Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Göteborgs stadsteater

Crime Scenes på Göteborgs stadsteater – träffsäker och tiden gick alldeles för snabbt

by

Crime Scenes
Idé och regi: Nadja Horton, Carolina Frände
Scenografi: Henrik Ekberg
Kostym: Hélène Otterbeck
Ljus: Max Mitle
Ljud: Frej Obenius
Dramaturgi: Anna Berg
Göteborgs stadsteater
Premiär 7 mars 2012

Föreställningen handlar inte om kvinnor som en brottsplats eller om rån, mord eller kvinnomisshandel. Den handlar i första hand om att våga ta plats, om kön, om förväntningar, om makt, om vad som är betydelsefullt. Den handlar om politik så det bara stänker om det och är så lämpligt passande i tiden dagen innan Internationella kvinnodagen.

Jag ser fem kvinnor i svarta t-shirts med loggorna Still Young Beautiful, Locals, Men in Black, med en apterad bomb. De trökar in elva stycken apelsinklyftskivor i sina käftar, deras rollprestationer är formidabla, sittande i de två slitna hammockarna idkar de ekivokt språkbruk, de verkligen berör, Ja, jag blir blyg! De tar scenen i besittning när de tar på sig instrumenten; trumset, elgitarr, elbas, akustisk gitarr, keyboard. Musiken de praktiserar ger ekon av feministiska kampsånger.
Nya Studion på översta våningen i Stadsteatern, Göteborg, är denna urpremiärkväll verkligen fullsatt. Jag ser en kvinna i röd kappa och tycker mig känna igen henne. Det är möjligt att hon tillhörde laget kring Den sista wrestlern på Hagateatern som nyligen hade premiär. Wrestling idkar de också. De 90 minuterna går alldeles för fort.

Dansmomentet i sista scenen går över alldeles för fort. De uppmärksammar Madonna och de fem damerna har verkligen något gemensamt i det att de vägrar ge tappt för manliga kollektiv; även manliga kollektiv som talibaner och Hells Angels på något sätt ändå ger en föreställning om att dessa ändå är bättre än kvinnliga kollektiv.

Föreställningen igenom fnittras det hej vilt bredvid mig. De yngre kvinnorna i publiken verkligen klappar takten och reser sig upp och hyllar skådespelarna. Det är en fröjd att få vara med om föreställningen och det är bara att lyckönska laget bakom produktionen för utmärkta rollprestationer och regi och produktion och ljud- och ljussättning. Gissningsleken, pratet om muttningsaktionen, lysrör, skjortor, Pink Floydmusik, kvinnor som begår brott mot normer. Underbar uppsättning!

Skådespelare:
Carina Boberg, Marie Delleskog, Lisa Lindgren, Victoria Olmarker, Caroline Söderström

Text: Katarina Bredberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Rapport från fördjupat samtal med Niklas Rådström och skådespelarna i Bibeln

by

I anslutning till föreställningen Bibeln arrangerar Göteborg Stadsteater tillsammans med Göteborgs Universitet och Sensus Studieförbund en serie fördjupande och problematiserande samtal, diskussioner och seminarier under sju söndagar i vår.

Det var fullsatt i foajébaren på Göteborgs Stadsteater när skådespelarna Johan Gry och Henric Holmberg inledde den första Söndagskolan. När teatern är slut går skådespelarna åt sitt håll och publiken till ett annat håll. Dessa söndagsträffar är ett sätt att få ett fördjupat offentligt samtal utifrån Bibeln, en källa i vår kultur.

Ola Sigurdson, professor i tro – och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet talade om Bibeln i samtiden. Religionen har idag en synlighet, religionen har skiljts från kyrkan och privatiserats,vi människor gör ett val i vår tro. Religionen har ändrat form och blivit mångfaldig. Han citerade professor Jack Miles: Bibeln finns etsat i vårt kulturella DNA. Religionen som minneskedja har dock minskat, man kan tala om en biblisk analfabetism som bland annat kan påverkar hur människor kommer att tolka litteratur, teater, konst där anspelningar till Bibeln finns. Bibeln har betydelse både som en kyrkans bok och som kulturell hänvisning.

Annika Broman från Sensus ledde en paneldiskussion där Ola Sigurdson deltog tillsammans med författaren och dramatikern Niklas Niklas Rådström och Anna Takanen, konstnärlig ledare på Göteborgs Stadsteater. Alla tre instämde i att detta var ett galet och spännande projekt. Uppsättningen av Bibeln leder till många förväntningar, diskussioner, samtal och åsikter.

Idén att sätta upp Bibeln som ett pjäs kom efter ett sökande efter ett stort episkt drama. Niklas Niklas Rådströmsäger att när han tog sig an att dramatisera Bibeln utgår han också från Bibeln som en helig bok och en kulturbärare men framförallt att Bibeln handlar om mytiska berättelser som är helt unika och helt allmängiltiga. Till exempel hur förhåller man sig till berättelsen om Abraham och hans son Isak?

Allmängiltigt handlar det om att offra kommande generationer, exempelvis idag när miljöfrågan är aktuell. Vilken miljö lämnar vi över till kommande generationer? Bibelns berättelser är vidöppna blandningar som ger upphov till ett spektra av tolkningar. Det övergripande dramaturgiska är förhållandet mellan människa och Gud. Vidare säger Niklas Rådström att kyrkan och teatern har legat varandra nära i historien, genom Fransiscus kom teatern tillbaka till väst. Skillnaden mellan kyrkans och teaterns roll är att teatern inte är förkunnande men har förmåga att gestalta. Teatern som konstform har en unik möjlighet att diskutera de stora frågorna. Publik och skådespelare befinner sig här och nu, i samma rum under en bestämd tid. Innehållet i Bibeln är ett bibliotek av böcker, det är helt öppet vad det ska handla om.

Anna Takanen betonade regissörens Stefan Mets arbete med pjäsens formspråk samt säger att det är många personer i ensemblen som har varit inblandade i tolkningar av berättelserna. Niklas Rådström säger också att Bibeln frigör till att bli något mer levande om man har ett öppet respektfullt förhållande till Bibeln. Ola Sigurdson nämner att pjäsen kan vara en hjälp för oss att åter bli mer bibelkunniga. Teaterns uppgift är att ställa frågor. Om komplexa frågeställningar förloras så har vi endast de enkla svaren kvar.

På frågan om favoritstycken ur Bibeln svarar Ola Sigurdson olika humoristiska inslag som bland annat visas i pjäsen, Anna Takanen säger att det beror livssituation men Jonas i valens buk visar på det rofyllda både i födelsen och i döden. Niclas Rådström nämner Psaltaren som han ser som from och avspänd. Människan kan äta, dricka och vara glad och Gud har gett sin tillåtelse till detta. Likaså Jobs bok, berättelsen där en människa ifrågasätter Guds rättfärdighet på ett tidlöst sätt.

Henric Holmbergs favorit hittade han i en scen ur filmen ”Änglar finns dom?” . En kvinna står vid en bokhylla, tar fram en bok, en sida öpnnar sig och där står:
Vakna upp, du nordanvind,
och kom, du sunnanvind;
blås genom min lustgård,
låt dess vällukt strömma ut.
Må min vän komma till sin lustgård
och äta dess ädla frukter.

Text: Aslaug Myhrberg

Här är Kulturbloggens recension av Bibeln.
Fler recensioner:
Teatermagasinet och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bibeln på Göteborgs stadsteater är en mörk historia

by

Bibeln
Göteborgs stadsteater
Premiär 17 februari 2012
Manus: Niklas Rådström
Regi: Stefan Metz
Musik: Gunnar Lundgren
Ljus: Willia Wenner
Scenografi och kostym: Alex Tarragüel Rubio

Bibeln i regi av Stefan Mets är en mörk föreställning som tar upp de svåra existentiella frågorna, om lidandet, om rättvisan och orättvisan i livet, om död och liv. Niklas Rådström har skrivit manus till föreställningen som lär vara den första teaterföreställningen i världen av Bibeln i dess helhet. Den är lång, nästan fem timmar – med avbrott för två pauser.

Föreställningen börjar i mörkret och Gud skapar ljuset. En oerhört elegant, estetisk inledning där guds tre änglar utför guds verk under skapelsen och Michalis Koutsogiannakis spelar den ängel som fått det ärorika uppdraget att vara guds röst. Michalis Koutsogiannakis är en speciell skådespelare med stark utstrålning, han passar perfekt i rollen som guds närmaste ängel. Han har en lätt brytning i sitt uttal, eftersom han har grekiskt ursprung och har bott mycket både i Australien och Italien. Den brytningen gör guds röst liksom mer global, mer universell.

Efter skapelsen möter vi Adam och Eva och vi får se hur de tvingas lämna paradiset, vi möter Kain som dödat Abel och vi kommer ganska snabbt till Moses. Första akten är hyggligt kronologisk men sedan i andra akten bryts det kronologiska upp alltmer och olika delar av Bibeln blandas. I samma scen kan kända personer från de gammaltestamentliga berättelserna och citat från olika delar av Bibeln tas upp samtidigt.

Den gud som presenteras i framför allt första delen är väldigt krigisk och han har inga problem med att döda en hel stad eller ett helt folkslag. Gud hämnas och dödar människor som inte är rättfärdiga. De män som krigar för gud har slående likheter med både soldater och rebeller i nutida konflikter. Dräkterna stryker under och förstärker och ger fördjupade associationer. Alex Tarragüel Rubio har gjort ett imponerande arbete med hur kostymerna används. Moses bror Aron hade en klädstil som fick mig att tänka både på Stalin, Che Guevara och Mao. De gammaltestamentliga ledarna har en del gemensamt med senare tiders politiska ledare.
En träffsäker scen är när översteprästen (spelad av Carl-Magnus Dellow) krypande och smilande övertalar Pontius Pilatus att döma Jesus till döden istället för brottslingen Barabas. Pontius Pilatus är en högrest man, iklädd blå glänsande sidenkostym (spelad av Lamine Dieng) – och jag får associationer till nutida toppdiplomater och politiken som säljs ut till underhållningsindustrin.

Guds tre änglar varav en sedan faller och blir Satan har en viktig roll i berättelsen. De tre änglarna är det sammanhållande kittet, som är berättare och kommenterar och argumenterar med varandra och med övriga karaktärer. Adam och Eva har också en slags sammanhållande funktion. De dyker upp under föreställningens roll i nutida kläder och är andra karaktärer fast med namnen Adam och Eva.

Föreställningen leker en del med att karaktärer byter plats och i tredje delen, efter andra pausen, leker den också med könsroller. Vem har sagt att Jesus måste spelas av en kvinna?

Jag tror att en och annan som såg premiären blev lite förvånad. Bibeln efter Niklas Rådströms manus är ingen rak berättelse som följer allt kronologiskt. Överlag är det en mörk bild av gud som målas fram, det är inte mycket av det ljusa som också finns i Bibeln som kommer fram. Bibeln i sig innehåller många dramatiska berättelser som inte alls är med och om de är med utnyttjas inte deras dramatiska potential utan ofta är det någon karaktär som berättas det istället.
Dekor och scenografi stram, karg med mycket bruntoner i husen som i bakgrund är formade som stora hyllor. Att scenografin och dekoren är så enkel ger stort utrymme för spelet med ljuset. Ljussättningen är en av föreställningens starkaste upplevelser. Musiken är också väldigt väl genomtänkt. En enkel orkester med en elbas, en elgitarr, trummor, en liten slags synth och en kontrabas stryker under stämningar och känslor.

Bibeln på Göteborgs stadsteater är ingen lätt föreställning. Den som kan sin religionshistoria och är välbekant med Bibeln får ut mycket mer. Spelet är fullt av små vinkningar och hänvisningar som kräver att du kan de bibliska berättelserna.

Mer än att berätta Bibelns historia från början till slutet tar den grepp på vad Bibeln betyder, vad dess berättelser har att säga människor: den ifrågasätter och sätter igång funderingar kring människolivets villkor. Men den är lång, den är nästan fem timmar – och den är krävande med många monologer. Kanske skulle föreställningen må bra av att korta ner några monologer och föra in lite mer dialog och dramatik. Ibland berättas det mer i monologerna är att det gestaltas som drama.

Skådespelare:
Mina Azarian, Per-Anders Ericson, Carl-Magnus Dellow, Lamine Dieng, Johan Gry, Henric Holmberg, Carina M Johansson, Miran Kamala, Petter Kevin, Michalis Koutsogiannakis, Magnus Lindberg, Mattias Nordkvist, Emilie Strandberg, Amelie Thorén, Nina Zanjani

Musiker:
Göran Klinghagen, Stefan Bellnäs

Kompositör:
Bengt Beche Berger

På bilden:
Henric Holmberg, Michalis Koutsogiannakis, Lamine Dieng, Emilie Strandberg

Relaterat: Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

”I sista minuten” ger Carin Mannheimer hopp om ålderdomen

by

I sista minuten
Göteborgs stadsteater
Premiär: 9 december 2011

”I sista minuten” är en varm komedi där tre äldre damer i åttioårsåldern, skriven av och i regi av Carin Mannheimer.

Varje måndag samlas de tre väninnorna hemma hos Marianne, Annlouise och Solveig för att spela bridge. Den fjärde spelaren finns inte kvar och Annlouise har därför tagit med sin kusin Per, vilket inte tas emot särskilt väl av Marianne. En man i deras kvinnogäng?

Nu kan inte Per spela bridge så på sätt och vis löser sig det problemet, men en mängd andra problem sätter igång. Solveig som aldrig varit gift blir intresserad av Per, som är änkeman. Per å sin sida är nog mer intresserad av Marianne, som inte alls vill ha någon ny man. Hon är mer intresserad av vänner fast allra mest är hon intresserad av sig själv.

Föreställningen tar upp frågan om kärlek på äldre dar, men framför allt handlar den om vänskap och om att åldras, något som ingen människa kan lära sig, eftersom det är nytt för varje individ. Ingen har åldrats tidigare (såvida vi inte har flera liv, men det är inget vi minns i de nuvarande livet i alla fall).

Att åldras är tufft, hårt. Varje generation åldras dessutom under egna, nya förutsättningar. Marianne och hennes vänner var unga under mitten av nittonhundratalet och var rebeller. De bodde i kollektiv och drömde om en värld där de kunde dela på hushållsarbetet och hjälpas åt med barnpassning. Livet blev inte riktigt så.

Det mesta kretsar kring Marianne (som spelas träffsäkert av Inger Hayman), som var en vass journalist under sitt yrkesliv och var gift med en hjärnkirurg. De tillhörde, som hon är noga att påpeka, övre medelklassen. Marianne är rejält egotrippad och försöker få de flesta att dansa efter sin pipa. En sak är också säker: vänskap på äldre dar är inte särskilt gullig. Människor blir inte snälla för att de blir gamla. Marianne kan vara rätt elak mot sina väninnor. Men ändå, när det verkligen gäller, då finns de där för varandra.

Gerd Hegnell spelar den lustiga Annlouise som alltid skrämmer upp omgivningen med de ruggigaste historier om hur farligt allt är. Ann Lundgren spelar den ogifta Solveig som har stort hjärta, vi vet den där kloka, lugna tjejen som det nästan alltid finns en av i varje kompisgäng.

I vissa delar är föreställningen ruskigt träffande, där kommer många igenkännande skratt från publiken, som att se Mariannes strategier för att inte visa att minnet sviktar, hur hon mer lurar sig själv än omgivningen när hon inte vill inse att demensen börjar krypa in i hjärnan.

Gamla tanter kan vara rätt elaka och ganska missunnsamma. Ingen blir en ängel för att hon åldras. Det är så roligt att se en pjäs där tre äldre kvinnor har de tre huvudrollerna. Det är sällsynt och det är roligt att de alla tre kan vara både elaka och trevliga, kloka och dumma, mogna och visa men samtidigt barnsliga och nyfikna. Carin Mannheimer visar att det är rätt Ok att åldras, det går att ha rätt kul mitt i skiten.

Som spelstil balanserar skådespelarna mellan revy/buskis och komedi med en del realistiska inslag. Det är en spelstil som i Stockholm framför allt brukar hålla till på privatteatrarna, där skådespelarna delvis spelar medvetet mot publiken. En sådan spelstil kräver stor känsla för tajming – och den behärskar de tre damerna väl.

Två män finns med i föreställningen, Stig Engström som spelar änkemannen Per och Thomas Nystedt som spelar Staffan, en man som är anställd av kommunen för att hjälpa äldre människor med småsaker i hemmen, som att sätta upp gardiner. Den som vet något om under vilken tidspress anställda inom hemtjänst arbetar i dagens samhälle kan ju undra. Han har tid att stanna kvar och prata. Mer personal som Staffan till hemtjänsten, säger jag.

Carin Mannheimer gjorde stor succé med Sista dansen som spelade sin 133:e och sista föreställning tidigare i år. ”I sista minuten” har Carin Mannheimer backat bandet och låter oss möta människor som visserligen har några år på nacken men som klarar sig själva och har bettet i behåll. Carin Mannheimer ger oss hopp inför ålderdomen. Rätt utnyttjad med bra vänner som vi kan bråka med men ändå ställa upp på varandra – och kanske till och med flytta ihop och på så sätt få pensionen att räcka till mer – då kan det ha sin charm att komma upp i åldern.

Premiärpubliken reste sig och klappade händerna. Göteborgspubliken var nog mycket nöjda, tror jag.

Skådespelare:
Marianne: Inger Hayman
Annlouise: Gerd Hegnell
Solveig: Ann Lundgren
Kristina och Sara, döttrar till Marianne: Carina Boberg
Staffan: Thomas Nystedt
Per: Stig Engström

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären på Antigone: rollgestaltningen hos Nina Zanjani är personlig och mästerlig

by

Antigone
Göteborgs Stadsteater
Premiär 8 oktober 2011

Lördagen den 8 oktober 2011 är snart slut. Jag har sett premiären av Antigone i Nya Studion, (tredje våningen), Stadsteatern, Göteborg. Det är en feministisk pjäs och det är ett samarbete mellan Parapanda Theatre Lab från Dar es Salaam i Tanzania och Göteborgs Stadsteater. Sofokles antika tragedi lyftes till brännande aktualitet med fokus på kvinnorna.

Parapanda Theatre Lab är Tanzanias ledande teatergrupp. De har som mål att främja teatern i Tanzania. De utmärker sig från andra teaterutövare genom sin unika berättarteater, baserad på storytelling, poesi och musik. Texten framförs på både svenska och swahili av skådespelare från Parapanda och Göteborgs Stadsteater.

För regi står Mgunga Mwa Mnyenyelwa från Parapanda tillsammans med Ronnie Hallgren, VD och Teaterchef på Göteborgs Stadsteater. Förutom teater så håller Parapanda Theatre Lab på med ett stort socialt arbete och mycket barn- och ungdomsverksamhet och har under tio år arbetat med kulturella och politiska frågor på ett innovativt sätt.

Gruppen har turnerat mycket runt om i Tanzania, Kenya, Uganda, Zambia, Moçambique och Sydafrika. Projektet stöds av Göteborg & Co och Statens Kulturråd. Föreställningen kommer även att spelas i Dar es Salaam, Tanzania. Föreställningen textas på respektive språk (svenskan textas på swahili och swahilin textas på svenska).

Det är en ovanlig föreställning med swahili och svenska och textning och musik. Temat för pjäsen är allvarligt såsom en grekisk tragedi är och jag ser rollgestaltningen hos Nina Zanjani som personlig och mästerlig där hennes känsla och professionalism kommer till sin rätt.

Antigone är en grekisk tragedi från 442 f. Kr. av den grekiske dramatikern Sofokles och bygger på historien om Oidipus. Oidipus var son till kung Laios och drottning Iokaste av Thebe. Oraklet Teiresias spådde att denne son skulle mörda sin far och gå till sängs med sin egen mor.

Spådomen slår in. Oidipus blir adopterad av kungaparet Polybos och Merope, Korinth. Efter att ha fått veta att han är adopterad ger han sig i väg mot oraklet i Delfi. På vägen dit, ovetande, dödar han sin biologiska far Laios. I Thebe gifter han sig med Iokaste och de får fyra barn: Antigone, Eteokles, Polyneikes, Ismene. När Oidipus får veta om att spådomen slagit in sticker han ut sina ögon. Iokaste begår självmord genom hängning.

Oidipus är död och hans söner Eteokles och Polyneikes ska tillsammans regera över Thebe. Eteokles vägrar emellertid att dela med sig av makten. En tvekamp mellan bröderna leder till bådas död. Den nye kungen Kreon ger Eteokles en kunglig begravning men låter Polyneikes kropp slitas sönder av fåglarna. Han kungör att den som begraver Polyneikes kommer att dömas till döden.

Antigone är förlovad med sin kusin Haimon, Kreons son, ny kung av Thebe. Kreon anser att Eteokles var den rättmätiga kungen till Thebe och fördömer Polyneikes för att ha gått till angrepp mot sin egen stad. Eteokles får en kunglig begravning. Antigone vill begrava sin bror Polyneikes kropp, i strid mot sin fars morbror Kreons bestämmelser. Ismene är rädd för dödsstraff och vägrar hjälpa Antigone. Hon lyckas inte övertala Antigone att inte göra det på egen hand.

Hon begraver sin bror och blir gripen på bar gärning och förd till Kreon. Antigone förnekar inte sitt brott, hon ifrågasätter moralen i bestämmelserna. Kreon förargas och dömer henne till döden. Antigone säger sig ha gudarna på sin sida och att hon gärna går i döden för sin sak. Antigones fästman Haimon, Kreons son, bönfaller sin far att låta henne leva. Kung Kreon säger ”Mig styr i detta livet ej en kvinna” och förväntar sig att sonen Haimon ska lyda honom i stället för att följa sitt förstånd och sin kärlek till Antigone. Kungen låter sig inte övertygas. Han bestämmer sig för att skona Ismene, för Antigone till en grotta och försluter dess ingång så att hon ska svälta ihjäl därinne. När Kreon inser att han handlat mot gudarnas vilja är det redan för sent.

Antigone har hängt sig i grottan, Haimon har kastat sig mot sitt svärd, Kreons maka Eurydike har begått självmord. Med sina sista andetag förbannade hon sin man. Kreon tar på sig skulden för allt som hänt. En bruten man. Den ordning han värderat så högt är intakt, han är fortfarande kung, men han har agerat mot gudarna och förlorade hustru och barn som följd. Hans hybris (övermod) har vedergällts.

Antigone i Nina Zanjani rollgestaltning är en stark personlighet som följer sin övertygelse och trotsar lagen, makten och männen. Antigone sätter dem hon älskar före fosterlandet, sin egen känsla för moral före kungens befallning. Ismene väljer att inte gå emot männens vilja, Antigone handlar på det sätt hon anser vara rätt, vinner sin självständighet och folkets kärlek, fastän det kostar henne livet.

Regi: Ronnie Hallgren, Mgunga Mwa Mnyenyelwa.

Skådespelare: Jane Mwatonoka (Ismene), Nina Zanjani (Antigone), Anna Bjelkerud, Fredrik Evers (Kreon), Daud Joseph (Teiresias), Amani Lukuli, Johan Karlberg, Shabo Makota, Habiba Nguogani, Eva Nyambe (Antigone), Frank Samatwa.

Översättning till svenska: Jan Stolpe, Lars-Håkan Svensson.
Översättning till swahili: Mohammed Zahran.
Scenografi: Zofi Nilsson.
Musik: Parapanda Theatre Lab.
Kostym: Zofi Nilsson.
Mask: Katrin Lind.
Ljus: Anders Johansson.
Ljud: Jesper Lindell.
Foto: Ola Kjelbye.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,