Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lights Out

Filmrecension: Lights Out

by

lightsout

Light Out
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 augusti 2016

Skräckfilm är en genre för sig – och nu kommer en Hollywoodproducerad skräckfilm av en svensk regissör, David F. Sandberg. Filmens stora plus är att den har en grundberättelse som på sätt och vis är trovärdig. Det går också att se berättelsen som en metafor eller symbolisk historia om barn som lever med en svårt psyksjuk förälder. Eller så finns det monster i mörkret?

Handlingen kretsar kring den unga kvinnan Rebecca som bor ensam och har svårt att släppa sin pojkvän inpå livet. Trots att hon och Bret träffats i åtta månader tillåter hon honom inte att sova över en hel natt. Ha sex ihop är OK för henne, men att knyta närmare band vill hon inte. Allt förändras när en socialtjänsteman ringer för hennes lillebror Martin bor ensam med deras mamma sedan hans pappa dödats mystiskt. Martin kan inte sova på nätterna för något hemskt kommer när ljusen släcks. Dessutom går hans mamma omkring och pratar med någon osynlig varelse.

Rebecca väcks upp ur sin attityd att inte släppa någon inpå livet när hennes lillebror är i fara. Hon låter honom sova i hennes lilla lägenhet och vill hjälpa honom, vilket inte visar sig så lätt. Hennes mamma vill ha sin son tillbaka och myndigheterna låter inte en storasyster ta hand om sin lillebror hur som helst.

Nåväl, det spelar ingen roll var Martin är. Monstret som finns i mörkret kommer fram var han än är.

Rebecca bestämmer sig för att ta itu med det här på allvar. Hon börjar undersöka bakgrunden till monstret.

Filmens plus är att det inte är full fart skräck hela tiden, av och till är det krypande otäckt för att emellanåt explodera. Monstret är på sitt sätt dessutom trovärdigt. Det är en berättelse om något som skulle kunnat inträffa som ligger bakom monstret. Sedan är det förstås upp till var och en och bestämma hur detta ska tolkas.

Regissören David F. Sandberg har tidigare gjort en hyllad kortfilm med samma namn, också det en historia om vad som lurar i mörkret.

Det är svårt att bedöma skådespelarnas insatser eftersom de i stort sett bara har två lägen, antingen är de ruggigt förskräckta och dödsrädda eller så är de i normalläge. Däremellan finns inget. Det är dels regissören som väljer detta men också filmens genre som skräckfilm.

Regissören har absolut utvecklingsmöjligheter, vi kommer att se mer av honom framöver. Utan tvekan.

Kulturbloggen möter Graveyard

by

När jag går in i rummet sitter redan Axel Sjöberg och Jonatan Ramm tillbakalutade i en soffa. De har ungefär samma stil; skjortor, tighta jeans och långt brunt hår som går över axlarna. Att de har braksuccén med Hisingen Blues att följa upp verkar de bara ta med ro.

Just idag befinner de sig på Universals skivbolagskontor i Stockholm där de under dagen ska göra all promotion för Graveyards kommande skiva Lights Out som ges ut den 24:e oktober. Väggarna runt oss är fyllda av album som sålt guld eller platina. Mestadels handlar det om namn som Carola, ABBA och Tomas Ledin men kanske har just Graveyard vad som krävs för att återigen ta hårdrocken till folket. De har ju redan kammat hem såväl en Grammis som P3 Guld-pris.

Har ni märkt om er publik förändrats sedan ni släppte Hisingen Blues?

Axel: Vi hade en rätt bra åldersskillnad redan innan, men det verkar som att fler folk med allmänt musikintresse har upptäckt oss. Det är inte längre enbart folk inom en viss subkultur som lyssnar på oss. Allt mediautrymme leder till att folk som gillar rock i allmänhet får upp ögonen.

Jonatan: Den största skillnaden är att fler kommer på spelningarna.

Tar Lights Out också avstamp i 70-talet och bluesrocken?

Axel: Det är grunden men den här gången har vi försökt bredda oss. Det är svårt att komma runt 70-talet men i mitt huvud hade Graveyard aldrig kunnat ha funnits på 70-talet. Vi har influenser som inte fanns då, som punk och hårdare metal. Vi står stadigt med ena foten i klassisk bluesrock men för mig är vi väldigt ”nu” och 2012.

Jonatan: Annars är det inga dramatiska svängningar förutom att skivan är bredare.

Var det er ambition att bredda er musikaliskt?

Axel: Vi har inte haft någon plan att gå i en viss riktning. Delvis blir det bara som det blir, delvis vill vi utvecklas. Men det märktes snabbt att det skulle bli annorlunda den här gången. Det softa har blivit softare och det hårda har blivit hårdare, så spektrumet har blivit större.

Mellan debutskivan och Hisingen Blues tog det fyra år. Den här gången tog det bara ett år, vad beror det på?

Jonatan: Hisingen Blues spelades in i olika sessioner.

Axel: Nu gick det fortare eftersom vi ville spela in nya låtar. Vi tänkte att det skulle vara gött för alla som lyssnar. Vi ville inte att det skulle ta fyra år igen så vi hade ingen lust att dra ut på tiden trots att vi har haft fullt upp sedan Hisingen Blues. Den största skillnaden är att vi kunnat leva på musiken efter Hisingen Blues. Vi har helt enkelt haft mer tid att lägga på det här. Då är det lättare att vara snabb. Man kan känna sig oinspirerad efter 8 timmar på vanligt kneg.

Vad handlar de nya låtarna om?

Axel: De är kritiska till system och saker som är fel. Sådant som vi har reflekterat över när vi skrivit.

Jonatan: Texterna kommer med i konvolutet den här gången. Vi har sett en del roliga texter folk har tagit ut.

Kan ni ge något exempel på en rolig text någon tagit ut?

Axel: Jag kan inte komma på någon på rak arm, men vi har suttit i turnébussen och sett förslag som varit helt uppåt väggarna. Men jag har också svårt att ta ut texter. Jag lyssnar mer på sången som en melodi. Fast det är olika från band till band, texter är viktigare för vissa band. På Lights Out handlar texterna om allt som är konstigt och orättvist i samhället, men vi tar även upp andra saker. Det man brukar prata om med polarna. Alltifrån att ens partner är jobbig till att man har ont i lilltån. De vanliga samtalsämnena folk har.

Var kommer titeln ifrån?

Axel: Det var ingen snilleblixt precis. Vi tyckte det var en passande titel i förhållande till alla texter. Att det ser lite mörkt ut.

Hur gick inspelningen?

Jonatan: Det har gått bra. Vi har varit i samma studio och arbetat med samma producent som på de tidigare skivorna.

Axel: Det är fortfarande samma förvirring i studion. Samma spräckande av scheman.

Jonatan: Fast under en mer sammanhållen period.

Vad är den största skillnaden mellan Graveyard 2012 och Graveyard 2011?

Axel: Genremässigt har vi fler olika sorters influenser och Jockes sång använder ett större register. Han har utforskat fler delar av sin röst och upptäckt vad han kan göra.

Jonatan: Det är lite mörkare.

Axel: Vi intervjuades av Rocknytt precis. Han berättade att han har en kompis som bara kan lyssna på de första två Graveyard-plattorna på sommaren men Lights Out kan han nog lyssna på under hösten med.

Foto: Emma Andersson