Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

recensioner

Filmrecension: Legends of the fall

by

Legends of the fall

Dvd – 1994

Filmen tar sin början under sekelskiftet i ett Amerika där man kämpar med att få bort indianerna. Översten Ludlow (Anthony Hopkins) som dragit sig tillbaka efter tjänstgöring i armén, bor tillsammans med sina tre söner på en ranch. Åren går och sönerna växer till sig och banden mellan dem lika så. En dag kommer den yngste sonen, Samuel (Henry Thomas), hem med sin fästmö Susannah (Julia Ormond). De planerar att gifta sig men innan det kan ske vill Samuel åka till Europa och delta i det krig som råder, första världskriget. De båda andra bröderna Alfred (Adian Quinn) och Tristian (Brad Pitt) följer med, alltihop mot deras fars vilja.

Det går inte säga annat än att det är en mycket natur – vacker film där man ofta får så vackra berg, vilda hästar och stora floder. Hela bilden stärks sedan av att One Stab (Gordon Tootoosis), som är huvudberättaren, använder sig av tidsutryck som; It was the moon of the red grass, vilket inte säger mig så mycket men som klingar vackert.

Filmen har en mycket lugn lunk och det är egentligen bara Brad Pitts rollfigur, Tristian, som skiljer i det avseendet. Han älskar att jaga, rida och kan under längre perioder försvinna för att sedan dyka upp hemma igen. Han lever ett fritt och ansvarslöst liv nära naturen och han kan konsten att överleva. När den yngste brodern, Samuel dör i kriget, tar Tristian på sig skulden och här börjar psyket svikta lite för honom. Här gör Brad Pitt en riktigt bra insatts och det är en fröjd att se honom släppa på spärrarna och få lite crazy eyes och dessa scener för tankarna till en film som han kom att spela in året därpå, De 12 apornas armé. Även Julia Ormond gör en bra insatts som den ständigt väntande fästmön.

Det är en maffig berättelse som inkluderar olika sorters kärlek och vänskap men stundtals känns allt lite för gulligt och segt. Filmen, som är ca 120 min, tar många vändningar och folk kommer och går på tok för ofta vilket bidrar till att det stundtals blir rörigt och jag tappade intresset. Det som verkligen lyfte filmen för mig var den frihet som Tristan symboliserade och jag avundas hans förmåga att bara kunna lämna allt och ge sig av för ett tag.

Filmen är helt klart sevärd och jag menar; vem vill inte se Brad Pitt med skägg och långt hår, stå bakom rodret och styra sitt skepp på ett öppet hav!

3 av 5 räkor

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recension Astrolites – Play for keeps

by

Rockabillyn har muterat flera gånger sedan den första storhetstiden på 50-talet med Elvis inspelningar för Sun records. Och artister som Carl Perkins och Charlie Feathers. Under det tidiga 80-talet gjorde ’Stray cats’ rockabillyn populär igen efter en lång tid i glömska hos den stora publiken.

Ungefär samtidigt dök Psychobillyn upp, en blandning av punk och rockabilly. Namnet var passande med tanke på att texterna ofta var skruvade och ibland rätt morbida. Några exempel i genren var ’Meteors’ och ’Demented are go’.

Det svenska bandet Astrolites spelar en variant som de kallar för ’Hi-speed rockabilly’, kanske vill man betona skillnaden mot den mer punkiga psychobillyn. Det är snabb rock’n’roll med rockabillyinfluenser, en genre som lätt kan bli enformig om man inte har bra låtar. Vilket Astrolites har.

Extra plus för ’ Here I am’, ’Devil woman’ och ’Go rebel go’. Däremot har jag lite svårt för covern av ’Ring of fire’ – som förmodligen funkar live. På skiva blir det svårt att inte tänka Johnny Cash.

Har du chans att se dem live så gör det, det här är den typ av musik som växer ytterligare några snäpp på scen. Astrolites har dessutom rykte om sig att vara ett riktigt bra liveband.

Fler recensioner:
Nöjesguiden och Barometern.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Tänk att Black Eyed Peas fick betyg 0 för ”The beginning”

by


Det första albumet som fått betyg 0 av Dagens Nyheter är Black Eyed Peas: ”The beginning”.

Under resten av albumet använder Fergie och de andra den uttjatade autotune-effekten mer än man trodde var möjligt år 2010 och rappar eller bebissjunger infantila textrader på åtminstone tre språk. Det är, faktiskt, imponerande uselt.

Jag fick själv tillgång till skivan som recensionsexemplar för några dagar sedan. Men eftersom recensionsexet var digitalt och enbart i streamingformat har jag inte hunnit lyssna på det. Streaming betyder att jag inte kan ladda ner filerna och lyssna i min Iphone eller Ipod utan måste sitta vid datorn för att lyssna.

Det har jag lite svårt för. Nu tror jag inte att DN:s bottenbetyg beror på det, för jag tror att DN är tillräckligt stora för att få recensionsex också i cd-format, om nu recensenten liksom jag inte uppskattar att sitta och lyssna på musik vid datorn utan också vill kunna göra det på tunnelbanan och på pendeltåget.

Expressen gav också bottenbetyg: en överkryssad geting.

Alla tycker ju inte likadant, så egentligen borde jag ju lyssna och bilda mig en egen uppfattning. Men tiden är inte oändlig och här på Kulturbloggen har vi alltid hur mycket som helst som väntar på att bli gjort. När albumet nu fått sådant bottenbetyg av flera recensenter och vi dessutom bara fått det i streamingformat och ingen av oss egentligen gillar Black Eyed Peas, nä då går det inte att hitta energi, lust eller tid att lyssna på skivan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension: The Queen Symphony i Uppsala

by

The Queen Symphony
av Tolga Kashif, i arrangemang för blåsorkester av Eric Somers.
Uppsala Konsert & Kongress 28 november

Någon lär ha sagt att de nya idéernas tid är förbi. Allt är reproducerat, duplicerat och till någonting annat refererat, inte minst inom musiken. Att tv-tablåerna fylls av program med unga idolaspiranter som framför andras låtar är bara symptomatiskt. Det gäller bara att välja rätt. Konstmusiken är också drabbad av liknande problem – endera har allting redan blivit gjort eller så blir det bara för knepigt för att kunna förmedla någon djupare innebörd. Oftast blir det bara konst-igt.

Med detta sagt så vill jag ändå framföra att Tolga Kashifs sex satser långa symfoni baserad på rockgruppen Queens låtar ändå bjuder på en överraskande uppfriskande kreativitet. Det är alltså inte frågan om regelrätta orkestreringar av Queen-låtarna – sådana är bara tröttsamma – utan ett uppriktigt försök att skapa någonting nytt ur en befintlig samling av låtmaterial. Någon ska tydligen ha jämfört detta verk med John Williams filmmusik till Star Wars-filmerna. Om vi sätter jämförelsen i proportion till sina influenser, i detta fall Richard Wagner som inspirerade John Williams, så borde Tolga Kashif bli vad Brolle Jr är för Elvis. Det är inte riktigt rättvist, tycker jag, Den fjärde satsen, allegro vivo, som parafraserar Bicycle Race, är riktigt upplyftande och kreativ, nästan lite experimentell och är enligt min uppfattning när denna symfoni är som bäst. Annars kan det tidvis bli lite ostkaka av det hela, speciellt när kören stämmer in med slumpvisa textrader hämtade från Queen-låtar.

Orkestern bestående av Uppsala Blåsorkester och Uppsala Blåsarsinfonietta hålls med nöd och näppe ihop av dirigent Per Lyng. Ibland sticker någon ton iväg för någon, ibland tappar en hel sektion bort sig i tempot. Det blir rörigt, men räddas tack vare de mycket fina solistinsatserna av June Gustavsson Lyng på violin, Camilla Martinsson på cello samt Ján Rusz på piano. Körens insats var det inte heller något att anmärka på, även om jag för allt i världen inte kunde begripa mig på gimmicken när de passerade en drottningkrona mellan varandra. Det var som att nån tänkte: “Queen – drottning, höhö” och trodde att den var lustig. Samma sak med de tre danserskorna som trängdes på scenen med den 150 man starka ensemblen. Jag vill verkligen inte förringa tjejernas insats, de dansade fint och allt, men koreografin och kostymen kändes så utstuderad och töntig och jag fick lova att vända bort blicken så fort de klev upp på scen för att inte bli irriterad. Framför allt tillförde dansen ingenting utan snarare distraherade från de mer finstämda partierna. Men det var kanske det som var vitsen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Divine – A Divine Christmas

by

Divine – A Divine Christmas
Carpe Diem

När de tre tenorerna José Carreras, Plácido Domingo och Luciano Pavarotti strålade samman i början av nittiotalet och körde arenaopera för fulla hus var det lite som att deras karriärer var lite på dekis. Visst, de var (och är i den mån de är i livet) fortfarande affischnamn på sina respektive operahus, men de stora prestationernas tid var över för deras del. Dock medförde de tre tenorerna att många fler fick möjligheten att ta del av operans stora schlagerlåtar i en betydligt folkligare kontext än Scalan och Mettan.

Trion Divine som består av Gabriella Lambert-Olsson, Katarina Böhm och Caroline Gentele befinner sig mitt i sina karriärer och har alldeles nyligen tilldelats Kjerstin Dellerts stipendium. Folkligheten är vad som förena Divine med De Tre Tenorerna (även om det nu rör sig om två sopraner och en mezzo) även om det inte är fullskaliga arenakonserter, utan snarare intima små konserter runt om i land och rike för en publik som annars inte skulle ha tillgång till operans små örhängen.

Divine Christmas avviker på intet sätt från denna folknärhet. Det rör sig om elva låtar (plus en gömd bonuslåt som inte alla cd-läsare – däribland min – inte klarar att läsa av) bestående av en traditionell julrepertoar. Bland låtarna finns O helga natt, Stilla natt, två Ave Maria (Gaccini jämte Bachs) med flera, snyggt arrangerat för att sjungas i trio och faktiskt med en befriande avsaknad av julmossighet. Ok, flosklerna finns där i form av en och annan virveltrumma och andra klockiga slagverksinstrument ljuder. Men det hör liksom till, en julplatta är inte gjord för att lyssnas till, utan för att vara bakgrundsmusik. En låt som annars är värd att lyssnas på på riktigt är annars Mozarts Alleluja ur Exsultalte Jubilate där Gabriella Lambert-Olsson får komma till sin rätt.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,