• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Wild Wild Country – trovärdigt och starkt om fördomsfullhet och om hängivenhet och hjärntvätt

14 april, 2018 by Rosemari Södergren

Wild Wild Country
Betyg 4
Tv-serie, dokumentär, premiär på Netflix 16 mars 2018
Regi: bröderna Mclain och Chapman Way

En fascinerande dokumentär tv-serie om när den indiske kultledare Bhagwan ville bygga en utopisk stad i Oregons ökan under 1980-talet. Om människors fördomar och hur samma händelser kan ses och tolkas på många olika sätt och om hur långt människor kan gå när de blir pressade. Om vad som händer i sekter eller slutna sammanhang och om hur långt det amerikanska samhället är berett att gå för att motarbeta det som bryter mot den amerikanska moralen.

Som svensk har jag ytterligare ett skäl till mitt intresse för serien. Det var till Bhagman och hans stad i Oregon som den svenske artisten Ted Gärdestad begav sig och stannade i flera år. Ted Gärdestad lär ha varit där under de år då konflikterna eskalerade mellan Bhagwans anhängare och den amerikanska omgivningen som ju mynnade ut i försök till giftmord, till planer att mörda en amerikansk politiker och från amerikanskt håll att förbjuda en stor grupp hemlösa att rösta i val.

Serien är känns mycket trovärdig. Regissörerna, bröderna Mclain och Chapman Way har lyckats på långa intervjuer med många viktiga personer för handlingen och utvecklingen av allt som utspelade sig, på båda sidor. Både anhängare till Bhagwan och amerikanare som bodde i området och politiker, poliser och jurister som var med i jakten på Bhagwans anhängare är med och får berätta om hur de såg på vad som hände.

Serien skildrar både hur anhängarna blir manipulerade av den religiösa ledaren och av varandra med det är också en skildring av samhällets jakt på denna grupps anhängare. Boende i området blev redan från början starka motståndare till den religiösa gruppen och var väldigt fördomsfulla från start. Bhagwans anhängare klädde sig inte som andra och hade en betydligt friare inställning till sex än gemene man i USA. Jag tänker på vad hur annorlunda allt kunnat bli om amerikanarna i trakten inte varit så fördomsfulla och istället tagit vara på de kommersiella möjligheterna. Människor kom till Bhagwans stad i Oregon från hela världen och med ett smartare bemötande skulle lokalbefolkningen kunnat tjäna en hel del pengar på den religiösa turismen.

Sandra Wejbro i Aftonbladet skriver: ”Wild wild country” är en fascinerande bild av fullkomlig ­hängivenhet och hur den kan löpa amok när ledarna ses som ofelbara.
Jag håller inte med henne helt i hennes tolkning. Serien skildrar visserligen vad som händer när människor binds samman med en religiös ledare men det är lika mycket en berättelse om hur amerikanska fördomar möter något som är annorlunda och tvingar ut dem i utanförskap.

Serien har också styrkan att anhängarna till Bhagwan skildras på ett sätt som jag upplever som ärligt och öppet. Några av de som var närmast Bhagwan under många år har ställt upp på långa intervjuer. Några inser så småningom om hur hjärntvättade de var och tar idag avstånd från Bhagwans religion och är engagerade i organisationer som hjälper människor att bryta med sekter medan andra fortfarande minns det som en viktig och kärleksfull period i sitt liv. Bhagwan ändrade själv sitt namn till Osho mot slutet – och som Osho har han fortfarande anhängare i världen fast han själv har dött. Han dog död 19 januari 1990 i Pune i Maharashtra, i Indien.

Arkiverad under: Film, Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Fördomar, Recension, Religion, sekter, TV-serie

Litteraturkritik: Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall – en berättelse jag knappt kan slita mig ifrån

13 april, 2018 by Rosemari Södergren

Låt oss hoppas på det bästa
Författare: Carolina Setterwall
Utgiven: 2018-03
ISBN: 9789100172275
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Kanske någon vill kategorisera det här som en berättelse om sorg. Men jag tycker att det snarare är en oerhört berörande skildring av en ung kvinna som försöker springa bort från sorgen på alla sätt hon kan komma på.

Det är en öppen och ärlig berättelse av en kvinna som förlorade sin sambo, sitt barns far, när babyn var några månader. Det är en sann berättelse av Carolina Setterwall, eller i varje fall bygger den på hennes verkliga upplevelser.

För mig är det en skildring av någon som försöker slippa möta sorgen och en berättelse av en kvinna som alltid vill och anstränger sig för att vara duktig på alla områden. Något jag tror många kvinnor kan känna igen sig i. Carolina Setterwall berättar utan att bädda in, utan att försköna.

Hennes sambo och fadern till hennes son Ivan dog när sonen bara var några månader. Bonniers förlag blev intresserade redan när hon hade skrivit inledningskapitel och gav henne stöd under skrivprocessen. Det är fascinerande att ett förlag kan ha engagerade medarbetare så en bok blir antagen innan den ens är halvskriven. Det gör mig imponerad.

Boken beskrivs så här på förlagets hemsida:
Den sista gången jag säger god natt till dig vet jag inte att det är sista gången jag gör det. Om jag hade vetat det hade jag förmodligen lagt mer energi i avskedet. I stället säger jag att jag tror att jag går och lägger mig hos Ivan snart. Du protesterar inte. Med blicken fäst vid din dator låter du mig gå och jag gör det, jag går, för allra sista gången går jag ifrån dig. Jag tror att vi ska ses i morgon bitti. Det gör vi inte. Vi ses aldrig mer.

En morgon finner Carolina sin man död i sängen. Hon blir ensam med deras lille son och tvingas till ett helt nytt liv, samtidigt som hon rannsakar det liv hon har haft. Låt oss hoppas på det bästa är en gastkramande uppgörelse, inte bara med döden utan också med livet: med kärleken och föräldraskapet och den moderna relationen och dess inneboende förväntningar.

Varje sorg är unik och samtidigt finns det gemensamma upplevelser som de flesta som drabbats av plötslig och oväntad sorg då en nära och älskad ung människa går ur tiden. Carolina Setterwall beskriver en del situationer som jag känner igen så väl. Jag förlorade vår yngste son när han var 21 år. Det finns också stora skillnader förstås. Den som förlorar ett barn återvänder aldrig till ett vanligt liv, även om det ser ut så på ytan. För den som förlorat ett barn har tryggheten i livet försvunnit. Vi vet att allt aldrig blir bra igen. Därför finns det förstås delar i Carolina Setterwalls sorgbearbetning som inte alls stämmer inte på hur mitt liv är och mina upplevelser. Men det finns mycket jag känner igen.

Hon berättar hur efter begravningen försvinner många av de som ställde upp i början och allt blir rätt tyst och tomt. Ändå verkar carolina ha haft många både släktingar och vänner som ställer upp mycket på henne.

Hon beskriver ärligt och utan pekpinnar hur grinig och bitter den sörjande kan vara emellanåt. Jag beundrar hennes ärlighet och att hon inte målar allt i rosa. Hon beskriver sitt och sambons liv innan tragedin inträffade och visar att allt inte var rosenrött.

Skulden som, jag tror, alla som förlorar någon plötsligt, alltid känner, beskriver hon så starkt och hur alla försöker sopa dessa tankar under mattan. Det finns alltid något den överlevande tänker på och funderar: kunde jag gjort på ett annat sätt, om jag hade valt si och så istället hade döden inte inträffat. Dessa känslor finns nog alltid, i olika grad, och behöver bearbetas och mötas.

Det finns så mycket där vi alla reagerar olika. Carolina Setterwall bad sina vänner att slänga sambons kläder direkt efter att han dött. Hon ville inte se dem. För mig och många andra föräldrar som förlorat barn är kläderna och deras doft av det förlorade barnet oftast något vi vill ha kvar för alltid. Carolina Setterwall flyttade ganska snabbt från lägenheten också, hon ville inte bli påmind om sambon hela tiden. För mig är det tvärtom, jag vet inte om jag någonsin vill flytta från den lägenhet vi har där vi har ett rum som var vår förlorade sons. Det finns inget som är rätt eller fel. Varje sorg är unik. Men när jag läser Carolina Setterwalls berättelser känner jag igen något från andra sörjande som förlorat en sambo. Många av dem uttrycker samma fråga: ”När ska jag bli som vanligt igen?” Den frågan har jag aldrig hört någon förälder som förlorat ett barn ställa. För det är så uppenbart att livet aldrig kan bli som vanligt igen. Men jag tänker att det är den attityden som styr i det västerländska samhället där vi ska vara unga, vackra, lyckliga och framgångsrika och där sorg och saknad inte får synas eller finnas till, ett västerländskt samhälle där döden inte ska synas och ingen ska tro att döden finns.

Berättelsen handlar inte bara om att förlora sin sambo utan är en träffande beskrivning av nutidsmänniskan. Jag tänker att romanen lika mycket skildrar människor i dagens Sverige oavsett om de drabbats av något oväntat dödsfall. Det är nästan bokens största styrka. Hon skildrar hur vi så ofta drömmer om hur det ska bli när vi flyttat in i den nya lägenheten, eller när vi förlovat oss, eller när vi återgått till jobbet efter föräldraledighet, när vi gjort än det ena, än det andra. Men verkligheten blir aldrig som i våra drömmar.

Det är bra flyt och det är en roman/berättelse jag knappt kan slita mig ifrån. Jag dras in i det och tycker jag är med där och känner alla personer. Det är inte lyrisk skönlitteratur av allra högsta klass men Carolina Setterwall har ett bra språk och djup i handlingen där jag som läsare inte får allt skrivet rent ut utan jag får tänka och känna själv. Framför allt känna och minnas och gräva i mitt eget liv och mina upplevelser.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Böcker, Bok, Bokrecension, Recension, Sorg

Filmrecension: Bakom masken – unik, säregen, vacker och stark film om krigets galenskap

13 april, 2018 by Rosemari Södergren

Bakom masken
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 april 2018

Bakom masken är en unik, säregen och stark film som inte liknar någon annan film. Snyggt och elegant foto, med en säregen och överraskande dramatik.

Handlingen börjar i oktober 1918 + första världskrigets fasansfulla skyttegravsstrider. Soldaterna såväl på franska sidan som på tyska sidan tar det lugnt, alla väntar på fredssignalen. Ingen vill riskera att bli dödad i krigets sista minuter. Men där finns en fransk officer i skyttegravarna med namnet Pradelle som inte är nöjd. Han vill inte sluta kriga och tvingar upp gruppens yngste och äldste soldat för att rekognisera i och skjuter dem och skyller på tyskarna – och så får han igång striderna. I den röran blir den unge soldaten Edouard Péricourt (spelas av Nahuel Pérez Biscayart) svårt skadad. Han överlever men med ett deformerat ansikte och förlorar talförmågan. I röran räddar han också livet på sin äldre soldatkompis Albert (spelas av filmens regissör Albert Dupontel).

På militärsjukhuset övertalar Edouard sin vän Albert att fiffla med dödsbevisen och ordna så att Edouard förklaras som död. Han vill inte återvända hem till sin far och sin syster. Han hatar sin far som är alldeles för sträng och som inte låt honom få utveckla sig som konstnär. Sin syster saknar han däremot men han klarar inte att återvända och dessutom vara så deformerad.

Edouard och Albert lever tillsammans i Paris och de hittar också en liten flicka, Louise (spelas av Héloïse Balster) som lever med dem och blir den som tolkar och översätter vad Edouard säger. Edouard är från överklassen och låter Albert slita och kämpa för att försörja dem medan han själv roar sig med att skapa masker åt sig själv, den ena mer fantasifull och lekfull än den andra. Edouard är en rätt egoistisk person som dels tar för givet att Albert ska försörja honom så är han också grym mot sin far och sin syster och låter dem tro att han är död. Men trots det får han mina, och förmodligen de flesta tittares, sympatier. Han är liksom många offer för kriget och krigshetsarna.

Edouard kommer på ett plan hur de ska lura till sig enorma summor pengar och sedan fly till Afrika. De ska ta uppdrag att göra krigsdokument, ta betalt i förskott och sedan fly.

Det är en fascinerande berättelse, en annorlunda berättelse med oväntade vändningar. Vacker, vemodig, mörk men ändå med hopp, sorglig och kärleksfull. Och framför allt är filmen ett starkt inlägg mot krig utan att skriva oss sitt budskap på näsan.

Om du sett mycket fransk film har du troligen sett filmens regissör Albert Dupontel i någon roll. Han är en etablerad och hyllad fransk skådespelare som gått över till att regissera och fick en stor succé med sin förra film ”Kärlek och brott”.

Lite fakta om Albert Dupontel:
Albert Dupontel föddes i Saint-Germain-en-Laye som Philippe Guillaume. Han började som stå upp-komiker i slutet av 1980-talet och fick mindre roller i filmer av Paul Vecchiali och Jacques Rivette. Hans genombrott i Frankrike kom 1991 med enmansföreställningen Sale spectacle på L’Olympia i Paris. Han debuterade som filmregissör 1996 med Bernie, som nominerades till Césarpriset för bästa debutfilm. Samma år nominerades Dupontel även för bästa biroll för Jacques Audiards Den diskrete hjälten. Michel Devilles La maladie de Sachs från 1999 gav honom en nominering för bästa manliga huvudroll. Dupontel har utmärkt sig med sin förmåga att spela i väsensskilda filmer, såväl i Gaspar Noés chockeffektsbaserade Irréversible som i breda komedier och prestigefyllda dramasatsningar. För sin femte långfilm som regissör, Kärlek och brott från 2013, fick han Césarpriset för bästa manus och nominerades för bästa regi och manliga huvudroll.

”Bakom masken” har haft stora framgångar och gjort stor succé i Frankrike där den haft mer än två miljoner biobesökare och fick 13 nomineringar till Cesar, det franska filmpriset.

”Bakom masken” är helt enkelt en unik, säregen, vacker och stark film om krigets galenskap med en lång rad duktiga franska skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Frankrike, Krig, Recension, Scen

Filmrecension: Mot solnedgången – Fantastiskt foto, filosofiskt, existentiellt, vemodigt och vackert, med många nivåer i berättelsen

13 april, 2018 by Rosemari Södergren

Mot solnedgången
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 april 2018
Regi Naomi Kawase

Japansk film när den närmar sig det mästerliga. Fantastiskt foto, filosofiskt, existentiellt, vemodigt och vackert, med många nivåer i berättelsen. En film som håller att se flera gånger om, varje gång hittar du något nytt, skildringen fördjupas. Filmen talar till betraktaren på så många sätt, med bilder, med språk, med dialoger, med tankar, med känslor, med ljud. Det är den vackraste film jag sett på länge.

Misako är en ung japansk kvinna som arbetar med att skriver filmtolkningar för synskadade. Hon iakttar ständigt omgivningen och beskriver för sig själv vad hon ser. Hon liksom pratar eller tänker för sig själv när hon går på en gata och övar sig i att ta fram bra beskrivningar. Hon har på så sätt fått en blick som ständigt iakttar sin omgivning och ser nyanser som ingen annan.

I filmens början för vi se när Misako gör en syntolkning av en film för en testgrupp av synskadade. Hon får då konstruktiv kritik av de synskadade men plötsligt börjar en av de synskadade, Masaya Nakamori, en man som är i yngre medelåldern ösa ur sig negativ kritik. Scenen skildrar så tydligt det japanska samhällssystemet och vi får se hur Misako är mjuk och ödmjuk och tackar för kritiken. Det japanska uppförandet. Jag som betraktar scenen från biosalongen känner att Nakamori bär på enorm bitterhet.

Lite längre in i filmen upptäcker vi att Nakamori är fotograf och varit enormt hyllad. Han har inte förlorat sin syn helt än men ser det mesta suddigt. Han ser lite mer än övriga i testgruppen. I filmen får vi ofta se vyer ur hans synvinkel, suddigt och beskuret. Det känns långt in hjärtat. En talande scen är när han träffar några fotograf-kollegor på en bar och de försöker inbilla honom att det kanske kan komma ett botemedel och de säger att han är stark som klarar en sådan hemsk situation. Ja att vara fotograf och vara duktig på att se: att se ljus och skapa talande bilder och sakta förlora synen mer och mer måste vara oerhört svårt.

Ingen i filmen är svart eller vitt, det är en av filmens stora styrkor. Som tittare kan jag känna och förstå alla de olika personernas reaktioner.

Den är så fantastisk på så många sätt och handlar om vad våra sinnen är, vad är film, vad är att berätta något, hur mycket ska den som berättar lämna till betraktaren och lita på deras fantasi – och det handlar egentligen om mycket mer än bilder. Det handlar om all kultur, all konst.

Cannes-prisade regissören Naomi Kawase, som bland annat låg bakom hyllade Under Körsbärsträden, visar (som det står i filmbolagets pressmeddelande) återigen att hon är en mästare på att skapa stora berättelser med små medel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Japan, Recension, Scen

Filmrecension: Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap

8 april, 2018 by Rosemari Södergren

Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 maj 2018
Regi: Mike Newell

En varm och småmysig berättelse om vänskap, kärlek och kraften i litteratur med en lång rad av våra favoriter bland brittiska skådespelare som Lily James som blev känd genom sin roll som Lady Rose MacClare i Downton Abbey och Penelope Wilton, också hon från Downton Abbey.

Det är en fin berättelse, men inte särskilt överraskande och en historia vi egentligen sett i otaliga varianter. Den är baserad på en bästsäljande roman med samma namn och filmen har lite väl mycket av bokens berättande i sig. Att göra film på böcker blir inte alltid helt filmiskt bra.

Handlingen utspelar sig 1946, strax efter andra världskrigets slut. Lily James spelar den karismatiska författaren Juliet. Hon får ett brev från en medlem av en mystisk litteraturklubb startad på den brittiska ön Guernsey under kriget då ön var ockuperad av Hitlers nazi-soldater.

Juliet blir nyfiken på den lilla litteraturklubben med det ovanliga namnet ”Guernseys litteratur- och potatisskalspaj-sällskap”. Hon gör upp med sitt förlag och en tidning om att skriva ett reportage om sällskapet och hon reser dit. Hon hinner precis bli förlovad också innan hon tar båten till ön.

Det visar sig vara krångligare än hon tänkt sig att göra ett reportage. Litteratursällskapen har excentriska unika personligheter som medlemmar och ingen vill riktigt berätta sanningen för henne. Juliet har svårt att lämna ön, hon blir så fascinerad av människorna och kan inte släppa historien utan gräver vidare för att hitta sanningen.

Det är en vacker, söt berättelse som gör mig rätt glad men ändå griper den inte riktigt tag i mig. Förmodligen för att jag hunnit se lite för många liknande berättelser och filmen har för mycket av bokens berättargrepp över sig för att bli ett mästerverk. Men visst, en hyllning till litteraturen och till kärleken, förmedlas i filmen.

I rollerna: Lily James, Michiel Huisman, Glen Powell, Jessica Brown Findley, Katherine Parkinson, Matthew Goode, Tom Courtenay, Penelope Wilton

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 82
  • Sida 83
  • Sida 84
  • Sida 85
  • Sida 86
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in