Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

TV-serie

Recension av tv-serie: Shtisel – enastående

by

Shtisel
Betyg 5
Visas på Netflix, två säsonger

Shtisel är en helt fantastisk tv-serie om en judisk ortodox familj som lever i ett område i Jerusalem som är präglat av ortodoxa judiska inriktningar. Handlingen kretsar framför allt kring den unge mannen Akiva Shrisel, som är lite drygt tjugo år, och bor tillsammans med sin far, Shulem. Akivas mamma har dött och sorgeåret har precis gått till ända när seriens handling startar.

Shulem har sex barn. Tre av dem lever i samma stadsdel och vi får följa deras liv. Shulem lägger stor energi på att få Akiva, yngste sonen gift. Shulem går till områdets judiske äktenskapsförmedlare och arrangerar dejter för sonen och lämpliga unga kvinnor.

Shulems dotter Giti är gift och har fem barn, men hennes man Lippe har problem att få jobb på plats och måste åka till Argentina för att jobba. Det blir total katastrof, Lippe lämnar jobbet i Argentina och ingen vet var han är. Ryktena säger att han lämnat familjen och träffat en ickejudisk kvinna. Giti gör allt hemma för att dölja att hennes man inte jobbar i Argentina, allt för att hålla skenet uppe för omgivningen.

Tv-serien är oerhört intressant då den ger en inblick i hur livet kan vara idag för människor som lever på detta sätt, där den ortodoxa judiska religiositeten påverkar deras liv och sätt att leva, från mat, till kläder, lagar, skolor och förhållanden mellan könen. De finns flera olika ortodoxa rörelser inom judendom och det är inte nödvändigt att veta vilken inriktning den här familjen följer.

Vi ser hur barnen delas upp redan i skolåldern, där pojkar går i egna klasser där utbildningen har stort fokus på deras religion. Flickorna går i andra skolor och får tidigt lära sig att deras roll i livet är att bli mamma och ta hand om barn. Helst ska familjerna ha många barn. Familjelivet är högt värderat och hur många barn, barnbarn och barnbarnsbarn någon har är något som ofta tas upp som något bra de gjort i livet.

Akiva har konstnärlig talang och är duktig på att teckna och måla. Det är inget som hans pappa uppmuntrar. Pappas ambition är att Akiva ska arbeta som lärare på samma skola som pappan jobbar på. Det är till och med så att pappan motarbetar sonens framgångar som konstnär.

En av seriens stora styrkor är dess förhållningssätt till denna ortodoxa judendom. Vi får se vad som är positivt, vad som binder dem samman, men utan pekpinnar från någon utanförstående förstår vi också vilka svårigheter det finns med att leva i ett eget samhälle i ett annat mer sekulärt system. Det finns saker i deras sätt att leva som känns konstigt och rent av obehagligt skrämmande för mig, uppväxt i det sekulariserade Sverige och där nästan alla politiker kallar sig feminist. Men det finns också saker som visar på den starka sammanhållningen som finns och det blir begripligt varför människor kan leva under sådana religiösa sammanhang.

Serien har fått en lång rad priser och utmärkelser i den israeliska tv-världen. Det är välförtjänt och jag hoppas många också utanför Israel upptäcker denna fascinerande, enastående tv-serie.

Recension av tv-serie: Tidying Up with Marie Kondo

by

Tidying Up with Marie Kondo
Betyg 2
Premiär på Netflix 2 januari 2019

Nyår. Tiden på året man ska ta tag i sitt liv, göra upp nya planer för att se till att det nya året blir lite bättre än det som just passerat. Tidying Up with Marie Kondo kunde inte ha släppts på ett mer passande datum. Marie Kondo är en japansk städkonsult (hade hon varit ett par år yngre hade hon kallats influencer) som sålt 6 miljoner böcker om konsten att städa, vilket också är den svenska titeln. Nu finns hennes städmetod, med devisen Tidy your space, transform your life, också som TV-serie på Netflix.

Jag är i grunden skeptiskt inställd till alla självhjälpsböcker (och tv-serier) som utlovar stora förändringar i livet. Olika mer eller mindre obskyra metoder som fungerar för alla. KonMari-metoden går ut på att gå igenom alla sina tillhörigheter en kategori i taget och bara behålla de som spark joy, på svenska brukar det översättas med “ger glädje” eller liknande. Fokuset ligger alltså inte på att rensa bort saker, utan att välja vad man vill behålla. På det sättet får man inte bara ett mer lättstädat hem, utan också en tydligare riktning i sitt liv. Tanken är att man ska omvärdera sitt liv och tänka efter vad som är viktigt för en. I tv-serien får man följa åtta familjer eller par som går igenom den här processen. Då jag och sambon just gjort detta hade vi stora förhoppningar på serien.

Förhoppningarna infriades inte. Serien dras med en del problem, varav det största är att tittaren inte lär känna deltagarna som går igenom processen ordentligt. Visst ser man skillnaden i hur rent och snyggt det blir i hemmen, men den största skillnaden sker egentligen inne i de personer som medverkar. Det är synd att det inte kommer fram, eftersom den här metoden faktiskt fungerar. Ett annat problem är att serien bara skrapar på ytan av djupet som finns i böckerna och hoppar över många viktiga delar som absolut bör ingå. Marie Kondo, som ska vara experthjälpen, tycks bara komma hem till familjerna på femminutersbesök och lär dem hur de ska vika plagg på ett effektivt sätt. I processen stöter man oundvikligen på problem, men tyvärr får man inte alltid veta hur Marie hjälper familjerna att lösa dem. Det verkar bara lösa sig självt. Och alla som gått igenom samtliga prylar i sitt hem vet hur besvärligt det är.

Detta för oss vidare till nästa problem: familjerna. Eller rättare sagt castingen. Det är tydligt att producenterna ville få med olika typer av människor i serien; ordet mångfald ligger nära till hands. Småbarnsfamiljen, studenterna, den ensamma änkan och så vidare. Tanken är såklart att få variation i serien, men variationen uteblir ändå. Alla deltagare råkar bo i Kalifornien och ha det gott ställt, alla verkar vara moderna och progressiva människor. Vad hade hänt om man tagit vara på den faktiska mångfald som finns i USA? Om de tagit sig till Kansas eller Oklahoma?

Jag hoppas på en mer ingående och variationsrik säsong 2. Jag vill se den mest konservative texasbon rensa bland sina vapen för att se vilka som ger honom glädje. Metoden behöver stöta på problem, den behöver utmanas. Kanske kan serien ändå inspirera människor att ta tag i sina liv och sitt hem. Det är alltid något.

Tv-serie: My Brilliant Friend

by

My Brilliant Friend
Betyg 5
Premiär på HBO 19 november 2018

Denna helt underbara tv-serien bygger på Elena Ferrantes hyllade romanserie om de två italienska flickorna Lila Elena som växte upp i efterkrigstidens Neapel.

Att filmatisera en fantastisk roman har sina sidor. Jag hade inte hunnit läsa böckerna när jag såg denna första säsong. Så jag tänker inte jämföra med boken. Men jag har svårt att tänka mig att någon som älskar böckerna skulle vara missnöjda. Denna första säsong verkar i stort sett stämma med den första boken i serien, boken som på svenska har titeln Min fantastiska väninna.

Så duktiga skådespelare. Vi får börja och följa flickorna när de är små och sedan som tonåringar och som unga kvinnor. Det är en stark och berörande och fascinerande berättelse om två unga kvinnors uppväxt. Att säga att en bok eller en film, eller tv-serie, är viktig, kan låta dumt och kan låta som om det inte har konstnärlig kvalitet. Denna tv-serie är viktig men samtidigt enastående och har högt konstnärligt värde.

Båda flickorna växer upp i fattiga, enkla omständigheter. Båda är duktiga i skolan med Lila är snäppet bättre. Lila är rent genialisk. Hon är bäst i klassen, utan tvekan. Hennes föräldrar och i synnerhet pappan har ingen förståelse för att en flicka ska studera vidare. Hon måste självklart sluta skolan när den obligatoriska delen är avklarad och sedan måste hon hjälpa till hemma och i pappans skomakeri. Sedan gifts hon bort som 16-åring. Elena har turen att hennes pappa lyssnar på när hennes lärarinna uppmanar föräldrarna att låta henne studera vidare.

De två flickorna följs åt i livet fast deras liv gestaltar sig väldigt olika. Det är en berättelse som känns äkta, människorna är begripliga, vi förstår hur de reagerar och varför även om i inte håller med dem.

Den är så vackert och snyggt filmad och Elena som är den som berättar kommer vi nära och det känns som att vi är där, som att vi upplever händelserna med deras ögon. Bilderna, ljudet, musiken, skådespelarna, berättelsen – allt är mästerligt.

Om du bara ska se en tv-serie: se denna. Nu längtar jag till säsong 2. Under tiden ska jag läsa övriga böcker i serien.

Aftonbladet skriver i sin recension av serien: Tidlös italiensk känsla i HBO:s mäktiga ”My brilliant friend”

Recension av tv-serie: Orange Is the New Black – säsong 6 – borde varit sista säsongen

by

Orange Is the New Black – säsong 6
Betyg 3
Premiär på Netflix 27 juli 2018

Tv-serien om kvinnorna på det amerikanska fängelset Litchfield gjorde stor succé som tv-serie. Serien bygger ganska fritt på boken av Piper Kerman som förvandlade sin upplevelse som intern i en bok. Serien är betydligt bättre och mer berörande än boken.

Mitt i sommarhettan 2018 släpptes nu säsong 6. Det är starkt av skaparna bakom serien att lyckas krama ur hela sex säsonger av en ganska tunn bok. Säsong 5 var rätt stark då den skildrade det stora fångupploppet. Säsong 6 är en enkel redovisning av hur det gick för de olika inblandade. Vi får följa Tasha ’Taystee’ Jefferson som utåt blev symbolen för fångupploppet eftersom hon förhandlade ör fångarna. Nu blir hon misstänkt för att ha orsakat den vidriga fångvaktaren Piscadellas död. Den som sett säsong 5 vet att han blev skjuten av de kravallpoliser som gick in i det källarutrymme i en före detta pool som fången Frieda gjort om till ett gömställe med mat och dryck. Detta är ingen spoiler eftersom detta berättas i första avsnittet av säsong 6.

Seriens styrka är att den pekar på olika aspekter kring hur problem med det amerikanska rättsväsendet och fängelsesystemet och den uppenbara strukturella rasismen. En annan av seriens styrkor är att de flesta karaktärer är relativt trovärdiga i att de skildras med både sämre och bättre sidor. Vi får följa både fångvaktares liv och utveckling och fångars och fängelsechefer.

I säsong 6 har fångarna flyttats till en högsäkerhets-fängelse och livet där är hårdare än de varit vana vid. Dessutom vill fängelseledningen och myndigheterna ha några syndabockar, några av fångarna måste få stränga straff och ställas inför rätta. Fångarna ställs inför svåra ultimatum och tvingas att ange varandra för att slippa förlänga fängelsestraff.

Också vakterna flyttas till den nya fängelset och vi får följa hur de tar sig vidare efter de påfrestande upplevelserna, några av dem var ju dessutom tagna som gisslan av fångarna under upploppet. För vakterna blir det också en svår omställning att jobba med högre säkerhet.

För alla fans av serien är säsong 6 efterlängtad. Vi vill se hur det går för de olika karaktärerna. Som
Doggett som lyckades rymma, hur går det för henne? Hur går det för Pipers och Alexs kärlekshistoria?

För fångarna blir det en helt nya förutsättningar när de inte längre hamnar på samma avdelning och dessutom råkar in i ett gängkrig. Vi får möta några nya karaktärer, de flesta lite väl ytligt och överdrivet tecknade.

Ett minus för säsong 6 är också att den bitvis är för gullig och för komisk, en del av karaktärerna blir en parodi på sig själva som Suzanne och Lorna Morello.

Tyvärr återstår minst en säsong. Digitalspy berättar att Netflix efter säsong 4 ett kontrakt på ytterligare tre säsonger – som innebär att manusförfattaren Jenji Kohan medverkar framtill säsong sju. Någon gång under 2019, troligen under sommaren, kan vi vänta att den säsongen kommer.

Om du vill se en serie om kvinnor i ett fängelse som känns både mer realistisk och är lite hårdare så har den australienska serien Wentworth precis släppt en säsong 6 som finns på C More Play.