Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Way Out West – Tora Vinter sätter Dungen i trans

by

Tora Vinter på Way Out West
10 augusti 2018
Betyg 4

På festivaler är det viktigt att hitta bort från det massmediala, eftersom de erbjuder möjligheter för gräsrötterna att ta plats i rampljuset. Way Out West är bra på det viset – här kan man se mängder av artister man inte sett förut. Det är också en av anledningarna till att folk går på festival; här får man chansen att vidga sina musikaliska vyer.

Sugen på att göra just detta kollar jag lineupen på spårvagnen in och chanscheckar Tora Vinter på Spotify. På Way Out Wests app har hon inte ens en beskrivning (och då är det värt att påpeka att festivalens pr-ansvariga höjer varje artist till skyarna), istället står hon drömmande i en mörk svensk vinterskog bredvid vad som ser ut att vara en blandning mellan en Greyhound och en Australian Shepherd. Så jag lyssnar på hennes låtar (varav de flesta har mindre än tusen spelningar) och blir genast förtrollad. Förtrollande elektroniska beats går framåt i ett lugnt tempo, och eftersom jag varit på konserter i Dungen förut förstår jag på förhand att detta kan bli en riktig hit.

Så jag glider in där 19.45, när rökmaskinerna jobbar för fullt och där hela Sveriges uppsättning av snabba brillor och bucket hats tycks befinna sig just då. Marijuanaröken ligger tät och folk dansar för fullt. Spelningen är ett par minuter in och denna intelligenta DJ och producent har redan satt denna alternativa scen i trans. Musiken går framåt i ett stabilt tempo och varje subtil melodisk förändring och inslag framkallar applåder och busvisslingar från importerade Södermalmsbor med Fjällrävenryggsäckar. Bredvid sig på scen har Tora Vinter en tjej som lägger till vocals med en mikrofon och den molniga; ömsom regndroppande, ömsom soliga väderleken tycks vara fullständigt synkroniserad med den elektroniska musik som likt omänskliga, odjurliga hjärtslag slår ur de svarta högtalarna.

Jag är fast.

Way Out West: Arctic Monkeys – Sexig blandning av gammalt och nytt

by

 

Arctic Monkeys på Way Out West
9 augusti 2018
Betyg 5

Det var med stor förväntan jag stod intryckt i publikhavet inför fredagens huvudakt; Arctic Monkeys – mitt favoritband sedan jag var tio år gammal och tillsammans med Kendrick Lamar det största namnet på årets upplaga av Way Out West. Vad kunde jag förvänta mig? Vad kan man förvänta sig av ett band man har lyssnat så mycket på och aldrig sett live? Jag hoppades på att de skulle våga spela sitt nya album (som inte rönt lika mycket uppmärksamhet som det föregående) men heller inte hålla tillbaka från att spela gamla godingar. Och jag fick som jag ville.

När bandet kliver upp på scen till publikens jubel säger de inte hej. Rockstjärnor ska inte säga hej. Istället kliver de upp till sina instrument och ur högtalarna börjar det mäktiga riffet till Four Out Of Five ljuda, varvid publiken – för att citera min vän – ”går loco”. Vilket den skulle göra resten av konserten.

En kamratlig och upprymd stämning präglar publiken denna dag och som jag är nog många glada över att Way Out West har lyckats få hit Arctic Monkeys; som ju inte direkt har varit flitiga besökare av vårt avlångalband. Folk sjunger tillsammans och majoriteten kan de flesta låtarna. Och det är något alldeles speciellt med att få höra låtar man hört studioversionen av tusentals gånger, nu spelade live och alldeles framför en.

Bandet inleder som sagt med en av de mest populära låtarna från sitt nya album; Tranquility Base Hotel & Casino – vilket är en återgång till traditionell rock och sjuttiotal – från att tidigare ha varit renodlat indie. Och konserten ska komma att bli en frikostig blandning av gammal och nytt, sexigt framsjunget av en nysnaggad Alex Turner som till publikens jubel lägger sig på ned på sned ibland uppkastade solrosor. Vissa artister fastnar lätt vid sina största hits och det hade sannerligen varit tråkigt om bandet bara hade spelat sitt föregående album – AM – som ju gjorde dem världskända på ett helt nytt sätt. Men nej, vi får höra gamla uptempo indiegodingar från det första albumet, Whatever People Say, That’s What I’m Not, för att därefter bli varvade med långsammare låtar som The Batphone från det nya albumet. Det är också när man står där och blir servad hit efter hit som man inser hur många världskända låtar bandet – som ju började på undergroundnivå – faktiskt har producerat.

Det är också rockstjärnor som ser förvånansvärt välmående ut för att vara så kända som de är som spelar och de tycks verkligen tycka om det de gör. Det är riktigt roligt att se när sångaren och förste gitarristen kör soloduett på The View From The Afternoon och det blir uppenbart att gnistan lever i allra högsta grad och inte har mättats genom ikonstatusens tyngd. Låtarna fortsätter att komma och efter en otroligt lång konsert – bandet kör i hela en timme och fyrtiofem minuter – är man helt slut.

Och det är med ett leende på läpparna jag går därifrån, för jag har precis fått allting jag kunde förvänta mig.

Way Out West: St. Vincent på scen Azalea – ibland mer som en konstinstallation än en rockkonsert

by

Foto: Peter Birgerstam

St. Vincent, Azalea
8 augusti 2018
Betyg: 4

Mitt i en oas av sponsorer, Oatly-tält och Klarna-torn kliver hon upp på Azaleascenen; Annie Clark som med sitt femtegiv Masseduction stod för ett av förra årets starkast lysande album – och på scen tycks hon bara ha vuxit till sig och fått en ännu mer självklar rockstjärnepondus.

I publiken viskas det om stormen med klass 2-varning som ska dra in över Göteborg imorgon, men som än så länge känns ganska avlägsen, för här och nu är vädret allt annat än stormigt. Åtminstone tills St. Vincent börjar riva av den enda efter den andra låten från hela sin katalog. Såväl Cheerleader som Digital Witness är så mycket mer elektrifierande funkiga än jag minns dem men det är just helheten med de nya låtarna som skapar en ram.

Även visuellt, för scenen tillsammans med hennes aura gör att det ibland känns mer som en konstinstallation än en rockkonsert, trots att hon antagligen är kvällens enda artist med egen signaturgitarr och knappast räds att gå loss på den.

Som festivalspelning är det en underhållande timma även om känslan är att det skulle kunna göra sig ännu bättre i en mörk klubblokal i höst.

Filmrecension: Mary och häxans blomma

by

Mary och häxans blomma
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 augusti 2018

En söt, rolig, gullig japansk animerad berättelse om en rödhårig liten flicka som så gärna vill hjälpa till men nästan alltid misslyckas. Filmens skapare har tidigare släppt två fantastiska filmer, ”Lånaren Arrietty” (2010) och ”När Marnie var där” (2014). Mary och häxans blomma är inte dålig, men den kommer inte upp i samma underbara mästerliga nivå som de två tidigare filmerna.

Det som stör filmens helhet mest är att det är för mycket full fart emellanåt, för lite av det filosofiska och lugnet som litar på publiken som finns i Lånaren Arrietty.

Mary och häxans blomma är Baserad på Mary Stewarts klassiska barnbok ”The Little Broomstick” och filmens skapare har tagit sin inspiration från många håll. Där finns Harry Potter-influenser och där finns tydliga spår av att Yonebayashi är fostrad på Studio Ghibli. Den som kan Studio Ghiblis produktion kan roa sig med de många referenserna från dessa filmer som filmen gödslar friskt med.

Mary tillbringar sommarlovets sista dagar på landet hos en äldre släkting och hon är uttråkad. När hon äntligen möter ett annat barn, pojken Peter, missuppfattar hon honom och tror att han retar henne. En dag hittar hon en blå liten blomma. Vad varken hon eller trädgårdsmästaren hon visar den för vet att det är en magisk blomma. Men ingen som hittar en magisk blomma kan undgå att utsättas för dessa mystiska kraft. När Mary struntar i allas varningar om att gå ut i skogen när det är dimmigt sätter magin igång. Hon hittar en kvast som kan flyta och som tar med henne till en skola för häxor och trollkarlar.

I den magiska skolan blir Mary mottagen med öppna armar. Skolans rektor är imponerad av både hennes magiska krafter och att hon har detta underbara röda vildvuxna hår som bara de främsta häxorna har. Kan Mary ha hittat en plats i livet där hon äntligen duger och till och med kan vara vara en av de främsta? Fullt så enkelspårig är berättelsen dock inte. Som tur är. Det händer många oväntade vändningar.

Egentligen är det lite orättvist kanske att jämföra filmen med mästerverket Lånaren Arrietty (som jag gav betyg 5 av 5 i min recension). Alla filmer kan inte vara mästerverk. Mary och häxans blomma är en bra film och framför allt är animationerna underbara och jag njuter av alla bilder. Däremot är den inte lika berörande, karaktärerna lite ytliga och det är lite för yvigt och för mycket action.

Filmen kommer finnas tillgänglig både dubbad på svenska och på originalspråk (japanska) med svenska undertexter.

Goo Goo Dolls på Gröna Lund – Ensamt och tråkigt

by

Goo Goo Dolls på Gröna Lund
8 augusti 2018
Betyg 2

Ensamt och tråkigt. 2 av 5.

Det var så länge sedan att ingen ens kommer ihåg sist de var på besök här. Men onsdag den 8:e augusti 2018intog det alternativa amerikanska rockbandet Goo Goo Dolls tivolit Gröna Lunds stora scen i Stockholm.

Men. Tyvärr. Även med de stora hitsen Slide och självklart Iris så lät de väldigt tragiskt tråkigt. Det är ensamt på scenen även om sångaren, gittaristen och tillika frontmannen John Rzeznik försökte fylla ut scenen med sitt spelande.

Det var mörkt och molnigt just denna dag, men ändå så saknades den där energin och gnistan som vanligtvis finns på Gröna Lunds konserter.

Goo Goo Dolls har spelat Iris så många gånger att även om de nu försöker sig på en nyare version av den så är den fortfarande så överspelad att den känns förbisedd. Jag hade så velat ha gillat denna spelning. Deras musik är bra och flera av deras låtar håller lika hög kvalité då som nu. Men ljudet på Gröan Lunds stora scen är tråkigt, platt och sömnigt. Det är en lika bra upplevelse att kolla på en livesändning från konserten än att faktiskt vara på plats och se den live. Tyvärr.

Foto: Desiree Woltze