• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Bortom Lampedusa – vinnare av Guldbjörnen i Berlin 2016

26 augusti, 2016 by Birgitta Komaki

boromlampedusa

Bortom Lampedusa
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 september 2016

Bortom Lampedusa är en italiensk dokumentär av Gianfranco Rosi. Filmen vann Guldbjörnen i Berlin 2016.

Lampedusa är en ö cirka 20 mil söder om Sicilien. Lampedusa är inte vilken ö som helst. Den är det närmaste målet för flyktingarna från Afrika och Mellanöstern. De kommer i överlastade farkoster från Libyen. Det kommer tusentals flyktingar. Många blir räddade av aktioner som Mare Nostrum . Men varje dag inträffar tragedier. De överlastade båtarna sjunker och människor drunknar.

Regissören bosätter sig på ön i ett år. Han blir vän med Samuele 12 år som gör slangbellor, kämpar med engelska läxor och nya glasögon. Han leker krig med kompisen bland kaktusar och förbinder de skadade kaktusarna när de har blivit träffade. Det är genom honom vi ser livet på ön.

Farmodern som donar med kaffe. Hon bäddar dubbelsängen med omsorgsfull kärlek. Farbrodern med fiskebåten och det lugna havet. Det vardagliga livet flyter på.

Öns enda läkare, doktor Pietro Bartolo, har verkat i 30 år på ön. Det är han som är med när migranterna räddas och avgör vem som behöver vård eller skall till förvar. Unga män dör av uttorkning eller får stora livshotande sår av bensin som blandats med havsvattnet . Flyktingarna undersöks och de är så många , så anonyma. De slussas vidare till förvar och till fastlandet men tragedin är så tydlig.

Det är en fin poetisk film med ett underbart naturfotografi. Det är en film som visar att humanismen kan finnas kvar även när tragedin är överväldigande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Bortom Lampedusa, Dokumentär, Filmrecension, Flyktingar, migranter, Scen

Filmrecension: Stulna blickar

20 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

stulnablickar

Stulna blickar
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti

Stulna blickar vann Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig 2015. Vilket är första gången en film från Venezuela får detta prestigefyllda pris.

Det är en film som är svår att betygsätta. Dramaturgiskt är den på gränsen till ett mästerverk, den berättar om två människor som möts vilket förändrar deras liv för alltid. Den berättar utan att säga oss allting tydligt, vi måste dra slutsatser själva – och det är slutsatser som inte är helt bekväma att komma fram till.

Det är med ett stort mått av obehag jag ser en filmens ena huvudkaraktär, Armando. Han är en välbärgad företagare i medelåldern. Han har aldrig gift sig, det är tydligt att han inte dras sexuellt till kvinnor. Han söker sig till kaoset i Caracas slum där han lockar den unge vackre Elder med pengar. Det sägs inte tydligt i filmen men jag uppfattar Elder som tonåring, kanske 17 eller 18 år.

Elder tillhör ett kriminellt smågäng som tar sig fram genom småstölder. Det är en stor samhällsklyfta emellan dem två, dessutom är Armando tillräckligt gammal för att vara Elders pappa. När Armando raggar upp Elder och ger honom pengar för att visa sig naken känns det nästan som pedofili. Det känns inte helt rätt.

Elder har flickvän och uttrycker sitt förakt för homosexuella. Långsamt ändrar sig dock förhållandet mellan de två.

Skådespelarna är mycket bra och det är filmat på ett sätt som får mig att känna att det här kan hända, det är som ett stycke mycket obehaglig verklighet spelas upp för mig. Regissören Lorenzo Vigas gör det inte lätt för oss som tittare, det går nog inte att se den här filmen och förbli oberörd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Stulna blickar

Filmrecension: Florence Foster Jenkins – en film att njuta av

19 augusti, 2016 by Birgitta Komaki

florencefosterjenkinsfilm

Florecne Foster Jenkins
Betyg 4
Svensk biopremiär den 26 augusti 2016

Filmen bygger på en sann historia om Florence Foster Jenkins , en amerikansk kvinna som dog 1944. Historien om Florence Foster Jenkins (Meryl Streep) lockar till skratt. När hon står på scenen och
sjunger skrattar publiken. Hon kan verkligen inte sjunga och inte bara det. Hon sjunger otroligt förfärligt och hon förstår det inte. Hon älskar musiken och hon älskar att sjunga. Hon ordnar konserter och sponsrar musiklivet.

Hon är en mycket bestämd dam och styr med hjälp av sitt arv från första maken och makten i en brun portfölj. Inget kan stoppa henne. Ingen försöker heller stoppa henne på allvar. Den gentlemannamässiga maken (Hugh Grant) håller god min och sopar banan för henne. Kanske av omtanke om henne eller på grund av sitt underhåll. Alla i omgivningen gör likadant.

Alla skådespelarna är bra. Hugh Grant har äntligen lämnat pojkfacket och fyller upp sin roll till fullo. Meryl Streep gör som vanligt en fin insats. En fyllig medelålders kvinna i fluffiga kreationer, van att få sin vilja fram med stunder av tvekan och självinsikt.

Den som stjäl ens hjärta är den unga pianisten (Simon Helberg). Hans fnissiga och nervösa person går rakt in i hjärtat. Han lockar till leenden under hela filmen. Honom vill man se fler filmer med.

Det är en härlig film om en fantastisk historia. Från första scenen när Florence hissas ner på scenen till hennes sista framträdande är hon fascinerande. Hennes sista framträdande blir på Carnegie Hall
inför 3.000 åskådare.

Trots att man skrattar mycket under filmens gång så är det en film som väcker frågor. Vad är bäst? Den absoluta sanningen eller lögnen som gör en lycklig. Risken finns ju alltid för avslöjande. Är viljan
och uppsåtet viktigare än förmågan?

Hon tålde att skrattas åt men mera att hedras ändå.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Filmrecension, Florence Foster Jenkins, Scen

Filmrecension: Kiki – en dokumentär om att inse sitt värde vem man än är

17 augusti, 2016 by Birgitta Komaki

kiki_film KIKI – not about us without

Kiki
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 augusti 2016

Kiki är en dokumentärfilm i regi av Sara Jordenö och manus av Sara Jordenö och Twiggy Pucci Garcon och som handlar om en subkultur i HBTQ-rörelsen. Ballroom är en slags konstnärlig performence i dansform. Den har funnits i mer än tjugo år och fått en nytändning i en subkultur kallad Kiki-scenen.

Redan på 1990-talet blev Ballroom känt genom Madonnas video Vogue och dokumentären ”Paris is burning”. Den filmen ha blivit en ikon i filmhistorien.

Dansen är viktig men Kiki är inte bara dans. Kiki vill också skapa självförtroende, stolthet och gemenskap. Du är den du är och det kan ingen ta ifrån dig. Det här är jag och jag är fin. Alla är unika och det unika är värdefullt. Det är några av nyckelreplikerna i filmen. Att inse sitt värde som svart, latinos, gay eller transa i en värld där vit och hetero är normen. Kiki vill vara en familj, en mor, en far, en bror eller en syster. Kiki vill påverka politiskt och stödja utsatta ungdomar.

Dansperformence är grunden för Kiki men jag tycker att filmen börjar med mycket yta. Dansen, kläderna, sminket, uppvisningar, tävlingar publik och domare tar mycket plats. Filmens inledning kunde ha handlat om vilka tävlingsdansare som helst.

Under filmens gång kommer personerna fram. De berättar om sin uppväxt, skola eller föräldrarnas reaktion när de avslöjade sin sexuella läggning. Som tittare kommer jag dock inte så närma personerna. Det känns som om ingen egentligen visar mer än det förväntade sidorna.

Jag hade också velat se mer av gemenskapen inom rörelsen eftersom det betonas att Kiki får ersätta den familj som ibland har försvunnit. Nu kom den mest fram vid en minnesceremoni efter en avliden.

När två av huvudpersonerna får inbjudan till Vita huset och Obama talar om allas rättigheter tas HBTQ i förhållande till samhället upp. Man talar också om problem som hemlöshet och svårighet på arbetsmarknaden för HBTQ-ungdomar.
Om man vill se en del av HBTQ-kulturen runt fenomenet Ballroom är Kiki en utmärkt film. Om man är nyfiken på mer än dansen så saknar jag en del.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Kiki, Scen

Filmrecension: Lights Out

9 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

lightsout

Light Out
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 augusti 2016

Skräckfilm är en genre för sig – och nu kommer en Hollywoodproducerad skräckfilm av en svensk regissör, David F. Sandberg. Filmens stora plus är att den har en grundberättelse som på sätt och vis är trovärdig. Det går också att se berättelsen som en metafor eller symbolisk historia om barn som lever med en svårt psyksjuk förälder. Eller så finns det monster i mörkret?

Handlingen kretsar kring den unga kvinnan Rebecca som bor ensam och har svårt att släppa sin pojkvän inpå livet. Trots att hon och Bret träffats i åtta månader tillåter hon honom inte att sova över en hel natt. Ha sex ihop är OK för henne, men att knyta närmare band vill hon inte. Allt förändras när en socialtjänsteman ringer för hennes lillebror Martin bor ensam med deras mamma sedan hans pappa dödats mystiskt. Martin kan inte sova på nätterna för något hemskt kommer när ljusen släcks. Dessutom går hans mamma omkring och pratar med någon osynlig varelse.

Rebecca väcks upp ur sin attityd att inte släppa någon inpå livet när hennes lillebror är i fara. Hon låter honom sova i hennes lilla lägenhet och vill hjälpa honom, vilket inte visar sig så lätt. Hennes mamma vill ha sin son tillbaka och myndigheterna låter inte en storasyster ta hand om sin lillebror hur som helst.

Nåväl, det spelar ingen roll var Martin är. Monstret som finns i mörkret kommer fram var han än är.

Rebecca bestämmer sig för att ta itu med det här på allvar. Hon börjar undersöka bakgrunden till monstret.

Filmens plus är att det inte är full fart skräck hela tiden, av och till är det krypande otäckt för att emellanåt explodera. Monstret är på sitt sätt dessutom trovärdigt. Det är en berättelse om något som skulle kunnat inträffa som ligger bakom monstret. Sedan är det förstås upp till var och en och bestämma hur detta ska tolkas.

Regissören David F. Sandberg har tidigare gjort en hyllad kortfilm med samma namn, också det en historia om vad som lurar i mörkret.

Det är svårt att bedöma skådespelarnas insatser eftersom de i stort sett bara har två lägen, antingen är de ruggigt förskräckta och dödsrädda eller så är de i normalläge. Däremellan finns inget. Det är dels regissören som väljer detta men också filmens genre som skräckfilm.

Regissören har absolut utvecklingsmöjligheter, vi kommer att se mer av honom framöver. Utan tvekan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Lights Out, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Sida 82
  • Sida 83
  • Sida 84
  • Sida 85
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in