• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Timeless-festival – oförglömliga Kieślowski & Scola-filmer visas i tidlös filmfestival 25-28 augusti

8 augusti, 2016 by Redaktionen

timelessfestival

Den 25-28 augusti bjuder NonStop Entertainment in till Timeless-festival på Bio Rio och Zita i Stockholm där publiken får chansen att återse några av världens främsta filmskatter på bio tillsammans med Peter Birro och Hynek Pallas. Denna första Timeless-festival har italienskt och polskt tema och fokuserar på nyligen bortgågne Ettore Scola, Marcello Mastrionnni och Krzysztof Kieślowski. Festivalen arrangeras av NonsStop Entertainment i samarbete med Bio Rio, Zita, Polska Institutet och Italienska Institutet.

Ett pressmeddelande berättar:
Helgen den 25-28 augusti arrangeras NonStop Entertainment tillsammans med Bio Rio och Zita Sveriges första Timeless-festival. Helgen har tema Polen och Italien och högtidlighåller både den i år bortgångne Ettore Scola och att det är 20 år sedan både Marcello Mastrioanni och Kieślowski lämnade oss. Publiken får bland annat återse Scolas En alldeles särskild dag från 1977 med oförglömliga Sophia Loren och Marcello Mastroianni i huvudrollerna samt samma regissörs Fula, skitiga och elaka, Fellinis La Dolce Vita och Kieślowskis Den blå filmen, Den vita filmen, Den röda filmen och Veronicas dubbelliv. Vidare kommer Chaplins pojke, Min sköna tvättomat och Orlando visas. Visningen av En alldeles särskild dag introduceras av manusförfattaren Peter Birro, filmfrukosten med Den blå filmen ackompanjeras av ett samtal mellan filmkritikern Hynek Pallas och till Kieślowskis filmer ägnas ett samtal om 90-talsmodet av bl a Rodeos Hanna Johansson.
Övriga samtal och gäster presenteras nästa vecka.

Efter och mellan filmerna serveras italienska drinkar och god mat till specialpris.

– Vi vill ge den svenska biopubliken möjligheten att se dessa mästerliga upplevelser på bio. Det här inte bara fantastiska filmer utan även viktiga och dagsaktuella bitar i vår filmhistoria som sätter vår samtid i nytt ljus. För en del blir det kära återseende och för andra chansen att upptäcka dessa filmer på nytt, säger Candace Droguett, NonStop Entertainment.

Filmerna
Fula skitiga elaka
av Ettore Scola
Trots att det tog 13 år för Fula skitiga elaka att leta sig till Sverige blev den en storsuccé som gick oavbrutet på bio i två år i Stockholm. Utsågs av Aftonbladet till 80-talets bästa film (med Fanny och Alexander som god tvåa).

Orlando
av Sally Potter
I Sally Potters Orlando, efter Virginia Woolfs klassiker med samma namn, gör Tilda Swinton titelrollen till helt sin egen och filmen berättar den ikoniska historien om en yngling som byter kön mellan man och kvinna över seklernas gång.

Chaplins pojke
av Charlie Chaplin
För första gången som filmskapare, tar Chaplin steget till långfilmsformatet med denna berättelse. Det handlar om Luffaren (Chaplin) och den förtjusande trashanken (6-åriga Jackie Coogan), räddad som hittebarn och uppfostrad vid livets skola av Luffaren själv, och som blivit hans oskiljaktige hjälpreda. Minnesvärda scener inkluderar en lektion i bordsskick, mobbningsbråket och Luffarens änglalika dröm.

En alldeles särskild dag
av Ettore Scola
Två av den italienska filmens största stjärnor spelar mot varandra i detta gripande drama som handlar om ett speciellt möte mellan två människor i Mussolinis Italien. Hitler skall besöka Rom och staden är skrudad till fest. Alla är ute på gatorna utom den slitna hemmafrun Antoinetta och den homosexuelle Gabriel. Genom Antoinettas bortflugna fågel korsas deras vägar under ett kort men evigt ögonblick.

La Dolce Vita
av Federico Fellini
Fellinis Oscarbelönade mästerverk med svenska Anita Ekberg tillsammans med Marcello Mastroianni i huvudrollerna. Marcello Mastroianni spelar journalisten Marcello Rubini som rör sig i Roms allra modernaste, sofistikerade och dekadenta kretsar. Han ser ytligheten i sin livsstil, men resonerar att eftersom han inte kan göra särskilt mycket åt så kan han likaväl njuta av det. Det var Det ljuva livet som gav världen adjektivet Felliniesque.

Den blå filmen
av Krzysztof Kieślowski
Första delen i Trikoloren-trilogin. En bil går av vägen och två av dess tre passagerare dör. Den överlevande från kraschen är den unga kvinnan Julie. De två offren hennes dotter och hennes man. Julie har förlorat allt och fått hela sin verklighet bortryckt. Men har hon också, genom den tragiska olyckan, uppnått något som skulle kunna kallas frihet?

Den Vita Filmen
av Krzysztof Kieślowski
Andra delen i Trikoloren-trilogin börjar med en skilsmässa, en man kastas ut i ett tomrum, förödmjukad av sin franska hustru. Han hamnar utan fotfäste i sitt hemland Polen. Hans väg tillbaka till självkänsla är en raffinerad hämnd mot sveket. Ett sätt att nå känslomässig jämlikhet.

Den röda filmen
av Krzysztof Kieślowski
Tredje delen i Trikoloren-trilogin. Valentine, en ung modell och student, möter en äldre pensionerad domare, av ren tillfällighet när hon kör på hans hund med sin bil. När hon kommer på att han avlyssnar sina grannars telefonsamtal börjar han berätta sitt livs historia, och hennes avsky vänds till fascination och medlidande. Hennes möte med den ensamme domaren som gått vilse i livets labyrint gör att båda kommer till insikt om ett av fundamenten i vårt sociala liv; engagemanget för vår nästa, den sanna innebörden i ordet broderskap.

Veronikas dubbelliv
av Krzysztof Kieślowski
Veronika bor i Polen. Véronique bor i Paris. Även om de inte känner varandra, råkar de av ett märkligt sammanträffande vara identiska. Inte bara till utseendet, utan hela deras liv tycks underligt sammanflätade – genom ett mystiskt känslomässigt band som sammanbinder de två, överskridande språk och geografiska gränser. Kieślowski belönades med både FIPRESCI-priset och Ekumeniska juryns pris i Cannes, där filmen även nominerades till Guldpalmen. Irène Jacob vann pris för sin dubbla huvudroll. Veronikas dubbelliv är lika minnesvärd för Sławomir Idziaks stiliserade foto och Zbigniew Preisners krypande soundtrack, som för sitt fängslande drama.

Moderna tider
av Charlie Chaplin
Man mot Maskin. Charlie Chaplin gestaltar den lille luffaren som kämpar för sitt liv vid det löpande bandet. Utsågs 1998 till en av de 100 bästa amerikanska filmerna någonsin av det amerikanska filminstitutet. Firar 80 år I år!

Min sköna tvättomat
av Stephen Frears
Min sköna tvättomat blev Oscar-belönade skådespelaren Daniel Day Lewis, regissören Stephen Frears och författaren Hanif Kureshis (Oscar-nominerades för detta manus) stora genombrott. Filmen skildrar 1980-talets London under Thatchers stenhårda, konservativa styre och handlar om pakistanske Omar som tar över sin farbrors sunkiga tvättomat, och tillsammans med barndomsvännen Johnny förvandlar han den till en lysande framgång. Men med Johnny som gammal rasist och National Front-medlem krånglar vänskapen till sig och det blir inte bättre av att sexuella spänningar uppstår mellan dem.

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: Filmfestival, Scen, Timeless-festival

Filmrecension: Ardennerna – fruktansvärd och träffsäker

7 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

ardennerna3

Ardennerna
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2016

Ardennerna är ett svart drama om två bröder i Belgien, Kenny och Dave. Robin Pronts långfilmsdebut har beskrivits som en modern och brutal Kain och Abel-historia. Det stämmer delvis. Filmen undersöker de mörkare sidorna av lojalitet och familjerelationer med uppdämd ilska och svek mellan syskon som tema. Men det är lika mycket en fruktansvärd och träffsäker berättelse av hur det blir när män tror sig ha äganderätt över en kvinna.

De två bröderna gör ett inbrott tillsammans. Dave lyckas fly medan Kenny blir gripen och döms till fängelse. Kenny tiger om vem som var med honom under inbrottet och skyddar på så sätt sin bror. Det ger Kenny samtidigt en tung hake på sin bror.

ardennerna2När Kenny kommer ur fängelset vill han fortsätta relationen med sin flickvän Sylvie och med familjen. Det är bara det att tiden har inte stått stilla. Sylvie har tagit sig ur sitt drogmissbruk och vill inte alls vara tillsammans med Kenny. Dave har slutat med alkohol och lagt av med det kriminella livet och försörjer sig lagligt med ett arbete på en biltvätt. Dave och Sylvie har båda lämnat det vilda livet och anpassat sig till vardag och samhälle.
”Jag vill bara leva ett vanligt tråkigt liv”, säger Sylvie.

Kenny vill gå ut och festa på nätterna, det vill varken Sylvie eller Dave.

Filmen är döpt efter Ardennerna som är ett drygt 10.000 kvadratkilometer stort skogsbeklätt bergsområde beläget i sydöstra Belgien och de angränsande delarna av Luxemburg och Frankrike. Här utkämpades också en av de hårdare striderna i andra världskriget mellan Nazityskland och de allierade. Under romartiden kallades Ardennerna Arduenna Silva, vilket egentligen syftar på skogsområdet.

När Kenny och Dave var små brukade de åka till Ardennerna med sin mamma. De har fina barndomsminnen därifrån. Nu blir det en resa dit men med betydligt svartare syfte.

Fotot och filmtekniken gränsar till det dokumentära, det känns som vi är väldigt nära de två bröderna och deras mamma. Jag kan känna mammans förtvivlan och ångest inför att ha en son som det gått så snett för som Kenny.

Mamman, Sylvie och Dave har också en stor hemlighet – som de vet att när Kenny får reda på den kommer han att explodera. Kenny är aggressiv, våldsam och oberäknelig. Det är ett tungt ok för mamman att bära.

Skådespelarna är alla mycket, mycket bra.

Filmtidningen Film-Forward skrev:
Diskbänksrealism som tar en sväng in på David Lynchs områden.

Bra sammanfattat, tycker jag.

ARDENNERNA
(Orig: D’Ardennen)
Belgien, 2015
Regi: Robin Pront
I rollerna: Veerle Baetens, Jan Bijvoet, Eric Godon med flera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Ardennerna, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Den blå filmen – ett mästerverk

5 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

denblafilmen

Den blå filmen
Betyg 5
Nypremiär på svenska biografer 26 augusti 2016

Det som kännetecknar ett mästerverk inom film är att den håller också många år efter att den producerats. Den blå filmen av den polske regissören Krzysztof Kieślowski kom 1993 men är tidlös, både när det gäller dess handling, musik, foto, skådespelarnas skicklighet och hur det klippts ihop. Att se den idag ger en minst lika stark upplevelse som när den först gick upp på bio.

Filmen handlar framför allt om sorg, om att stå ut efter att ha drabbats av en stor tragedi. Julie, som spelas så starkt och så helt rätt av Juliette Binoche, är en ung kvinna i Frankrike som råkar ut för en bilolycka där hennes man och hennes femårige dotter dör och hon själv blir skadad men återhämtar sig fysiskt.

Det finns många sätt att reagera på vid en stor sorg. Julie väljer att sälja huset där hon bott med sin man och sin dotter och hon säljer allt som finns där. Hon vill inte bli påmind om det som varit och hon skaffar en lägenhet i Paris. En lägenhet där hon ställer som krav när hon köper den att där inte ska finnas några barn.

Kieślowski berättar så mycket med små medel, han berättar utan att berätta för övertydligt. Julie får panik så fort hon blir påmind om barn. När hon upptäcker en mus i sin lägenhet som fått ungar blir hon helt skräckslagen. Det är jobbigt för en människa att sopa ångesten och sorgen under mattan.

Det finns två slags människor här på jorden. De som drabbats av sorger, motgångar och bakslag av vanligt slag och vi som drabbats av djupgående tragedier. Alla möter någon gång motgångar eller får uppleva att någon de känner dör. Men så länge detta händer på en rimlig nivå, att de som dör är gamla som mormor och farfar, då blir sorgen inte så förlamande som då vi förlorar ett barn. Jag är väldigt kräsen och krävande när det gäller skildringar av sorg, eftersom jag själv drabbats hårt. Den blå filmen håller för mitt kritiskt granskade öga. Skildringen av Julie och hennes sorg är i allra högsta grad trovärdig.

Filmens foton och bildspråk är helt mästerligt. När Julie är på sjukhuset är det vi ser suddigt och vinklat, precis så som hon ser det där hon ligger i sjukhussängen. Inledningsscenen med bilhjulet som kör ger starka föraningar om vad ska ske och talar till vårt undermedvetna. Det är många många bilder som talar till oss på flera plan.

Musiken som är helt fantastisk, är skriven av Zbigniew Preisner och fyller flera uppgifter, den är också en del i själva berättelsen. Julies man Patrice var en berömd kompositör och vid sin död komponerade han ett verk som skulle framföras under en stor festlighet med Europarådet. Olivier, en nära vän till Julie och Patrice vill försöka fullborda detta oavslutade verk men Julie försöker slänga alla partitur som finns. Jag kan inte berätta mer, ifall den som läser detta inte har sett filmen. Det vore fel att avslöja handlingen. Men det är en mycket intressant utveckling kring detta, på flera plan.

Skådespelarna är, som jag redan nämnt, helt perfekta i rollerna, speciellt Juliette Binoche som Julie och Benoît Régent som Olivier.

Det enda som jag har svårt för är att Julie är så vansinnigt rik och helt ekonomiskt oberoende. Det är svårt att helt associera till någon som kan leva så totalt utan tvång att försörja sig, utan att behöva förklara för försäkringskassan varför det inte går att jobba när sorgen gör att ångesten kryper överallt på och inom dig och du bara vill hoppa framför tåget. Vi vanliga dödliga som drabbas av tragedier måste ändå på något sätt betala vår hyra, köpa mat och kläder.

Filmen vann Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig (delat med Short Cuts).

Filmerna ingår i en satsning på nypremiärer av nyrestaurerade versioner av några av filmhistoriens mästerverk. Bakom satsningen står NonStopEntertainment som i ett pressmeddelande berättar:
I år hyllas den polske regissören Krzysztof Kieślowski över hela världen, då det är 20 år sedan hans dödsdag. Under vårens Cannes Filmfestival presenterades nyrestaurerade versioner av hans mest ikoniska filmer. Under hösten ges Den blå, vita och röda filmen nypremiär på Sveriges biografer. De tre filmerna är baserade på Trikolorens färger och löst på den franska revolutionens motto Frihet, Jämlikhet och Broderskap och utspelar sig i ett nyligen återförenat Europa. Filmerna blev Kieslowśkis största internationella succéer och faktiskt hans sista innan hans död 1996.

Den blå filmen är första delen i Trikoloren-trilogin, som visas i sin helhet på filmfestivalen Timeless-festival den 25-28 augusti bjuder på Bio Rio och Zita i Stockholm där publiken får chansen att återse några av världens främsta filmskatter på bio.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Den blå filmen, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Ghostbusters

23 juli, 2016 by Rosemari Södergren

ghostbusters_female

Ghostbusters
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 juli 2016

Jag älskade den första Ghostbusters-filmen. Den som kom 1984 med Bill Murray, Dan Aykroyd och Sigourney Weaver. Nu har en ny version av i stort sett samma berättelse kommit där den stora skillnaden är att spökjägarna är fyra kvinnor.

Denna nya Ghostbusters är regisserad av Paul Feig som även skrivit manus tillsammans med Katie Dippold.

Filmen skildrar fysiker Erin Gilbert som är så nära att äntligen få en professur. Då dyker en bok från hennes tidigare år upp. Hennes väninna från ungdomsåren har släppt deras gemensamma bokprojekt på internet. Problemet är att den boken handlar om att de anser det bevisat att spöken finns. Det får bara inte komma fram till dem som utser professorstjänsten på hennes universitet. Erin letar reda på sin gamla väninna Abby för att förmå henne att dra tillbaka boken från internet.

Som väntat vägrar Abby (för övrigt spelad av underbara skådespelerskan Melissa McCarthy). Boken ger henne inkomster.

Det hela mynnar rätt snart ut i att dessa två kvinnliga forskare tillsammans med ytterligare en kvinnlig forskare, Jillian Holtzmann, startar projektet Ghostbusters där de ska bevisa att spöken finns. Efter ett tag tillkommer en fjärde spökletare, Patty som jobbar i New Yorks tunnelbana. De behöver en receptionist också och rekryterar Kevin, en riktig snygging men dum som ett spån, spelad av Chris Hemsworth.

Handlingen utspelar sig på Manhattan som hotas av att invaderas av spöken, besvikna för att de under sina liv inte uppskattats som de anser att de borde. Borgmästaren och FBI motarbetar kvinnornas spökjakt, förstås.

Egentligen tillför denna nya Ghostbustern inte så mycket, mer än att de delvis vänder på könsperspektivet och låter kvinnor utveckla och hantera vapen som kan fånga in spöken – och att det låter den dumma blondinen vara en snygg ung man med vältränad kropp.

Filmen är helt förutsägbar och vi har sett samma historia många gånger. Egentligen. Men den får ändå godkända betyg 3 av 5 av mig, precis som den på den Internationella filmdatabasen när detta skrivs fått betyg 5,3 av 10 möjliga i genomsnitt av drygt 40.000 som röstat hittills. Det är en varm och rolig komedi, fast jag kan bli trött på skjutandet. Varför måste lösningen alltid vara att skjuta ihjäl motståndare? Är det vad vi vill att den uppväxande generationen ska matas med som underhållning? Skulle det inte kunna finnas något annat sätt att oskadliggöra spöken på? Varför sådan fantasilöshet på den fronten?

Filmen har duktiga skådespelare och den har en mängd blinkningar och flirtande med underhållningsvärlden, speciellt den från Hollywood. Bland spökena dyker det upp många figurer vi sett i andra filmer, som Casper och den långa mannen från Nightmare Before Christmas. Och kul är det att Bill Murray dyker upp som en snusförnuftig forskare som förnekar att det finns spöken.

För övrigt är jag övertygad om att när medvetanden som lämnat tiden ger sig tillkänna till oss i det här livet, då gör de inte det som elaka spöken utan med varma känslor av kärlek. Men det är ett helt annat ämne och filmen handlar egentligen inte alls om huruvida det finns någon livsform efter den fysiska döden. Filmen är en komedi utan något djupt innehåll. Punkt. Slut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Ghostbusters, Scen

Filmrecension: Star Trek Beyond

20 juli, 2016 by Rosemari Södergren

startrekbeyondblur

Star Trek Beyond
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 juli 2016

Star Trek Beyond – smaka på titeln. Rymdskeppet The USS Entreprise med dess ypperligt skickliga besättning ger sig ut utanför den kända världen. Titeln är spännande. Vad finns utanför det vi känner till?
Tyvärr svarar filmen inte alls upp till dessa förväntningar. Det är samma gamla berättelse som vi sett i så många liknande filmer. Därutanför finns en ond man som vill förstöra hela den kända världen. Och besättningen blir utslagen och måste kämpa för att rädda hela världen. Nej något nytt tillför den trettonde filmen i Star Trek-serien inte. Däremot har manusförfattare och regissör fått till en godkänt actionrulle med Star Trek-besättningen i centrum.

startrek2Filmen är regisserad av Justin Lin med manus av Simon Pegg, Doug Jung, Roberto Orci, John D. Payne och Patrick McCay, baserad på serien med samma namn som skapats av Gene Roddenberry. Chris Pine och Zachary Quinto repriserar sina roller som kapten James T. Kirk och Commander Spock , och Simon Pegg, Karl Urban, Zoe Saldana, John Cho och Anton Yelchin reprisera sina roller från den förra filmen.

Idris Elba spelar filmens skurk, Krall, som vill förgöra Federationen och den fred som åstadkommits mellan de olika planeterna, folken och varelserna. Det går förstås inte att genomföra denna kamp utan bomber, vapen och traditionella slagsmål och hjältemod.

Visst är filmen välgjord, skådespelarna är skickliga och väldigt snygga, förstås – och tekniken är fascinerande även om jag hellre hade sett mer av rymdbilder än bombkaskader. Ett och annat välregisserat traditionellt slagsmål med sparkar och slag får vi också se. Slagsmål som skulle platsa i vilken kungfu-rulle som helst. Ja just det. Så mycket rymdäventyr är det egentligen inte. Handlingen kan lätt placeras i vilken tidsepok och värld som helst. Där finns en god värld, federationen, där länderna håller fred och diplomati – och så kommer det en ond man som vill förstöra den gulliga sammanhållningen för han hyllar den starka människan som ska kämpa och kriga för att vinna. Det är ingen nyskapande berättelse alls – och jag undrar hur manusförfattarna kan vara så fantasilösa? Här får de chansen att skriva något utanför det vanliga, låta fantasin och skaparkraften få fria tyglar kring frågan om vad som kan finnas utanför allt det vi känner till. Det skulle kunna vara så mycket mer filosofiskt, mer existentialistiskt …

startrek3Jag är också rätt trött på fantasilösheten när det gäller hur scenografen och maskmakarna framställer de varelser som inte är jordiska varelser. Varför måste de alla se ut som kräldjur som mixats med mänsklig kropp? Om de fått ett sådant utseende av sin planets miljö och klimat: hur kan de då röra sig helt oberörda i den syrerika atmosfären som jordens människor existerar i?

Jag låter väldigt negativ när jag skriver. Och ändå har jag gett filmen det absolut godkända betyget 3. Ja för trots att filmen är förutsägbar och inte överraskande är den välgjord och där finns en varm humor mellan besättningen som ändå gör den värld att spendera en timme och femtio minuter på, i synnerhet när den ses i 3D, som jag gjorde. Rymdfilmer gör sig ofta bäst i 3D.

 

startrek4

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Science fiction, Star Trek

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 82
  • Sida 83
  • Sida 84
  • Sida 85
  • Sida 86
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in