• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Henning Mankells pjäs ”Svarte Petter” på Odenteatern – humor med samhällskritik

27 februari, 2011 by Rosemari Södergren


”Svarte Petter” som hade premiär på Odenteatern 25 februari är en svart komedi, skriven av Henning Mankell.

Tvåbarnsmamman Anna är arbetslös och sonen Fredrik, som också är arbetslös, spelar hellre luftgitarr än går till arbetsförmedlingen. När han inte pratar i telefon och ger gigantiska telefonräkningar. Räkningarna är dyrare än vad det finns för tillgångar i en fattig familj i början på 2000-talet.
Dottern Carola har visserligen ett jobb, fast inte särskilt välbetalt, och tycks ha hamnat i klorna på en inte särskilt trevlig pojkvän.
Då slår Lotto-guden till och Anna vinner över en miljon på Lotto.
Vad ska hon göra? Ska hon dela med sig av pengarna eller hålla det hemligt? Hålla det hemligt var inte särskilt lätt och begären hos omgivningen växer. Inte bara barnen vill ha sin del, den före detta mannen dyker upp med anspråk och dotterns pojkvän vill gärna ta hand om pengarna och placera i aktier.

”Svarte Petter” är skriven av Henning Mankell 2001 och är en komedi med mycket samhällskritik i. Humorn har en stark bismak av obehag och olust över vad samhället gör med människorna. Visst, vi skrattar, men inte så mycket, för det är alltför mycket som är sorgligt. Pjäsen skrevs 2001 och det har hänt mycket sedan dess. Idag är samhället om möjligt ännu mer fixerat på pengar. Girigheten hyllas än mer idag och arbetslöshet har idag förvandlats till slavarbete för den som kommit in i Fas3. Om Henning Mankell hade skrivit den idag skulle det blivit ännu mer absurd, tror jag.

Det är alltid tankeväckande att läsa något av Henning Mankell och det är samma sak med att se en pjäs skriven av honom. Odenteaterns scen, ligger i en mysig lokal, en trappa ned på Västmannagatan, nära Odenplan. Jag får samma sköna teaterkänsla som jag får när jag besöker mina teatervänner i London som brukar ta mig till små teatrar utanför de stora kommersiella kvarteren. Det börjar bli ett behov för mig att se minst en föreställning där varje säsong. Så det var att slå två flugor i en smäll: Henning Mankell som skrivit och scenen är Odenteatern.
Ett extra plus för Tess Paulsen som spelar Anna, mamman och Lotto-vinnaren.

I regi av Klas Ahlstedt

I rollerna ser vi:
Anna…………Tess Paulsen
Carola…………Erica Lernehav
Stefan…………Jesper Sjölander
Tomas…………Lars Franson
Hugo…………Klas Ahlstedt

Pressmeddelande om föreställningen hos Newsdesk.

Läs även andra bloggares åsikter om Odenteatern, Lotto, Henning Mankell, recension, scen, teater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Henning Mankell, Lotto, Odenteatern, Recension, Scen, Teater

Från premiären på Systern från havet, på Marionetteatern

26 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Sirkka bor i Finland med sin mamma och pappa som tycker mycket om henne. Margareta bor i Sverige och är lite ensam och önskar sig en hund jättejättemycket. Båda är två små flickor som inte börjat skolan än.
Finland hamnar i krig och Sirkkas pappa kallas in som soldat till den finländska armén. Bomber faller över finländska städer och byar, många barn skickas därifrån för att skyddas från kriget. Många av dessa barn kom till svenska familjer.
Margaretas mamma och pappa vill gärna hjälpa ett sådant krigsbarn – samtidigt som Margareta då skulle få en lekkamrat. Fast Margareta som önskar sig en hund så där jättejättemycket blir besviken och arg.
Är det konstigt att Sirkka inte säger ett ord när hon vet att hon inte är välkommen?

”Systern från havet” hade premiär på Marionetteatern, som håller till i Stockholms stadsteater, lördag 26 februari. Med i publiken fanns också en medelåldersman med långt grått hår. Det var Ulf Stark, författaren som skrivit pjäsen ”Systens från havet” direkt åt Marionetteatern.

Han var säkert nöjd. Dockspelarna och regissören hade tagit väl hand om berättelsen där de arbetar med flera olika slag av dockor. De två dockor som föreställer flickorna är i ungefär samma storlek som barn i fyraårsåldern. Mammorna och papporna spelades av skådespelare som hade en stor mask framför ansiktet. När händelser ur minnet eller i tankarna spelades upp var dockorna figurer målade på hårt underlag, några decimeter höga.
Scenen var en halvcirkel med blå trasmatta till golv och måsar fördes fram i luften och spännande ljud med klang av hav och vatten vibrerade i luften (skådespelare skapade ljuden med glas som hade olika mängd vatten).

Att dockmakarna som spelar dockorna syns tar inte bort magin, tvärtom tyckte den åttaåring som följde med mig på premiären att det är roligt att förstå hur de gör. Men jag tror att för de allra minsta var det lite för mycket. Det var två mindre barn, säkert inte en dag över fyra år gamla, kanske var de till och med lite yngre ändå, som båda tappade koncentrationen.

”Systern från havet” handlar ju om lite svårare saker, som svartsjuka och om flyktingskap. Marionetteatern har valt att inte flirta med publiken med lättköpta skämt. Berättelsen tas på allvar, vilket jag uppskattar men kanske inte alla barn som är fyra år kan hänga med i berättelsen.

Föreställningen är från fyra år. Dockorna som föreställer flickorna är precis i den storleken. Det var många av de mindre barnen tyckte det var jättekul att gå fram efteråt och få känna på dockorna.

Jag tror att föreställningen fungerar allra bäst för barn som är från sex år och öppet. Fast å andra sidan, barn är individuellt olika och även om en fyraåring inte förstår hela berättelsen kan han eller hon uppskatta andra saker i berättelsen.

Här har Kulturbloggen intervjuat regissören och dockmakarna när de repeterade föreställningen.
Här har en av dockmakarna en blogg.
Här har Teatermagasinet bilder från föreställningen.

Foto: Carl Thorborg
Bildenovan: Anna Hallberg och Malin Halland med dockorna Margareta och Sirkka i Systern från havet.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, barnteater, recension, scen, teater, Marionetteatern, dockteater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Dockteater, Marionetteatern, Recension, Scen, Stockholms stadsteater, Teater

Från premiären på Noréns nya pjäs Stillheten, på Stockholms stadsteater

19 februari, 2011 by Rosemari Södergren


Fem karaktärer på scen – vem som står i fokus och som är huvudperson pendlar under pjäsens gång. Ingen är god, ingen är ond, alla är mer eller mindre trasiga och sällan lyssnar någon på någon annan.
Lars Noréns nya pjäs, ”Stillheten”, hade premiär på Stockholms Stadsteater 18 februari 2011. Som alltid när det är ett drama av Norén är det mycket som sägs genom att det inte sägs.

Det är som Per Wästberg sade om Lars Norén i ett tal då Norén fick Pilotpriset 1994:

I hans pjäser blir dock sista ordet aldrig sagt. Evighetsmaskineriet rasslar vidare, familjeintrigerna gör ett nytt varv. Ett drama kan slut för att bokstavligen börja om med samma replik eller fortsätta i en annan pjäs. Att kartlägga döden i livet men också antyda en kärlek som måste hållas levande för att vi inte ska förstenas – med detta lär Norén fortsätta länge än.

Stillheten har fem roller:
Ernst, fadern med alkoholproblem, spelad av Sten Ljunggren.
Lena, modern, spelad av Katarina Ewerlöf.
Ingemar, äldste sonen, spelad av Magnus Krepper.
John, yngste sone, spelad av Michael Jonsson.
Martha, hushållerskan, spelad av Maria Salomaa.

Alla är trasiga på sitt sätt, eller på flera sätt. Föreställningen börjar med att Ernst går upp tidigt på morgonen för att ringa sin syster för att försöka på långa 3.000 kronor för att kunna betala av lån och amortering på hotellet.

Scenen är extremt avskalad: bara ett stort rum med golvet täckt av vita A4-papper och några askkoppar, plus längre bak på scenen: en enkel stol.
I taket lyser ordet Standard Hotell med blå neonbokstäver, förutom bokstaven O som inte lyser. O:et är trasigt.
Det är rätt mycket som är trasigt egentligen.

Föreställningen startar med fullt ljus över salongen också, det blir som om gränsen mellan skådespelarna på scenen och publiken därför inte är så skarp, så tydlig. Först en bra bit in i föreställningen släcks ljuset i salongen.

Föreställningen har många bottnar och i vissa delar är den så stark att det är obehagligt. Det finns få dramatiker som så knivskarpt kan skildra människors totala ensamhet och oförmåga att möta varandra. När en människa verkligen öppnar sig och försöker visa sina känslor finns det ingen som är mogen att lyssna eller redo att mötas.

Ingen är god, ingen är ond, enbart. Modern har en ganska nära relation till äldste sonen, men samtidigt är hon totalt oförmögen att ta till sig yngste sonen. Han skriker ut sin längtar efter hennes kärlek, men får inte ens en kram. Yngste sonen som kan skriva och vill skriva men tampas med dåligt självförtroende får slängt i ansiktet att han inte kan lyckas. Fadern har en stor kärlek till yngste sonen, men när modern fått sin diagnos av läkaren att hon bara har månader kvar att leva är fadern utan förmåga att ge henne stöd. Han tycker bara synd om sig själv, är bitter i sin självömkan.

Trots att föreställningen är svart och mörk har den en svart humor också. Det är klart att den bärs upp inte bara av den starka texten och dess undertexter. Skådespelarna är viktiga för att pjäsen ska bli så stark. Sten Ljunggren gör den olyckliga fadern, förvirrad, ensam och så feg. Michael Jonsson som yngste sonen är så rörande att jag vill gråta.

Det finns en slags tröst i att det inte finns något lyckligt slut. Inget djupt olyckligt heller, utan det är som livet och när vi får se bortom illusionerna blir det som en slags befrielse.

Stillheten (skrevs 1984) är tredje delen av Lars Noréns självbiografiska pjäser om uppväxten i skånska Genarp. Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud spelades på Stockholms stadsteater 2007. Stillheten hade urpremiär i Amsterdam 1986, spelades på Dramaten 1988 och på Aveny Teatret i Köpenhamn två år senare.
– För mig är det fascinerande att Lars Norén skriver ytterligare nästan femhundra sidor om familjen som han redan skrivit så mycket om. Han blir aldrig färdig med den. Men det här är en annan, korrigerad bild av familjen, säger norske regissören Eirik Stubø, nu är tillbaka på Stockholms stadsteater (senast regisserade han Påsk, 2009).

Jazzmusik är en viktig del i pjäsen. Bröderna John och Ingemar (Magnus Krepper) är uppslukade av 50-talsjazz, och från scenen hörs musik från legender som Stan Getz, Chet Baker och Lennie Tristano. Musiken är som en roll till i föreställningen, dess jazztoner förmedlar en dov, melankolisk känsla som understryker det som händer – och när bröderna en liten stund når varandra är det just med lekfulla gladare jazzimprovisationer.

Foto: Carl Thorborg



Relaterat: Recension i Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Stillheten, Norén, Stockholms stadsteater, Sten Ljunggren, scen, teater, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Norén, Recension, Scen, Sten Ljunggren, Stillheten, Stockholms stadsteater, Teater

Fria Teatern – 40 år av kreativitet

14 februari, 2011 by Redaktionen

Fria Teatern - 40 år av kreativitet

Mitt i Högdalens centrum ligger Fria Teatern. Verksam i denna Stockholmsförort i mer än
40 år. Jag är inbjudan av Fria Teaterns Vänner att komma på söndagsbesök, på ”FIKA FÖR FRIA TEATERN”.

Fria Teatern är en institution, väl etablerad och produktiv som för närvarande har hela sex pjäser på repertoaren. Teatern är så pass flitiga att den har fått Stockholms Kulturförvaltnings egen bonus för hög produktivitet två år i rad.

Fria Teatern 40 år - Ville Valle och Viktor

Madeleine Sjöstedt (fp) är kulturborgarråd i Stockholm och är den som ytterst bestämmer vilka premisser vår kultur i staden ska få verka och utvecklas under. Nu har hon och hennes kulturförvaltning bestämt att nu får det vara nog med teater i Högdalen. Andra mindre etablerade kulturproducenter måste få stöd från staden, menar man. Och så lägger man till “pengarna räcker inte till allt”. Därför har man nu beslutat om ett så kallat ”omställningsbidrag” till Fria Teatern vilket innebär att nästa år så blir det inget stöd alls.

Fria Teatern i Högdalen hotas av nedläggningFria Teatern i Högdalen hotas av nedläggning. Här berättar Ulrika Dahl från Fria Teaterns Vänner om konsekvenserna av en nedläggning. Övriga från vänster Hanna Drammeh, Yvonne Gustavsson Fria Teaterns Vänner och Birgitta Sundberg, skådespelare och konstnärlig ledare.

Om kampen för att få de ansvariga politikerna att ändra uppfattning berättade den nybildade “aktionsgruppen” Fria Teaterns Vänner om i söndags. Man kommer att fortsätta bjuda in till ”FIKA FÖR FRIA TEATERN”. Håll utkik på deras Facebooksida.

Fram till nästa härliga fika på Fria Teatern i Högdalen så kan vi till mans fundera på vad vi egentligen ska ha för kultur och vilka som ska kunna nyttja den. Som det är nu riskerar hela förorten stå utan betydande teaterscener. Scener och mötetsplatser som betyder mycket för de boende i dess närhet försvinner en efter en. Vad kommer istället? Det vet vi inget om än så länge men det ryktas om ett nytt operahus på Blasieholmen mitt i City.

Jag citerar Svenska Regissörsföreningens uttalande om nedläggningen av Fria Teatern i högdalen:

Att bygga upp en framgångsrik verksamhet och förankra den hos en trogen publik som Fria Teatern gjort är ett beundransvärt långsiktigt, mödosamt och tidskrävande arbete. Att med ett penndrag och enkelt beslut rasera allt det Fria Teatern åstadkommit är ett skakande tecken på kulturförakt hos stadshusmajoriteten. Den bristande respekt för dialog och demokrati som föregått det hastigt genomtvingade beslutet är ett slag i ansiktet på Fria Teaterns publik i Högdalen och i hela Stockholm.
Svenska Regissörsföreningen (SRF)

Här hittar du Fria Teaterns hemsida.

Samtliga foton: © Anders Löwdin.

Relaterat: SvD, DN, DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Fria Teatern, teater, Högdalen, Madeleine Sjöstedt, operahus eller annat intressant. Läs även NetRoots ….

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Fria Teatern, Högdalen, Madeleine Sjöstedt, Operahus, Teater

Från premiären på Tartuffe på Stockholms Stadsteater: bilder, filmklipp och funderingar

13 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Tartuffe handlar om den välbärgade mannen Orgon och hans familj. Orgon blir vän med Tartuffe, en mycket religiös man, som han utger sig att vara i alla fall men som visar sig vara en bedragare. Orgon är så bländad av Tartuffes predikningar om renlevnad och enkelhet att han skänker allt han äger till Tartuffe och lovar gifta sin dotter med honom. Orgons familj lever en slösaktigt glatt liv med vackra kläder, ostron och champagne. Ett liv som kan bära till helvetet, därför vill Orgon att familjen med hjälp av Tartuffe ska bli frälsta.

Tartuffe skrevs av den franske teatermannen Jean Baptiste P. Molière i slutet av 1600-talet. Han spelade upp en första version av pjäsen för hovet i Versailles 1694. Den väckte sådan förargelse bland kyrkans män att den fick spelförbud.
Molière kommenterade detta:
– Här är en komedi som gjort mycket väsen av sig, som längre varit hårt ansatt; personerna som den visar upp har tydligt markerat att de är mäktigare än de jag tidigare lyft fram på scenen i Frankrike. Markiserna, de preciösa, de bedragna äkta männen, läkarna har alla gått med på att bl förevisade, de har till och med låtsas vara roade av mina porträtt; men bedragarna, de tillåter inte att man skrattar åt dem, de blir vettskrämda …”

Molière kämpade hårt för att få spela pjäsen, skrev om den till en föreställning i fem akter, mildrade de religionskritiska inslagen och lät en representant för kungen bli en hjälte som ställer allt tillrätta. Det tog fem år av kamp för att få spela upp den, i den nyare versionen.

När Tartuffe och andra pjäser av Molière spelas nu, flera hundra år efteråt, blir de ofta farsartade komedier, ibland lite löjliga och inget som säger nutidsmänniskan något. Kritik mot religion är inte alls särskilt chockerande i dagens västvärld, i alla fall inte kritik mot kristna kyrkor. Ett annat skäl till att uppsättningar av Tartuffe kan bli fåniga är att skådespelarna mer agerar som roller än som trovärdiga människor. Jag har sett flera uppsättningar av Tartuffe som bara varit roliga, men inte sagt mig något och där Tartuffe bara varit en löjeväckande figur.

Johan Rabaeus får liv i Tartuffe, gör honom trovärdig. Han haltar rejält men när ingen ser honom går han inte alls så klumpigt. Den svarta prästkappan har han knäppt när någon är i närheten men när han är ensam är den bekvämt och avslappnat uppknäppt, lös och ledig.

Dan Ekborg spelar familjefadern Orgon. Det kan svara svårt att förstå varför Orgon fastnat så för Tartuffe, det är svårt att förstå hur han blir så duperad att han till och med skänker bort allt han äger till bedragaren.
Det skulle vara intressant att se en Tartuffe där Orgon blir begriplig. Det har jag hittills inte sett.

Det är en rolig föreställning och Gunilla Nyroos som Dorine, en uppkäftig tjänstekvinna, gör som alltid bra ifrån sig.

Scenografin är elegant och överdådig: allt utspelar sig i en palatsliknande sal hemma hos Orgon: högt i tak, gigantiska kristallkronor, en påfågel sitter på en ställning framför de stora vackra fönstren som vetter mot balkongen och i bakgrunden hörs sorlet från upproren i Paris. Anna Asp som vunnit Oscar för scenografin till Fanny och Alexander har gjort scenografin till Tartuffe.

Thommy Berggren, regissören, har valt att placera föreställningen till Paris 1871 då parisarna stred på barrikaderna och demonstrerade mot de sociala missförhållandena. Frankrike fick under dessa dagar sin första arbetarregering, Pariskommunen. De välgödda ytliga människorna hemma hos Orgon bryr sig dock föga om det som sker ute på gatorna. De har nog med att fundera på vilken hatt som sitter bäst på huvudet – förutom det alltmer hotfulla som sker med Tartuffe i huset.

Tartuffe i Thommy Berggrens regi får ett djup som är sällsynt. Personen Tartuffe är trovärdig och hur den lättsamma överklassen alltid klarar sig helskinnad från det mesta, är väl vad föreställningen handlar om minst lika mycket som att skildra bedragare i religiös förklädnad.

Publiken på premiären reste sig och gav stående ovationer. Jag tror att de flesta som kommer för att se Tartuffe kommer att bli nöjda, det är underhållande, snygg dekor och bra skådespelare och en underton av allvar. Sedan kan man ju alltid vara kritisk och tycka att inte alla roller är trovärdiga. Men det är sådant som kan sätta sig när föreställningen fått några spelningar på sig och dessutom kan man inte begära vad som helst av de förutsättningar som finns i pjäsen. Det är en komedi med samhällskritik, som ska framföras med lätthet. (I publiken såg jag förresten Göran Rosenberg, Mona Sahlin  och Reine Brynolfsson.)

Stockholms Stadsteater om Tartuffe:

Tartuffe är en religiös hycklare som nästlat sig in i en oerhört förmögen familj genom att framställa sig själv som en osjälvisk och enkel man. Alla utom husets herre, Orgon, genomskådar Tartuffes bedrägeri. Han avgudar sin nyvunne vän och lovar till och med bort sin unga dotter till honom. Ja tack, säger Tartuffe. Men egentligen är det Orgons vackra hustru Elmire han trånar efter. Med henne i sina armar avslöjar han sitt rätta jag.
Synd är ingen synd ? om ingen jävel ser det!

Foto: Petra Hellberg
Bilden ovan: Johan Rabaeus och Dan Ekborg i Tartuffe.

Johan Rabaeus och Mirja Turestedt i Tartuffe.

Gunilla Nyroos och Dan Ekborg i Tartuffe.

Johan Rabaeus

Mirja Turestedt

Johan Rabaeus, Jakob Eklund, Mårten Edman och Lennart Sandberg i Tartuffe.

Tartuffe Johan Rabaeus
Orgon Dan Ekborg
Madame Pernelle, Orgons mor Gunvor Pontén
Damis Henrik Johansson
Mariane Marie Robertson
Elmire, Orgons nya fru Mirja Turestedt
Valère Richard Forsgren
Cléante Niklas Falk
Dorine Gunilla Nyroos
Monsieur Loyal Åke Lundqvist
Polis Jakob Eklund
Piga Sara Zommorodi
Karin Malm

Av Molière
Översättning Hans Alfredson
Allan Bergstrand
Bearbetning och regi Thommy Berggren
Scenografi Anna Asp
Kostym Maria Geber
Ljus Alarik Lilliestierna
Ljud Tomas Florhed
Mask Ulrika Ritter

Relaterat:
Om Tartuffe i Wikipedia
Teatermagasinet
Intervju med Thommy Berggren i DN.
Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Tartuffe, Thommy Berggren Johan Rabaeus, Dan Ekborg, teaterrecension, Stockholms stadsteater, Anna Asp, dekor, scenografi

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Anna Asp, Dan Ekborg, dekor, scenografi, Stockholms stadsteater, Tartuffe, Teater, Teaterrecension, Thommy Berggren Johan Rabaeus

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 75
  • Sida 76
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och … Läs mer om Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Filmrecension: Backrooms

Backrooms Betyg 4 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Backrooms

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

24/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Millesgården Tal R - Elefanten i … Läs mer om Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

August … Läs mer om Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

21/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Lotta Antonsson - I Am … Läs mer om Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Viktlös Betyg 4 Svensk biopremiär 22 maj … Läs mer om Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Opera: Nietzsche kontra Wagner – En triumf för Folkoperan

Foto: Sören Vilks Nietzsche kontra … Läs mer om Opera: Nietzsche kontra Wagner – En triumf för Folkoperan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in