allierade talibaner. Filmen bygger på verkliga händelser och är därför rejält förutsägbar med Chris Hemsworth i rollen som hjältarnas muskulöse och adrenalin-stinne kapten Mitch Nelson.

Filmens starar under de svåra dagarna 9 september då terrorister körde in två flygplan i de två tornen i World Trade Center och tusentals dog. Kapten Mitch Nelson som är hemma hos sin fru och dotter då attacken sker fylls av adrenalin och ilska och lyckas med hjälpa av en av sina soldater övertala sina militära chefer att få ett uppdrag för att kunna hämnas och motarbeta al Qaida.

Mitch Nelson och hans män får uppdraget att bege sig till Afganistan på ett extremt farligt och nästan omöjligt uppdrag. De ska tillsammans med motståndsmän mot talibanerna ta sig till staden Mazar-e Sharif och erövra den från talibanerna.

Det är ett svårt uppdrag på många sätt. Miljön är karg och med otillgängliga berg och där måste de tolv amerikanska elitsoldaterna kunna samarbeta med den norra alliansens krigsherre, general Dostum (Negahban), som tillsammans med sina krigare tar sig fram på hästar. Amerikanarna är utbildade och vana vid modern krigsföring nu måste de anta de afghanska kavalleriets primitiva taktik. De vet också att om de blir fångade av talibanerna väntar tortyr och död, talibanerna är hänsynslösa och tar inte fångar.

Filmen har trots tröttsamma krigsscenerna en del intressanta delar, också för de som inte är intresserade av vare sig hjälteskildringar eller krigsfilmer. Kulturkrockarna är intressanta och skulle gärna fått utvecklas mer och istället kunde vi sluppit de alltför macho-dialogerna som inte ens känns riktigt äkta. Visserligen är dessa soldatmiljöer en extremt manlig värld men den skildras med lite för mycket klichéer och klyschor.

Fotot är snyggt och miljöerna är intressanta, både i Afganistan och på militärbasen hemma i Amerika. Jag som är kvinna och aldrig befunnit mig i sådana miljöer tycker det är fascinerande att få en inblick i hur det kan vara där.

Afganistan är ett land som befunnits sig i krig nästan jämt. Filmen berör detta lite ytligt, där hade jag gärna också sett det lite mer utvecklat och med lite med olika dimensioner i historien, samhället och nuvarande situation.

Men som krigsfilm och hjältefilm är den hygglig. Jag har sett både bättre och sämre.

I rollerna: Chris Hemsworth, Michael Shannon, Michael Peña, Trevante Rhodes, Geoff Stults, Thad Luckinbill, AustinStowell, Ben O´Toole, Austin Hebert, Kenneth Miller, Kenny Sheard, Jack Kesy, Navid, Negahban m fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Krigsfilm, Recension, Scen

Recension av tv-serie: Seven Seconds – bra, stark men spretar lite för mycket åt för många håll

6 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Seven Seconds
Betyg 3
Visas på Netflix

En stark serie som följer händelserna efter att en ung svart tonårspojke, Brenton Butler, dör i en smitningsolycka i Jersey City i USA. Vi får följa hans föräldrar och deras stora sorg och förtvivlan, vi får följa den unge polisman som körde på pojken och som tillsammans med sin polisgrupp gör allt för att sanningen inte ska komma fram och vi får följa den kvinnliga åklagaren och den polisman som jagar sanningen.

Vi får redan i filmens början se hur polismannen Peter Jablonski kär bil, jättestressad, på väg till sjukhuset dit hans fru tagits då hon blöder. Hon väntar barn och ett år tidigare förlorade de ett barn som föddes för tidigt och dog under förlossningen. Peter Jablonski kikar på sin mobil några sekunder och precis då missar han att tonårspojken kommer i full fart på sin cykel. Det är snöoväder och dålig sikt dessutom.

Jablonski ringer efter de tre polismän som han arbetar tillsammans med i området drogbevakning. De jobbar i en grupp och är mutade och korrumperade, förstås. De har samarbete med en drogkung och griper dennes konkurrenter med jämna mellanrum. DiAngelo, gruppchefen, bestämmer att de ska sopa igen spåren efter Jablonski och att de ska låta pojken ligga kvar i det snöiga diket. Om de inte hade valt att lämna pojken där skulle han förmodligen överlevt olyckan.

Mest berörande är att följa föräldrarna och farbrodern, som nu måste leva i djup sorg och saknad. Föräldrar med sorg, som förlorat ett barn, det vet jag tyvärr alldeles för mycket om hur det är. Jag lever med detta och känner tusentals andra föräldrar med samma tragedi, eftersom jag är med i flera olika grupper och föreningar för oss föräldrar som förlorat ett barn. Jag känner igen föräldrarnas reaktioner i Seven Seconds, fast allra mest pappan som bär på skuldkänslor och som sakta försöker hitta ett sätt att överleva med sin djupa sorg. Det finns några starka scener från kyrkan där medlemmar kommer med floskler.

Mamman har en mer amerikansk reaktion, tänker jag. Hon blir som galen, helt fixerad vid att hitta den som hon menar mördat hennes son. Det verkar som att tron på hämnd och vedergällning som medicin mot sorg är något typiskt amerikanskt. Mamman är uppskruvad till max för hitta den som körde på hennes pojke och lämnade honom att dö i snödrivorna. Hon är omöjlig att föra ett normalt samtal med.

Serien tar upp så många aspekter. Den handlar om korrumperade poliser, om rasism, om sorg, om saknad, om vänskap och fult politiskt spel och om hur alla är mänskliga och begripliga. Det är filmens styrka men också dess svaghet. Den tar upp lite för mycket.

Den unga kvinnliga åklagaren, KJ Harper (spelas av Clare-Hope Ashitey) är svart och det är tydligt att hennes chef utnyttjar att hon är färgad för att ha som en slags reklampelare för hans politiska korrekthet. KJ Harper har alkoholproblem och är ofta slarvig, hon har svårt att komma i tid och raggar gärna upp unga män för en natt med sex. Med jämna mellanrum bryter hon ihop på grund av sitt usla självförtroende. Det är på sätt och vis roligt att låta en kvinnlig åklagare ha alla de depraverade sidor som vi sett medelålders vita polismän ha i alldeles för många deckare. Det är bara att det blir lite för mycket. Det kunde räckt med att hon hade en eller två svagheter.

Hon har sina stora problem och polismannen, Fish Rinaldi (spelas av Michael Mosley), som jobbar med henne har sina problem. Han är skild och bor ensam med en massa hundar. Att de två med jämna mellanrum bryter ihop och förlorar tron på sig själv är i och för sig lite ovanligt i en kriminalserie, men det blir lite för mycket av det. Och de gör också några misstag som jag har svårt att tro på att de skulle göra. Jag har lite svårt att tro på att personer med de positioner de har och det ansvar de har skulle göra sådana misstag.

Det blir lite för mycket, för många ingredienser, för många problem. Serien förlorar i sin helhet på det. Den är bra och den är stark och berörande men hade varit ännu bättre om den inte flutit ut åt för många håll. En av dess stora styrkor är hur trovärdigt föräldrarna med sin sorg skildras.

Seven Seconds är regisserad av Gavid O´Connor och den bygger löst på en rysk film, The Major, som är skriven och regisserad av Yuri Bykov.

I rollerna:
Clare-Hope Ashitey as K.J. Harper
Beau Knapp as Peter Jablonski
Michael Mosley as Joe “Fish” Rinaldi
David Lyons as Mike DiAngelo
Russell Hornsby as Isaiah Butler
Raúl Castillo as Felix Osorio
Patrick Murney as Gary Wilcox
Zackary Momoh as Seth Butler
Michelle Veintimilla as Marie Jablonski
Regina King as Latrice Butler

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Kritik av samhället, Poliskorruption, Rasismen, Recension, TV-serie

Filmrecension: Gruppen – en unik film men som inte räcker ända fram

6 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Gruppen
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 april 2018

En fascinerande fransk film som är en början till ett mästerverk men inte riktigt kommer igång.

Filmen utspelar sig i den lilla franska hamnstaden La Ciotat i södra Frankrike. Sju ungdomar ska delta i ett projekt för arbetslösa unga. Tillsammans med en känd författare ska de skriva en roman som utspelar sig i deras bygd.

Ungdomarna ska arbeta fram romanen i ett grupparbete. De får skriva olika avsnitt själva och göra karaktärsbeskrivningar men sedan ska de tillsammans diskutera och forma romanen. Givetvis jobbar de mycket med klichéer.

Ganska snabbt kommer sex av gruppens sju ungdomar överens om att de ska skriva en kriminalroman som ska utspela sig mot bakgrund av stadens historia av arbetarkamp och rasism. En av ungdomarna, Antoine, är helt emot att kriminalromanen ska vara politisk. Om den nödvändigtvis ska vara politisk vill han att det ska vara arbetare som är mördare och inte någon ur eliten. Antoine är negativ och motvalls till mycket och han skrämmer de andra.

De mest intressanta delarna är frågeställningarna och tankarna kring vad litteratur och berättande är. Gruppens ledare, författaren Olivia, skriver deckare som ofta sticker ut hakan och är lite extra skrämmande. Antoine genomskådar henne ganska snabbt. Hon har egentligen ingen aning om …

Gruppens ledare, författaren Olivia, försöker forska i vad som driver Antoine. Är han högerextremist? Vem är han? Vad vill han?

Mycket i filmen är subtilt, det sägs mellan raderna. Jag tycker om när filmen inte är övertydliga utan lämnar en hel del åt publiken att känna och förstå. Filmen är dessutom unik då den bryter mot det handlingsmönster och den drama-struktur många filmer har. Ändå räcker det inte riktigt ända fram. Det är lite för många lösa trådar som hänger i luften, det är något som fattas för att den ska bli det mästerverk den skulle kunna varit. Men den är bra och den ger en hel del att prata om.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Utan uppsåt, Beckfilm nr 3 i nya filmserien: Njae

6 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Utan uppsåt
Betyg 2
Visas på C More från och med lördag 3 mars 2018

Tredje Beck-filmen i senaste omgången av fyra, lyckas inte nå några särskilda höjder. Av alla Beckfilmer med Peter Haber som Martin Beck är detta film nummer 37.

Trots att kvinnor tar allt större roll i handlingen. Martin Beck gick i pension men kom sedan tillbaka i en slags tillbakalutad chefsroll där hans ena uppgift var att rekrytera en efterträdare till sin egen tidigare roll som gruppchef. Den nya gruppchefen blev Alex Beijer som spelas av Jennie Silfverhjelm.

Att serien, liksom många polisfilmer numera, har många kvinnor i rollerna, ligger i tiden. Det vimlar av deckarserier med intressanta kvinnliga poliser. Det är naturligt i dagens filmvärld. Tack och lov. Det räcker förstås inte för att filmen ska bli något mästerverk.

Jag gillar den norska skådespelaren Kristofer Hivju. Speciellt gillar jag hans karaktär i tv-serien Game of Thrones. Jag gillar Peter Haber och jag gillar flera av Beckfilmerna med honom som polismannen Beck. Filmserien haft flera av våra skickliga skådespelare (förutom Peter Haber: Keve Hjelm, Gösta Ekman, Jan Decleir, Derek Jacobi, Carl-Gustaf Lindstedt) i rollen som Martin Beck tillhör de legendariska svenska polisserierna som alltid har en stor skopa samhällskritik.

Filmerna tappade en hel del när Mikael Persbrandts karaktär Gunvald Larsson fick ta adjö. Han ersattes av den norske polisen Steinar, spelad av Kristofer Hivju. Manusförfattare och regissör har varit vettiga nog att låta Steinars karaktär vara mycket annorlunda mot Persbrandts. Något annat hade varit katastrofalt. Jag tyckte de första filmerna med Hivju fungerade godkänt. Hivju är en bra skådespelare. Det är inte hans fel att filmerna nu blir blekare och blekare.

Vad är det som gör att filmerna alltmer tappar kvalitet? Jag kan tänka mig att det är svårt att skapa trovärdiga, starka intriger med samhällskritik i hur många avsnitt som helst. Det som gör Utan uppsåt trist är att den är inte särskilt överraskande. Den är förutsägbar. Det känns också uttjatat att Steinar skulle bli sur på att ha fått en kvinna som chef. Det är det sista jag tror att hans karaktär skulle bli, egentligen. Rollkaraktärerna i polisgruppen är alla lite för gulliga, för snälla, för rättrådiga och den nya chefen hanterar allt rätt. Det blir för mycket av det goda. Och den underbara grannen till Beck, spelad av Ingvar Hirdwall är rolig. Men hans karaktär har också blivit uttjatad.

Handlingen i korthet:
Beck-gruppen, med Alex Beijer som ny gruppchef, får ett fall där en 12-årig flicka hittat sin mamma död nedanför trappan i hemmet. Är det en olycka eller ville någon den ensamstående mamman något ont? Det visar sig att familjen lever med skyddad identitet.

Mårten Klingberg har skrivit manus till ”Utan uppsåt” och Jörgen Bergmark har regisserat.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beck, Deckare, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 86
  • Sida 87
  • Sida 88
  • Sida 89
  • Sida 90
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in