Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension: The Magnetic Fields – Love at the Bottom of the Sea

by

Artist: The Magnetic Fields
Titel: Love at the Bottom of the Sea
Betyg: 4
Skivbolag: Merge Records
Release: 5 Mars 2012

Magnetic Fields har funnits med ett tag, sedan 1989, och nya skivan ”Love at the Bottom of the Sea” som släpptes i mars blir den nionde i ordningen (elfte om man räknar 69 ”Love Songs” som tre). Magnetic Fields musik har över snart tjugotre års tid hunnit byta skepnad en hel massa gånger. Musiken har rört sig mellan indie-/synth- och noise pop med mer eller mindre inslag av stråkar, syntar, akustiska gitarrer, elgitarrer och småhumoristiska texter. Den nya skivan bryter till viss del mot det som bandet tidigare gjort vilket också brukar vara fallet med The Magnetic Fields (tänk till exempel stråkpoppen på ”I” gentemot elgitarrerna på ”Distortion” eller nästan helakustiska ”Realism”). Samtidigt låter det ju alltid på något sätt ändå som The Magnetic Fields, kanske mest då på grund av texterna och sången, det är lite som en egen genre. På den nya skivan återvänder man till syntarna (efter tre skivors uppehåll) och det är lite av ett frosseri, nästan ”synthporr”. Men kanske inte riktigt syntar så som de lät under 90-talet med ”The Charm of the Highway Strip” och ”Holiday” utan nya syntar och framför allt synteffekter, ljud mer än toner.

Skivan består av femton spår, alla under tre minuter. Kvaliteten går upp och ner och känslan också. Flera av låtarna för tankarna till småpsykedelisk 60-talsrock i stil med The Byrds eller kanske mer 60-talspop såsom The Beach Boys. Kanske är det soundet i sin helhet, kanske sången men syntarrangemangen, de många effekterna och den småspretiga ljudbilden sätter stopp för den tanken och för istället tankarna till Depeche Mode, Kraftwerk och stundvis Roxy Music. Men The Magnetic Fields är fortfarande lite som en egen genre. Sången fördelas mellan bandmedlemmarna men bäst låter det helt klart när Stephin Merritt tar ton med djup basstämma.

”Your Girlfriend’s Face” inleder skivan med en mängd synteffekter bakom smått enerverande sång (låter, förlåt, men stundvis som Brendan B. Brown, sångaren i det amerikanska alternativrockbandet Wheatus – vilket säkert mest beror på den nasala sången). Texten är elak och småhumoristisk och handlar om någon som vill mörda exets flickvän och sedan begrava exet levande. Vad jag förstår är det Shirley Sims som sjunger vilket är lite kul eftersom rösten är väldigt svår att placera, det skulle kunna vara såväl en man som en kvinna. Just den grejen (som återkommer då och då) känns som rätt typisk för The Magnetic Fields karaktär och Stephin Merritts texter som gärna leker med och ifrågasätter könsrollerna.

Vissa av låtarna, t.ex. ”God wants Us to wait” eller ”Infatuation (With Your Gyraton”) låter synthpop och för tankarna till just Kraftwerk eller Human League men ibland tar liksom något poppigt eller rätt flummigt över. Ta typ sekvensen då Stephin sjunger ”thumping to the thumping, jumping to the pumping, leaping to the beeping thing on the dance floor”. Lätt flippat men men. Sen var det ju det där med 60-tals poprock. Det tycker jag träder fram i låtar som ”I’d Go Anywhere with Hugh” eller ”Goin’ Back to the Country” om än i rätt segt tempo och soft tappning. Lite mer psykedeliskt, mörk och mystisk låter ”I’ve Run Away to Join the Fairies”.

Skivans andra spår, ”Andrew in Drag”, är definitivt mitt favoritspår. Det är rytmiska syntarrangemang, trallvänlig melodi, kul text och riktigt skön sång av Stephin. Man skulle kunna tycka att Stephins djupa basröst känns smått malplacerad i popsammanhang men av någon anledning är det inte så, åtminstone inte just i förhållande till The Magnetic Fields och deras musik. De bryr sig inte om att hålla sig till ett sound och en skiva har aldrig direkt gått i en annans fotspår. Jag är kanske inte The Magnetic Fields mest hängivna fan, ibland blir jag bara irriterad, på de småsjuka texterna, de flummiga körinslagen i sången och musikens svajande kvalitet. Men jag gillar skivan på något sätt, syntarrangemangen och ljudeffekterna och Stephins basstämma. Låt mig avslutningsvis säga så här, gillar man The Magnetic Fields, då gillar man också ”Love at the Bottom of the Sea”.
Lyssna på favoritspåret här:

Text: Linda Thelander

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Uriah Heep på Debaser Slussen

by

Uriah Heep, Debaser Slussen
Betyg: Det högsta

Legendariska Uriah Heep inleder sin Europaturné på Debaser Slussen (istället för Debaser Medis på grund av bristande biljettförsäljning) och känns piggare än någonsin; trots att de, eller i alla fall Mick Box, den enda kvarstående medlemmen från originalupplagan, turnerat i fyrtiotvå år.

Det är en laddad publik som välkomnar bandet, en blandad publik bestående av gamla hårdrocksveteraner som ser ut att ha varit med från första början och sett Uriah Heep fler gånger än Andrew Wiles kan räkna och nya entusiaster som söker vidga sin musiksmak. De trängs framför scenen och vid baren, utbyter anekdoter och vinglar runt med en alldeles tillräcklig dos alkohol i blodet.

Det spelas lite nytt från ”Into The Wild” som bemöts förvånansvärt väl, men kvällens spellista består självklart mestadels av gamla klassiker. Föga förvånande är sista spåret före extranummret ”Lady in Black” medan låten som avslutar spelningen blir ”Easy Livin'”.

Uriah Heep får även in en omedveten referens till den internationella kvinnodagen som snabbt uppmärksammas av publiken när de bjudit upp alla närvarande tjejer på den trånga scenen.

Att ett band som existerat så länge ändå kan ha en så fantastisk utstrålning och spela med så mycket energi är fullkomligt beundransvärt. Uriah Heep är sannerligen sevärda och intrycket de ger är att de är här för att stanna ett bra tag framöver, vi kan alltid hoppas.

Skivrecension: Michael Kiwanuka – Home Again

by

Artist: Michael Kiwanuka
Titel: Home Again
Skivbolag: Polydor
Betyg: 5

Otis Redding? Den hjärtskärande. Sam Cooke? Den episka. Marvin Gaye? Den sexiga. Michael Kiwanuka? Jag ska inte fokusera den här recensionen på den brittiska soulsångaren, utan på vad soulmusik innebär.

Soulen får oss att tro att man kan vinna ett hjärta eller rädda sitt eget genom att sjunga ut. Efter ett sånt framträdande måste hon väl slänga sig i mina armar? Alla i publiken är tårögda men precis som efter ”I heard it through the grapevine” är hon inte där. Om Marvin Gaye, trots sitt själsblottande och sin sexigaste röst, kan förlora i kärlek, så kan alla. Soulen visar oss att kärleken är bortom vår makt. Tacka Gud för ditt ”At last”-moment och vet att varken en kareokekväll eller världens vackraste sång kan vinna tillbaka henne när det är över — förutom ödet.

Ja, soulen handlar inte bara om romantisk kärlek och kärlek till näste, utan också om ens relation till Gud. Efter att Kiwanuka inlett albumet med ”Tell me a tale,” en längtan till berättelser och skratt — ännu en av mänsklighetens viktigaste värden, litteraturen och humorn — sjunger han på ”I’m Getting Ready” att han (i Al Greens anda, också en man med humor) gör sig redå att tro. Han vill tro. Han visste inte vad det betyder föränn nu, och han låter glad och uppriktig. Det är en av soulmusikens stora förtjänster och en av rockhistoriens stora clichéer: ärligheten. Känsla och framförande i ett symbiotiskt förhållande. Det enkla arrangemanget påminner om skönheten hos Nick Drakes Bryan Layter.

Det är sällan man säger det som kritiker, men det är otroligt vackert. De extatiska flöjterna, den ackustiska r’ n’ b’ gitarren, bakgrundskörandet, — allt smälter amorft samman, som hos Van Morrissons Astral Weeks, i ett enda uttryck för glädje. Ja, soul handlar inte bara om smärta och krossade hjärtan och plågsamma relationer till sin fader och Gud, det handlar om glädjen. Och hur ofta får man höra en lika själfull glädjeyttring som i ”I’ll get along”.

Kommunikation mellan människor är vad det handlar om. ”Rest” är en tröstesång. Vila ditt huvud, vännen, mot min axel. Den som sjunger måste vara starkare än den som lider och är trött och rädd, men egot måste försvinna. De grova stränginstrumenten går som en plötslig stund av tvivel i den tilltalades inre när Kiwanuka sjunger ”I won’t let you go hungry” — och så löser han upp all oro i ord som omfamnar och skapar trygghet.

Albumets titelspår ”Home Again” är däremot en människa som behandlar sig själv som en vän och säger att allt kommer att bli okej. Den handlar om styrkan i att kunna gå vidare, tårarnas renande kraft, och modet att kunna hoppas på framtiden, att veta att man en dag kommer känna sig hemma och hel och le för att allting är så vackert, att man kommer vara stark igen. Den visar att det är okej att vara svag, att man inte ska vara ond mot sig själv. Tänk att han lyckats variera det uråldriga mänskliga temat Älska dig själv till ännu en fantastisk låt.

Soulen handlar om att vara människa. I ett samhälle mindre splittrat av kapitalismens verkan hade den kunnat nära ett tiotal generationer. Eller, varför inte, ett oändligt antal?Strävan är från det mänskliga mot oändligheten med alla våra brister och all vår längtan. Marvin Gaye sjöng i What’s Going On om hur den perfekta världen skulle se ut, en värld i harmoni — nej, inte en värld där svartsjuka och bekymmer och sorger inte existerar — men en värld i fred med sig själv där vi alla gemensamt har samma åskådning, att vi ska vara stolta över att vara människor och att vi ska sträva efter att hjälpa varandra, som en totalitet. Det är skönt att det finns artister som fortfarande värnar om en av mänsklighetens viktigaste traditioner: soulen. Den sträcker sig längre tillbaka än vad musikhistorien får oss att tro, och så länge det finns människor som Kiwanuka så finns det också ett botemedel mot den oändligt egofixerade och individualistiskt dividerande indiemusiken.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Siestafestivalen drar ut på turné för att upptäcka morgondagens stjärnor

by

Siestafestivalen fyller tio år och firar jubileet bland annat med att ge sig ut på en klubbturné i tre städer: Malmö, Lund och Stockholm i april.

Ett pressmeddelande berättar.

I och med årets 10-års jubileum så väljer Siestafestivalen att åka ut på en klubbturné i 3 städer. I Malmö, Lund och Stockholm kommer vi låta tre band var kväll uppträda med chans att vinna en spelning på festivalen senare i vår. Med hjälp av en jury bestående av personer från Siesta ́s ledning samt en lokal aktör inom musikbranschen väljer vi ut ett band från var stad att komma till den stora finalen i Hässleholm. Där kommer de än en gång få ställa sig på scen och spela sina alster inför juryn och vinnaren av finalen får äran att spela på festivalen som äger rum 31 maj – 2 juni 2012. Till finalen har vi förutom de tävlande även bjudit in grabbarna från det högaktuella bandet Riddarna!

Till Stockholmsspelningen bjuder vi in facebookpubliken till att vara med i urvalet om vilket band som ska stå på scenen. Genom att rösta på det band som de tycker är bäst har de chansen att se just dem på scen slåss om plats i årets line-up på SiestaFestivalen.

Turnéschema:
11/4 Malmö, Debaser The Luxe Vaganza Trailerpark The Recon
12/4 Stockholm, Lilla Hotellbaren Scandic Kristal And Jonnyboy Mount Avalanche
13/4 Lund, Blekingska Nationen Ensamhushåll Allvarligt Funked Up
21/4 Hässleholm Markan

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lionel Richie till Sverige för två konserter och gästar Skavlan den 9 mars

by

Fredag den 9 mars gästar Lionel Richie Skavlan och i höst ger han två konserter i Sverige. Ett pressmeddelande berättar

Med fler än 100 miljoner sålda album och en enorm repertoar av hits är han en levande legend. Nu kan vi meddela att denna legend, Lionel Richie, kommer till Sverige i höst! Detta blir hans första Europaturné sedan 2009 och nästan 25 år efter hans första solokonsert. Biljetterna släpps på måndag den 12 mars.

Förutom till Sverige tar Europaturnén honom till Österrike, Belgien, Tjeckien, Danmark, Finland, Frankrike, Holland, Ungern, Irland, Luxemburg, Monaco, Norge, Schweiz och Storbritannien.

Lionel Richies fantastiska livespelningar lämnar aldrig publiken besviken. Han levererar en blandning av material från hans 30-åriga karriär, allt från Commodores, via 80-talets ballader till den senaste tidens mer upptempo-pop.

Lionel Richie har sålt över 100 miljoner album, haft 22 låtar på Billboards topp 10, vunnit fem Grammys, en Oscar för bästa filmmusik, en Golden Globe och en mängd andra utmärkelser. Vem minns inte: “Say You, Say Me”, “Deep River Woman”, “All Night Long”, “Dancing On The Ceiling”, “Hello”, “Lady”, “Easy” – listan kan göras lång.

Hans musik har stått symbol för viktiga händelser i livet för flera generationer över hela världen. Deras första kyss, första bröllopdans, första barnet osv, minnen ofta oupplösligt knutna till hans musik.

Tillkännagivandet av turnén sammanfaller med lanseringen av hans efterlängtade album ”Tuskegee” som släpps i Sverige idag, den 7 mars. Här finner vi nyinspelningar av internationella hits som ”Endless Love”, ”Easy” och ”Angel” – som duetter. Han har fått sällskap av artister som Shania Twain, Kenny Rogers och Willie Nelson, tillsammans med mer moderna förmågor som Little Big Town och Pixie Lot.

På fredag den 9 mars gästar han dessutom Skavlan i SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,