• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Borg – en levande legend

1 september, 2017 by Birgitta Komaki

Shia LaBeouf och Sverrir Gudnason i Borg. Foto: SF Studios

Borg
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 september 2017

Ett porträtt av en stjärna eller snarare två, om toppidrott , kändisliv och den baksida som finns i att alltid vara på topp. Ett drama med manus av Ronnie Sandahl och i regi av Janus Metz Pedersen.

Var man än åker i världen vet nästa alla vem Björn Borg är. Den kände svensken som spelade tennis och vann Wimbledon många gånger.

I Sverige har Björn varit en ikon som dyrkats och upphöjts och vi har läst om hur han har levt ett glamoröst tennisliv.

Hans äktenskap , hans föräldrar som följde med på turnéerna och inte minst hans förhållande till tränaren Lennart Bergelin har avhandlats otaliga gånger i pressen.

I den här filmen visas en annan sida av tennislivet. När Björn i inledningsscenen gör armhävningar på balkongräcket så är man rädd att han skall och vill ramla. Det är ingen glad ung kille vi ser i filmen. Det är en kille med vinnarskalle som har mycket att kämpa med. En kille som satsar allt och som det går bra för. Ändå finns mycket ångest och ilska under den behärskade ytan. Filmen handlar mycket om Björns förhållande till tränaren Lennart Bergelin som blir den viktigaste personen från tidig ålder. Flickvännen Mariana Simionescu är mer som assistent än kärlekspartner. Hans föräldrarna syns knappt i filmen.

Om Borg är killen som aldrig ler eller visar känslor så är hans motståndare i den avgörande matchen hans motsats. John McEnroe skrattar och skojar, får våldsamma utbrott, skäller på publik och domare och är allmänt helt galen. En stor del av filmen handlar om uppladdningen och matchen i Wimbledon 1980. Den ena hatas och den andra älskas av publiken.

Skådespelaren Sverrir Gudnason är en porträttlik Björn Borg och det är positivt. Välkända personer som porträtteras av någon annan känns alltid fel men här är det verkligen Björn utseendemässigt.
McEnroe spelas av amerikanen Shia LaBeouf. Han är en jättebra skådespelare men han känns för ung och tunn för att gestalta McEnroe. Leo Borg , Björns son spelar Björn som ung och hamrar bollar mot den berömda garagedörren i Södertälje. Lennart Bergelin, som liksom alla tränare har sina gamla meriter att komma dragande med då och då görs av Stellan Skarsgård. Samspelet mellan honom och Gudnason är suveränt.

Ett verkligt spännande drama och mycket psykologi. Visst är matcherna spännande men lika spännande är hur spelarna tänker. Vad händer med dem och vad händer med relationerna runtomkring när allt bara handlar om att vinna? Filmen slutar när båda stjärnorna är på topp. Vad händer när man inte vinner längre? Förhoppningsvis väntar ett lyckligare liv. Den filmen skulle man också vilja se. Till dess gå och se den här och njut av en bra story och fina skådespelare. Den är verkligen sevärd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Borg, Filmrecension, Scen

Filmrecension: De bedragna – lek inte med kvinnor

30 augusti, 2017 by Rosemari Södergren

De bedragna
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 september 2017
Regi Sofia Coppola
Manus Sofia Coppola
Medverkande Colin Farrell, Nicole Kidman, Kirsten Dunst, Elle Fanning
1 tim 31 min.
Från 11 år.

En originell och annorlunda thriller där Nicole Kidman och Kirsten Dunst får visa sina storheter som skådespelare. Regissören Sofia Coppola är en av mest intressanta nutida amerikanska regissörerna. Hon belönades med en Oscar för bästa originalmanus för sin andra långfilm Lost in Translation (2003). Jag tror det finns stora chanser för minst en nominering till Oscarspriset eller något annat filmpris för denna version av De bedragna.

De bedragna talar till mig som publik på flera nivåer: med miljöerna, med foton, med skådespelarnas uttryck. Fotot är murrigt och ger kalla kårar och fångar in mitt intresse hela tiden och nära bilder på flickorna och kvinnorna berättar så mycket.

Året är 1864 och det amerikanska inbördeskriget har pågått i tre år. En flicka från en internatskola för flickor hittar en svårt skadad soldat i skogen när hon plockar svamp. Området ligger inom sydstaterna och soldaten är en fiende soldat, en nordstatare, korpral John McBurney (spelas så bra av Colin Farrell). Korpralen har en fult sår i benet och behöver omvårdnad. Den unga flickan tar med honom till internatskolan där de två lärarinnorna bara har fem elever kvar, resten har skickats hem under kriget.

Martha Farnsworth (spelas av Nicole Kidman) är skolans föreståndare och hon reagerar först med ilska men inser att de ju måste agera som goda kristna och låta soldaten få omvårdnad. Hon bestämmer att korpralen ska få stanna tills han blir frisk nog att ge sig av – och de håller hans existens hemlig när officerare från sydstaternas armé kommer på besök. Eller är det var kristen kärlek som Martha låter soldaten stanna?

Något händer i huset med flickorna och kvinnorna när en man plötsligt finns där. Soldaten är inte sen att utnyttja situationen heller och flirtar med dem alla, på olika sätt. Vi anar att något mörkt rör sig under ytan, att någon katastrof är på väg, men vad?

Filmen är skickligt sammanvävd och är spännande och fascinerande. Ingen leker ostraffat med den kvinnliga sexualiteten.

Sofia Coppola och Kirsten Dunst har en helt en förmåga att lyckas med sina samarbeten. I De bedragna spelar Kirsten Dunst skolans franskfröken Edwina, som kanske är den som blir allra mest duperad av soldaten. Kirsten Dunst spelade huvudrollen i Sofia Coppolas tredje film Marie Antoinette likson i filmen Virgin Suicides.

De bedragna bygger på en roman av Thomas Cullinan från 1966. Den filmatiserades första gången redan 1971 av Don Siegel (som en gång i tiden var gift med Viveca Lindfors), då med Clint Eastwood (Siegel och Eastwood gjorde senare ”Dirty Harry” tillsammans) i rollen som den sårade soldaten som sätter hjärtan i brand och som själv får betala dyrt för släckningsarbetet.

”De bedragna” bygger på en roman av Thomas Cullinan (oläst av mig) från 1966. Den filmatiserades första gången redan 1971 med Clint Eastwood som den sårade soldaten. Sofia Coppolas version ändrar perspektivet en hel del och låter oss mer se handlingen med kvinnornas perspektiv.

Jan Söderqvist på Svenska Dagbladet påpekar att Sofia Coppolas version av De bedragna har tagit bort slavarna:
Men var är slavarna? Coppola har kemtvättat berättelsen och avlägsnat allt med mörk hudfärg. Vilket innebär att en inte oviktig dimension i Siegels film och, gissar jag, romanen helt enkelt bara saknas. Det gör att allting skaver mindre och framåtskrider mer friktionsfritt. Varför denna skimrande vackra, sorgset onda sagobubbla till film bitvis kan framstå som provocerande världsfrånvänd.

Jag tänker att filmen kan också ha vunnit på att frågan om slavar och olika hudfärg tagits bort ur temat och att därför sexualiteten, åtrån och spelet mellan män och kvinnor … och vad som händer i människors undermedvetna fått mer utrymme.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Nicole Kidman, Scen, Sofia Coppola

Filmrecension: Villebråd – en annorlunda kriminalhistoria

20 augusti, 2017 by Birgitta Komaki

Villebråd
Betyg 4
Svensk biopremiär den 29 september 2017

Det här är ett drama/ kriminalhistoria från Polen och dess titel i hemlandet är Pokot.

Filmen utspelar sig på den polska landsbygden, mitt i naturen och med många djur. Rådjur, hjortar, rävar och inte minst vildsvin är ständigt närvarande. Rådjur och hjortar kikar fram bakom buskar och vildsvin kommer grymtande bland husen. De är också huvudpersonen Duszejko stora kärlek. Den stridbara och energiska lärarinnan är en kvinna som älskar djur och astrologi. Hon är en kvinna som säger vad hon tycker och hon anser att jakten på djur är detsamma som mord. Hon lider också med de rävar som sitter inlåsta på rävfarmen i små burar. När ett antal mord på jägare sker i trakten blir hon indragen i brottsutredningen. Jägarna hittas med sina villebråd och ofta med spår av djur runtomkring kroppen. Duszejko bär fram budskapet att djur är lika viktiga som människor. Hon gör det med frenesi ibland gränsande till galenskap. Men hon har motstånd från jägare och polisen. Till och med prästen betonar att djuren har ingen själ och människan är viktigast.

Regissören Agniezka Holland har gjort ett drama som kan jämföras med Twin Peaks. Samtidigt är det mycket polskt både i miljö och karaktärer. Hon har återvänt till Polen efter att ha regisserat i USA, bland annat serier som The Killing och House of Cards . Duszejko spelas av Agniezka Mandat -Grabka, som är välkänd i Polen. Hon gör en kvinna med mycket karaktär och styrka och hon gör det bra. Hon visar bilden av de äldre starka kvinnor man ofta förknippar med Östeuropa. De som fått kämpa för överlevnad men ändå har mycket hjärta för omvärlden. Även övriga roller är väl besatta och speciellt de äldre männen skulle man kunna hitta i vilken by som helst på landsbygden. Med korta inslag från personernas barndom

Jag tycker om filmen för dess karaktärer och för att de känns så äkta. Av mordhistorien blir det mystiska det mesta minnet och upplösningen oväntad. Det man också tar med sig från filmen är just kampen mellan de som accepterar jakt och slakt och de som är emot dödande av djur. Där kan filmen ge mycket att tänka vidare på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Villebråd

Filmrecension: Korparna

16 augusti, 2017 by Rosemari Södergren

Reine Brynolfsson som Agne i Jens Assurs Korparna. Foto: TriArt Film

Korparna
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2017
Regi: Jens Assur

Fotografen Jens Assurs långfilmsdebut ”Korparna” är den mest konstnärliga svenska film som skapats på länge. Fotot är stramt, kargt och starkt och Jens Assur vågar låta kameran ligga still, han vågar låta bilder vila framför oss. Bilderna berättar så mycket och talar till våra känslor, våra minnen och vårt undermedvetna.

Filmen ”Korparna” bygger på Tomas Bannerheds roman ”Korparna” som fick Augustpriset 2011.

Det är en mörk berättelse som utspelar sig på den svenska landsbygden under 1970-talet. Reine Brynolfsson spelar Agne, en lantbrukare som är bister och butter. Han stretar och ler inte ofta. Agnes familj har brukat gården i flera generationer och han tar för givet att äldste sonen, tonåringen Klas, ska ta över efter honom. Klas vill egentligen inte ta över, han vill studera och han har ett starkt intresse för foto och fåglar.

Skådespelarna är alla mycket bra även om de inte får så mycket utrymme att variera sig, alla karaktärer är ganska buttra och livlösa. Det är just detta, att allt är väldigt mörkt, väldigt hopplöst och grått som gör att filmen inte får allra högsta betyget. Jens Assur visar sin stora kompetens som filmskapare och jag tror vi kan vänta oss mästerverk i nästa eller nästnästa film, när han tar ut de dramatiska svängarna lite er och inte bara spelar på mörkret och hopplösheten.

”Korparna” är en film om skam, skuld och livsdrömmar och om de människor som aldrig tar steget. En film om alla de människor som inte gick den individens väg till personlig lycka och framgång som idag lyser som ett vägmärke i livet för de flesta. Vilken mor eller far skulle idag vänta sig och förutsätta att deras barn ska gå i deras fotspår? Vilken förälder skulle idag kväva sitt barns chans att utveckla sin unika talang?

Räkna med att vi kommer att höra talas om Jens Assurs långfilmsdebut i många sammanhang. Den är med i tävlan i sektionen New Directors på den 65:e internationella filmfestivalen i San Sebastiàn 22-30 september.

– Jag är väldigt glad att Agne, genom Reine Brynolfssons så exakta och gripande gestaltning, nu ska få lämna gården och resa ända till San Sebastiàn, säger Jens Assur i ett pressmeddelande.

I sektionen New Directors tävlar internationella regissörer med sin första eller andra långfilm. Jag tror det blir svårt för någon film att slå ”Korparna” där. Det blir säkert ett pris.

Jens Assur har tidigare arbetat som stillfotograf och gjorde sin kortfilmsdebut med prisbelönta Den sista hunden i Rwanda (2005). Därefter har han skrivit och regisserat kortfilmerna Killing the Chickens to Scare the Monkeys (2011), A Society (2013) och Hot Nasty Teen (2014). För sina kortfilmer har han vunnit priser från bland annat Tribeca Film Festival och Clermont Film Festival. Han blev även den första skandinaven att ta emot Sundance/NHK International Filmmakers Award år 2012.

I rollerna ser vi Reine Brynolfsson, Maria Heiskanen, Peter Dalle och Jacob Nordström.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Jens Assur, Korparna, Scen

Filmrecension: The Square – elegant, smart och med flera dimensioner

14 augusti, 2017 by Rosemari Södergren

The Square
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 augusti 2017
Regi: Ruben Östlund

Avantgarde segrade över realism. Så fick den andra svenska regissören genom tiderna en guldpalm. Så skrev Dagens Nyheter när den svenska regissören Ruben Östlund vann guldpalmen på Cannes filmfestival.

Den hyllade svenska regissören Ruben Östlund tar sig an flera teman i The Square: elegant, smart och med flera dimensioner i alla skildringar av karaktärer och teman tar han itu med frågor om fördelning av världens tillgångar, den växande tilltron till individen och den sjunkande tilltron till samhället, navelskådande inom konstvärlden, hysterin kring att nå ut i medier och sociala medier och moralfrågor.

Ruben Östlund skildrar inget enbart i svart eller vitt och han ger oss inte färdigförpackade svar. Men en nyckelscen till var han själv står i dessa frågor tror jag vi får i en liten scen mot slutet då huvudpersonen Christian (som spelar av den danske skådespelaren Claes Bang) spelar in ett videomeddelande med sin mobiltelefon och han slår fast att de som bor i elitens kvarter är rädda för de som bor i förorten och tvärtom och att denna rädsla och klyftorna mellan fattig och rik, mäktig och maktlösa, inte kan rättas till bara för att två individer möter varandra med respekt utan det kan bara förändras med strukturella åtgärder.

Som tur är försöker Ruben Östlund sig inte på att propagera för hur strukturen ska förändras. Det är bra, för om filmen blev propaganda för en särskild politik skulle den tappa sin konstnärliga kvalitet. Nu öppnar den för att fundera vidare och den ställer frågor och bygger frågeställningar på ett genomtänkt sätt. Där finns så många scener med så mycket olika aspekter att det är svårt att ta in allt första gången filmen ses. Det här är definitivt en film som tål att ses flera gånger – och nog rent av bör ses flera gången.

Huvudpersonen, Christian, är en konstnärlig ledare på ett modernt konstmuseum. Han lever i centrum av konstvärlden och tar sitt arbete på största allvar. Bland de första scenerna ser vi honom intervjuas av e journalisten Anne (spelas av Elisabeth Moss, känd från den hajpade tv-serien The Handmaid´s Tale på HBO Nordic). Anne ber honom att förklara en beskrivning av en utställning och den beskrivning är komisk men sorgligt också väldigt relevant för hur konstvärlden idag kan gestalta sig med frågor om en handväska blir konst om den ställs ut på ett konstmuseum.

Elisabeth Moss karaktär är svårbegriplig på flera sätt. Hon lever med en schimpans i sin lägenhet och detta korresponderar med scenen då det fina konstfolket och dess sponsorer minglar och äter en fin middag och ska bli underhållna av en konstnärlig performance som består av en man som rör sig och beter sig som en apa och det blir våldsamt. Det finns flera sätt att tolka dessa scener – och det är just styrkan i The Square: inget är okomplicerat, inget är bara gott eller ont, inget är bara enfärgat.

Filmens distributör beskriver filmens handling så här:
Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris.

Ruben Östlund säger om filmen:
– The Square är, precis som Turist, både drama och satir. Jag ville göra en elegant film, med visuella och retoriska verktyg som både provocerar och underhåller publiken. Tematiskt rör sig filmen kring ämnen som ansvar och tillit, fattig och rik, makt och maktlöshet. Den växande tilltron till individen och den sjunkande tilltron på samhället. Misstron mot staten i media och inom konsten.

Medverkande: Claes Bang som Christian
Elisabeth Moss som Anne
Dominic West som Julian Gijoni
Terry Notary som Oleg
Christopher Læssø som Michael
Annica Liljeblad som Sonja
Elijandro Edouard som Pojken

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Guldpalmen, Ruben östlund, Scen, The Square

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 65
  • Sida 66
  • Sida 67
  • Sida 68
  • Sida 69
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in