Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Barnteater

Säg att du är hungrig – en dansant undersökning av vår relation till mat (Elverket/Dramaten)

by

Säg att du är hungrig
Regi och koreografi: Kajsa Giertz
Texter: Irena Kraus
Scenografi, kostym och ljus: Sven Dahlberg
Musik: AC/DC, Bruce Springsteen, Alberto Iglesias, Allgott & Villgot, Rune Wallbom och ”Weird Al” Yankovic
Elverket/Dramaten, Stockholm
Premiär 9 mars 2012

Våra förhållningssätt till maten undersöks i en föreställning som med humor och dans på Elverket, Dramatens scen för unga.

När jag kom till foajén var dess väggar dekorerade med massor av tavlor med fotografier på mat och barn som äter mat eller smetar ut maten. Strax kom skolbarn från Tensta dit och for runt och kikade och pekade. ”Där är min”. ”Var är din?”
Skolbarnen har varit delaktiga i föreställningen genom att de haft uppdraget att skapa konst kring ämnet mat.

Scenen är placerad i mitten med publiken på båda sidor. När ridån går upp möts vi av fem personer, alla klädda i beigefärgad kostym, vit skjorta och brun slips – och barfota. Alla är klädda så, också kvinnorna.

Var och en berättar om sitt förhållande till att äta. Någon äter helst på natten, någon kan aldrig äta upp allt, någon tuggar och tuggar. De fem karaktärerna tar ganska snart på sig stora masker för ansiktet, som är lite svårt att avgöra om det är vargar eller björnar.

Föreställningen är mer flera löst sammansatta scener än en sammanhållen handling och det är mycket dans, rörelse och musik från klassiskt till rockuvarna i AC/DC och Bruce Springsteen.

Salongen var fylld av tioåringar i publiken och de skrattade gott åt figurerna när de dansade. Det var nästan att jag fick en dejavu-upplevelse från Mats Eks uppsättning av Spöksonaten. Absurd dans verkar vara grejen på teaterscenerna i vår.

Dansscenerna var starka. Skådespelarna med vargmaskerba för ansiktet rör sig rovdjurslikt. En bild av att vi är biologiska varelsen, människan är också ett djur och vi har behov av mat.

Kanske sätter föreställningen igång diskussioner kring mat och ätande bland barnen sedan. Men även om den var konstnärligt snygg och estetiskt tilltalande saknade jag ändå mer djup. Det finns svåra frågor kring mat och ätande som jag inte alls berördes. Fast å andra sidan: ett konstverk som en teaterföreställning har ju inga krav på sig att vara en vetenskaplig sammanställning. Det är härligt att en föreställning som vänder sig till tioåringar bygger så mycket på att säga saker mellan raderna och på så mycket dans.

I rollerna:
Emelie Garmén, Bengt CW Carlsson, Ossi Niskala, Rikard Lekander och Sanna Sundqvist.

Foto: Sören Vilks

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Pantomimteatern gör bokstäverna levande i barnföreställningen Bokstavligt

by

Bokstavligt
Pantomimteatern, Teater Påfågeln, Stockholm
Premiär den 25 januari 2012

Pantomimteatern hade i veckan premiär på Bokstavligt, en musikalisk mimföreställning om alfabetet. Då framfördes den på Teater Påfågeln vid Sankt Eriksplan, men Pantomimteatern spelar också ute i förskolor och skolor. Så här skriver de om Bokstavligt:

Det är en alldeles vanlig morgon. En mamma och hennes barn, Pytte, sitter vid frukostbordet när morgontidningen plötsligt dimper ner i brevlådan. Mamman blir som uppslukad av att läsa.
Barnet får inte kontakt med henne längre. Till slut försvinner mamman – bokstavligt – in i tidningen. Barnet följer efter för att rädda henne och de hamnar bägge i bokstävernas värld.

I Teatermagasinet skriver jag:

Flickan letar efter sin mamma i ett rum tapetserat med bokstäver i alla storlekar. En gulklädd person dyker upp på sparkcykel och börjar bilda alfabetets bokstäver med hjälp av sin kropp och saker i omgivningen. Pytte hänger på och tillsammans sjunger de en alfabetssång, som fastnar i medvetandet, och ljudar fram bokstäverna de skapar. Till slut kommer mamma tillbaka och frukosten fortsätter där den avbröts. Pytte läser sitt första ord – lemur – i tidningen innan dagen börjar på allvar.

Bokstavligt är en lekfullt pedagogisk pjäs som jag tror är speciellt rolig för barn som håller på att lära sig läsa eller nyligen har lärt sig bokstäverna.

Manus och regi: Micaela Gustafsson
Scenografi, kostym & docka: Sara Kander
Musik: Nandi Vileika
Ljus: Kundali Björkum Löfstrand

I rollerna: Katarina Rodopoulos och Nandi Vileika

Bild: Nandi Vileika och Katarina Rodopoulos. Foto: Martin Skoog

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recension – Bamse och världsmästaren i elakhet på Lorensbergsteatern

by

Premiärföreställningen av Bamse och världsmästaren i elakhet på Lorensbergsteatern i Göteborg var välgjord. För mig som är uppvuxen med Bamse och hans vänner så blev föreställningen onekligen en igenkännandets glädje. Bamse, världens starkaste och snällaste björn; ”är du stark måste du vara extra snäll”, resonerande som en politiskt tänkande person, försedd med farmors dunderhonung och vilja att kämpa för de små.

Föreställningen är en dryg timme lång. Linus Wahlgren är regissör. Ensemblen består av:

Johan Gustavsson (Bamse & Stollen) – blå hängselbyxor – 30-årig värmlänning från Balettakademin, Göteborg, och med rollen som Lill-Klippen i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter sommaren 2010
Kalle Rydberg (Lille Skutt & Slusken) – lätt igenkännbar i vit träningsoverall, utomhuständer, röd fluga – Stockholmsboende skånepåg, debuterade i julkalendern Trolltider, återkommande i Fredriksdalsteatern, Helsingborg, skådespelare i Hata Göteborg, kommande filmen Odjuret
Mathilda Simonsen Hebrand (Nina Kanin & Fixarsork) tv-reporter, stått på scen på Fredriksdalsteatern, Helsingborg, tre somrar i rad – nu senast i Viva la Greta
Viktor Åkerblom (Reinard Räv/ världsmästaren i elakhet) – ny bekantskap – bronsmedalj i Let’s Dance , 180 avsnitt av TV-serien Hotell Seger
Måns Nathanaelson (Skalman/Häxan Kraxa)- mästerlig rolltolkning, med identisk lik tecknad serieröst – Reidar Dahlén Jr i Rederiet, Vita Lögner, Livet i Fagervik
Morgan Svensson (Busifer) – medverkan i flertalet musikaler i Stockholm såsom My Fair Lady, Grease, Miss Saigon

Övrig personal:

Janne Andersson – producent
Martin Karlsson – musik
Jens Hansegård – manus
Erik Fredriksson – scenografi
2Entertain, Zeffer & Lovberg – produktion

På Intiman, Stockholm, har teaterföreställningen gått för utsålda hus i två säsonger. Det är första gången på 15 år som Bamse sätts upp som teaterföreställningen. Efter 6 november går föreställningen vidare till Malmö, fram till jul.

Föreställningen är verkligen för både unga barn (3 år) och gamla barn med både skratt, spänning, sprittande, taktfast och klappvänlig musik i den till gränsen fyllda salongen från en svunnen tid. Signaturmelodin är mycket igenkännbar. Barnen har dialog med Lille Skutt: ”jo, du måste hjälpa Bamse.” Definitivt politiskt tema: ”är du stark ska du hjälpa de små”, ”ingen blir snällare av att straffas.” Enkel scenografi med storskogen och interiörer från hemma hos Lille Skutt och i Tuffa Tuffingars föreningslokal.

När Bamse blir förstenad, efter att ha inmundigat basiliskelixir från samarbetet mellan häxan Kraxa och Reinard Räv, prövas vännen i nöden: lille Skutt som är rädd för spöken måste vara modig ändå. När problemen är lösta så sticker Bamse och Lille Skutt till farmor för att äta pannkakor. Det stora perspektivet, samtidigt med det lilla perspektivet, kommer till uttryck. En tanke stannar ändå kvar att i dagens samhälle så prövas barnasinnet hos både ung och gammal. Ont och gott och kamp mot orättvisor är ständigt aktuella teman, i vilken tidsera du än befinner dig.

Den är rolig för mig, den är definitivt rolig för barnen. Den är ett tidsdokument från en svunnen tid och en samtid och – mycket möjligt – för en framtid. Vi måste alla hjälpas åt för att elakheter och oansvarighet inte får breda ut sig, för då är vi illa ute.

Text: Katarina Bredberg, Göteborg

Läs mer på Lorenbergsteatern, Teaterns facebooksida, Bamseteater och i Svenska Dagbladets recension.

Kommentarer från tidigare föreställningar: ”Expressen skrattade högt”, ”En succéföreställning” (KANAL5), ”Måns Nathanaelson briljerar” (EXPRESSEN), ”En dundershow för stora & små.” (EXTRA)

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Mittiprickteatern spelar Neandertalare för skolklasser

by

Foto: Martin Skoog

Neandertalare
Mittiprickteatern, Teater Påfågeln
Premiär 15 oktober 2011

Den skotska manusförfattaren Rob Evans kom till premiären av Neandertalare på Teater Påfågeln den 15 oktober. Det är Mittiprickteatern som sätter upp enmansföreställningen med Magnus Munkesjö i rollerna.  Målgrupp är i första hand mellanstadieelever – elever som Martin och Simon, som båda kommer nya till klass 5b.

Så här skriver jag i Teatermagasinet:

Det är svårt att komma in i gemenskapen och trots att de är ganska olika söker de sig i till varandra. På fritiden gör de i hemlighet en serietidning om Neandertalare – med inspiration från klassens tuffa gäng. På sommarlovet lovar de varandra evig vänskap. Men redan på höstterminen i sexan går något snett. Martin underlåter att försvara Simon som hamnar alltmer utanför. Istället låter han sig lyftas av sina framgångar i skolfotbollslaget, blir en i gänget och överger Simon.

Magnus Munkesjö skiftar smidigt mellan rollerna som Martin, Simon, läsare, klasskamrater och berättaren (som är Martin som vuxen). Med små medel får han oss att komma väldigt nära huvudpersonerna och deras vardag. Läs resten av recensionen.

Neandertalare

Manus: Rob Evans, utarbetat i samarbete med Andy Manley och Gill Robertson
Regi: Henrik Gustafsson
Översättning: Magnus Munkesjö
Musik: Anders Nyström
Skådespelare: Magnus Munkesjö

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Nu väntar tiden – från premiären på Teater Brunnsgatan 4

by

Hemma hos sin dagmamma väntar någon på att mamma ska komma. Dagmamman väntar också, men på vad?
”Nu väntar tiden” som hade premiär på Teater Brunnsgatan 4 på söndagen 10 april är en föreställning som bygger på dikter och böcker och tankar av Kristina Lugn, Gunnar Ekelöf och Sonja Åkesson om tiden, varat och existensen för människor från fyra år.
Jag tycker om den inställningen som beskrivningen av målgrupp vittnar om. Människor från fyra år.
I barn kan det finnas vuxna tankar, i en vuxen kan det finnas barnets tankar. Att ha barnet kvar inne i sig behöver inte vara samma sak som att vara barnslig eller oansvarig. Barn är en människa som inte hunnit fylla år så många gånger.

Medan barnet väntar och längtar efter mamman ska tiden fördrivas. Leken börjar med en poesiskrivande dagmamma och ett barn som med kroppen spelar upp diktens ord. Kanske är det så att i just ditt barns dagmamma finns det en dold stor poet?

Föreställningen har massor av olika dimensioner: Frågor om tid och längtan, om ensamhet och gemenskap …
Föreställningen talar till både de som inte har haft så många födelsedagar i livet än och till de som fyllt femtio eller mer. Dikterna som förts in i spelet har många bottnar och med kombination av skådespelarnas lekfulla mim blir det både humor och allvar samtidigt.

I programbladet för föreställningen står:

Kristina Lugns pjäser är ofta dramatiska utan att egentligen ha någon handling. De kan vara stillastående och samtidigt utvecklas. De berättar mycket utan att vara berättelser.
Kanska kan man säga att hon använder sig av ett opålitligt språk som gestaltar gränsland mellan tanke och känsla, mellan kropp och språk, mellan lek och verklighet.

Det är lite tråkigt när de beskrivit det så bra, det finns inte så mycket mer kvar för mig som recensent att säga nästan. Föreställningen är precis så: den berättar mycket om livet och tiden, utan att vara en rak berättelse och det som sägs, sägs inte bara i ord utan i kroppspråk och i musik och i det som inte sägs. Det är modigt att sätta upp en föreställning för alla åldrar på det sättet – och det är något som varenda dagis borde ta chansen att gå på och alla dagmammor bör ta sina dagbarn med sig till en föreställning av ”Nu väntar tiden”.

På bildern: Lisa Ullén, Anneli Martini, Anna-Lena Efverman
Foto: Dan Lepp

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,