Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Deadpool 2

by

Deadpool 2
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 maj 2018

Marvels snabbkäftade legosoldat är tillbaka. Gillade du den första filmen kommer du att gilla den här också. Deadpool är nu till och med större, bättre och stundtals mer byxlös än någonsin. Deadpool 2 har många likheter med den första filmen: mörk humor, men samtidigt lite barnslig på ett roligt sätt. Och med en hel del skådisar vi känner igen.

Handlingen i en mening: När en supersoldat anländer på ett mordiskt uppdrag tvingas Deadpool fundera över vänskap, familj och vad det egentligen innebär att vara en hjälte – samtidigt som han kickar 50 nyanser av röv.

Deadpool sätter ihop ett team som ska rädda en pojke (Russel) från att bli mördad av en man från framtiden, men det går inte som planerat.

Och som sagt, det är Deadpool så för att göra det rätta måste man ibland fajtas fult.

Filmrecension: M – En värmande film om kärlek och dess kraft

by

M
Betyg 4
Svensk premiär 11 maj 2018
Regissör Sara Forestier

M är en värmande film om kärlek och dess kraft.

Om ögon kan tala så berättar Lilas (Sara Forestier) ögon en hel historia medan munnen knappt uttalar ett enda ord. Eftersom hon stammar och blir mobbad för det har hon tystnat och skriver ner sina meddelanden istället för att tala. När hon träffar tuffingen Mohamed som kallas Mo (Redouanne Harjane) blir hon tvungen att tala. Han kastar hennes block och penna och tvingar henne att säga något. Tillsammans blir de ett par och han uppmuntrar henne att våga. Så gör också hennes lärare (Nicolas Vaude) som med fransk kärlek till litteraturen prisar hennes dikter. Det gör att hon börjar tala. Visserligen stammande och hackigt men hon utvecklas.

Men ju mer hon utvecklas desto svårare blir deras förhållande. Tuffingen från förorten som försörjer sig på illegal bilracing vågar inte berätta sin hemlighet för henne. En hemlighet som han skäms för och som skapar stora problem för honom.

Filmen utspelar sig i den sociala otryggheten i förorten. Ett parallellt samhälle till det etablerade samhället. Båda kommer från trasiga hem och de lutar sig mot varandra likt utbrända hus lutar sig mot varandra. Men även i den miljön finns fina värden. Hon skriver fantastiska dikter och han bakar perfekta macarones.

Sara Forestier är fransyska men född i Köpenhamn och har medverkat som skådespelare i många filmer. Nu regisserar hon sin första långfilm och spelar själv huvudrollen. I den här känsliga rollen lyckas hon förmedla Lilas osäkerhet men också styrka. Hon är självlysande. Redouanne Harjanes Mo förmedlar sin smärta genom mer våldsamma utfall.

Nicolas Vaudes glödande lärare känns väldigt fransk och entusiastisk. En sådan lärare behöver varje förortsskola.

Det är en känslig film och man hoppas att det går bra för paret. Det är också en socialrealistisk film som visar det franska klassamhället. Att båda kommer från invandrarfamiljer och att båda kommer från familjer med låg social status. Den visar att livet inte är lätt men att de handikapp man bär på kan övervinnas. Och kanske kan problem och brist på kärlek i barndom övervinnas. En hoppfull film trots sociala problem.

Bokrecension: Ja skiter i att det är fejk det är för jävligt ändå – ibland onyanserat och ensidigt

by

Ja skiter i att det är fejk det är för jävligt ändå – Om myter på nätet, fejkade berättelser och vikten av källkritik
Författare: Jack Werner
Utgiven: 2018-03
ISBN: 9789100167394
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Fake news, fejkade berättelser och vikten av källkritik – det är aktuella frågor, mer än någonsin i dagens mediala värld där information och falsk information kan sprida sig blixtsnabbt. Jack Werner har som journalist i många år gått på djupet i dessa frågor med fokus på Internet. Boken är väl tajmad och ges ut under valåret i Sverige. Många har siat om att årets val ska bli ett av de smutsigaste med många falska nyheter. Det är förstås ett tag kvar till sensommaren och hösten då valet närmar sig, men hittills har det inte varit så illa som förväntat, tycker jag.

Jack Werner berättar om flera falska nyheter som spridits och en del som fortfarande sprids. Han gör också liknelser med vandringssägner som alltid har funnits. En del av dessa gamla uråldriga sägner har vandrats världen runt genom århundraden och bara ändrat på små detaljer för att dyka upp i en ny kultur och i en ny tid. Men några av inläggen han skrivit är mer relaterade till vår tid och internet-eran, som de falska identiteter människor lättare kan använda sig av på webben. Inledningskapitlet handlar om ett sådant fall, där en medelålders vit man utgav sig för att vara en ung kvinna med namnet Veronika Larsson i många sammanhang.

Wallraffande behövs ibland
Jag skulle vilja läsa om fler aspekter på ämnet falska identiteter. Det är inte enbart av ondo att människor kan utge sig för att vara någon annan. Det beror  på sammanhanget och hur det görs, om det är fel. Tänk på journalister som tar sig in på områden dit de inte kan komma om de inte låtsas vara någon annan än de är, wallraffande. Expo gjorde exempelvis ett grävjobb där en av deras reportrar tog sin in i vitmakt-rörelsen. I en del länder kan det vara farligt att vara öppen med sin identitet, som i diktaturer kan det vara nödvändigt att vara anonym.

Visst har boken många lättlästa inlägg (jag tycker kapitlen på många sätt påminner just om blogginlägg, i skrivsätt och längd och språk) – och mycket är intressant att läsa om men jag saknar nyanser. Fake news och falska nyheter är ibland just falska, men ibland är det olika synvinklar, olika sätt att se på och tolka händelser. Politiskt aktiva på ena kanten har ofta en förmåga att beskylla politiska motståndares synpunkter för fake news. Författarens politiska ståndpunkt lyser igenom i varenda delberättelse, vilket är negativt för helheten. Exempelvis i kapitlet/inlägget ”Tunnelbanetåget som stoppades” skriver han:
Reva, ett projekt som innebar att flera svenska myndigheter samordnade sitt arbete för att utvisa människor utan uppehållstillstånd, hade fått stor uppmärksamhet och kritiserats av vänstern och människorättsaktivister för att vara rätts-osäkert. Det blev snabbt en symbol för det splittrade Sverige – de som välkomnade flyktingar och invandrare, och de som ville stoppa dem.

Nu är inte frågan om invandring bara frågan om att vara ond eller god, liksom de flesta frågor finns det många många nivåer och olika aspekter. Det finns människor som vill ta emot människor som flyr men som kanske vill att inte bara de som har råd att betala en flyktingsmugglare ska få stanna. Att ta sig till Sverige från Mellanöstern eller afrikanska länder är inte gratis. Jag har hört priser på minst motsvarande 100.000 svenska kronor. Det finns oändligt måste som tvingats fly från förföljelse och som samlas i stora flyktingläger utanför Europa. En liten del av dessa får med hjälp av FN komma till Europa. Där finns många många hjärtskärande fall som borde kunna få en fristad i europeiska länder. Nej, det behöver inte stå i motsats till att ta emot de som kommer hit själva. Men så länge det går bra för flyktingsmugglare att ta dem i bräckliga båtar över Medelhavet kommer detta hemska att göras och flyktingar riskerar sina liv under flykten. Om någon tar upp detta och vill förändra Europas migrationspolitik skulle hen då vara emot invandrare? Enligt Jack Werner indelning är vi antingen för eller emot invandrare. Men så enkelt är det inte. Att vilja nyansera och fördjupa frågan, att se att det är mer komplicerat än antingen eller, är det att vara emot invandrare? Fast man i själva verket kanske till och med vill ha emot fler?

Vikten av källkritik
Det kanske viktigaste ämnet Jack Werner tar upp är källkritiken. Journalistik, redaktioner med erfarna journalister som granskar med källkritiska ögon innan de publicerar, är en pelare i det demokratiska samhället. Journalistiken är en viktig maktfaktor med uppdrag att granska makten.
När jag gick på Journalisthögskolan under 1970-talet och när jag arbetade på Tidningarnas Telegrambyrå ett år på 1990-talet var källkritik ett viktigt och ständigt närvarande verktyg i hur vi bedömde och hanterade nyheter. När jag återvände till journalistiken och arbetade ett tag på dn.se och aftonbladet.se kring 2007 hade mycket förändrats, webbpubliceringen hade exploderat och med den hade klickjournalistiken kommit med stormsteg. Redaktionschefen kunde inför kvällens arbete säga att det var viktigt att snabba uppdatera ettan med resultat från den svenska uttagningen av Melodifestivalen, ”för det ger många klick”. Jag hörde däremot aldrig några diskussioner om källor när nyheter skulle skrivas om för webben.

Det är så sorgligt hur svenska medier och i synnerhet kvällstidningar glömt bort källkritik. Jack Werner berättar om flera publiceringar som gjorts av svenska medier som byggt på utländska skämtsidor, som svenska redaktioner trott varit sanna nyheter och publicerat. Fort ska det gå, snabbast ut på webben och ut i webb-tv är vad som gäller och därmed har källkritiken försvunnit. Där tar Jack Werner upp en oändligt viktig diskussion. De så kallade traditionella medierna måste åter ta rollen som den viktiga pelaren i demokratin och ha kvalitet i källkritiken. De behövs i dagens snacka medieklimat.

Filmrecension: Allt du önskar kan du få – tar greppet om de existentiella frågorna

by

Allt du önskar kan du få
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 maj 2018
Regi Paolo Genovese

Paolo Genoveses förra film, Vad döljer du för mig, blev en stor succé, både bland filmkritiker och publikt. Filmen om vännerna som samlas för en mysig middag tillsammans och bestämmer sig för att lägga alla mobilerna på bordet med högtalarna på fick biopubliken att skratta runt om i världen. I sin nya film, Allt du önskar kan du få, tar Paolo Genovese greppet om mer existentiella frågor.

På en restaurang (med namnet The Place) sitter den mystiske mannen L’uomo hela dagarna, från tidig morgon till sen kväll. Människor kommer i en jämn ström och slår sig ned hos honom med sina önskningar. Där kommer en ung nunna som förlorat kontakten med Gud, en ung blind man som säger att han vill få sin syn tillbaka (fast det han egentligen vill är att bli älskad och att kvinnor inte ska tycka synd om honom), en kvinna som vill bli vackrare, en gammal kvinna som vill att hennes man ska bli fri från Alzheimer, en polisman som vill få kontakt med son, en man som vill att hans baby ska bli frisk från cancer och en bilmekaniker som vill ha en natt med sin drömkvinna. L’uomo kan förverkliga allas önskningar, sägs det – men han kräver alltid något i gentjänst. Gentjänsten kan vara svårt eller något lätt, det kan vara att hjälpa äldre damer över gatan men det kan också vara att döda ett barn eller spränga en bomb. Vad eller vem är denna man och vad är det han får människor att göra? Vems är skulden?

Berättelsen är fascinerande och allt utspelar sig i samma rum, i restaurangen vid L’uomos bord. Han sitter och lyssnar och antecknar i sin fulltecknade tjocka anteckningsbok och de olika hjälpsökande kommer dit och berättar om sig själva och hur de försökte genomföra sitt uppdrag. Det kan vara rafflande händelser – och vi lever oss in i och ser allt för vårt inre öga, fast det bara berättas.

Det är som en teaterföreställning. På gott och ont. Teater på film kan bli lite segt ibland. Filmen hade nog tjänat på en klipprunda till, den hade kunnat bli helt enastående, ett mästerverk. Nu är det en bra film men emellanåt lite seg. Kanske för att det just är till formen som en teaterföreställning och teater gör sig bäst live på en scen.

Filmen är full att metaforer och symboler. Vad menar med att restaurangen heter The Place? Vem är L’uomo? Är han vår spegelbild, får han den hjälpsökande att se sig själva? Är han ett monster eller är det monstren i oss själva som triggas igång vid mötet med honom, eller änglarna i oss? Varför får den unge knarklangaren uppdraget att ge kärlek medan de skötsamma får våldsamma uppdrag? Och vem är kvinnan som sköter restaurangen med det symboliska namnet Angela? Filmen ger oss många frågor, men svaren får vi hitta själva.

Musiken och ljudet har en bärande del i filmen och av och till bär musiken scenerna under huden på mig. Ett stort plus för alla skådespelare och framför allt för huvudrollen som L’uomo som görs av Valerio Mastandrea som vi också såg i Vad döljer du för mig?

Filmrecension: På Chesil Beach

by

På Chesil Beach
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 juni 2018

En underbar, vemodig film om den stora kärleken och hur lätt det är att förstöra det finaste. Filmen bygger på Ian McEwans roman med samma namn. Jag tror att både den som läst boken och den som inte läst boken uppskattar filmen och fastnar för denna vackra och så mänskliga film.

Filmens handling börjar under 1960-talet då de två unga Florence och Edwards träffas. Båda kommer trasslig bakgrund med trasiga familjer. De blir djupt förälskade i varandra från första ögonkastet. De passar så perfekt för varandra att alla omkring dem också ser det.

De har en djupt romantisk kärlekshistoria och gifter sig snabbt och ska tillbringa bröllopsnatten och några smekmånads-dagar på ett ödsligt badhotell vid den engelska sydkusten.

Bröllopsnatten som skulle bli starten för deras kärleksfulla äktenskap blir allt annat än romantisk. Vi får se hur svårt det är med sex i en tidsepok när de unga inte vet så mycket om hur det ska vara och förväntningarna är oändligt stora.

Filmen är fantastisk och de två unga skådespelarna gör strålande rollprestationer, vi kommer att se mer av dessa två skådespelare, det är helt klart: Saoirse Ronan (som tidigare varit med i Brooklyn och Lady Bird) och Billy Howle (som är med i Dunkirk). Med små gester kan de säga så mycket.

Jag tycker filmens berättelse är så stark, den visar hur stolthet och okunskap kan förstöra så mycket. Tyvärr ger filmen antydningar om att det finns ytterligare en, hemsk, förklaring, till det som sker. Det har med boken att göra, skulle jag tro (jag har inte läst romanen). Den förklaringen hade inte behövts. Historien håller redan med att se hur människor kan trassla till det när de inte vågar säga som det är. Det är så mänskligt och något vi alla kan relatera till.

Om författaren Ian McEwan:
Ian McEwan är född 1948 i Hampshire, England och anses vara en av Englands främsta författare. Han debuterade med 1976 med novellsamlingen First love, Last Rite, och hans första roman Kärlekens Raseri utkom 1997. Året därpå kom Amsterdam som gav McEwan Bookerpriset. Han har sedan dess blivit nominerad till det priset sex gånger. The Times placerade honom på sin lista ”De 50 största brittiska författarna sedan 1945”. Ian McEwan är aktuell med filmatiseringen av PÅ CHESIL BEACH, med Saoirse Ronan (Brooklyn, Lady Bird) och Billy Howle (Dunkirk) i huvudrollena, i regi av Dominic Cooke Tidigare har Ian McEwans roman Försoning filmatiserats, den blev Oscarsbelönad.

Om regissören Dominic Cooke:
Dominic Cooke är en prisbelönt brittisk regissör med bakgrund i Royal Shakespeare Company och som konstnärlig chef på Royal Court Theatre, en teater som han anses ha framgångsrikt omformat och fört in i en ny era. Han debuterade som tv-regissör med serien The Hollow Crown, för vilken han BAFTA-nominerades. Filmatiseringen av Ian McEwans älskade roman PÅ CHESIL BEACH är Dominic Cookes långfilmsdebut som regissör.