• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Den tysta revolutionen – enastående

3 september, 2018 by Redaktionen

Den tysta revolutionen
Betyg 5
Svensk biopremiär 7 augusti 2018
Regi Lars Kraume

Filmer som bygger på verkligheten är inte så ofta helt enastående. Den tyske regissören Lars Kraume som fick flera filmpris för filmen ”The People vs. Fritz Bauer” är tillbaka med ännu ett starkt verklighets-anknutet drama.

Filmen utspelar sig i Östberlin 1956, några år innan Berlinmuren anlades. Wikipedia om Berlinmuren: Berlinmuren (tyska: Die Berliner Mauer) var en barriär som under perioden 13 augusti 1961 till 9 november 1989 åtskilde Väst- och Östberlin. Muren byggdes av Östtyskland för att stoppa den omfattande flykten av östtyska medborgare till väst via Västberlin, men i Östblocket användes officiellt benämningen ”antifascistiska skyddsvallen” om muren för att ge sken av att dess syfte var att hålla ”fascismen” ute. Muren var den mest påtagliga delen av järnridån och var en stark symbol för Europas delning under det kalla kriget.

Två gymnasister från Östberlin, Theo och Kurt, är på väg till Västberlin, officiellt för att besöka Kurts morfars grav, men vad de egentligen har planerat är att gå på bio och spana på tjejer. Redan på tåget ser vi hur övervakningssamhället fungerar. De två ungdomarna måste visa sina medhavda saker för att bli trodda av de östtyska soldater som vaktar gräns-övergången på tåget.

De lyckas smita in på bion och till och med får de kontakt med två söta flickor men besöket behållning blev inte den efterlängtade filmen utan en journalfilm före huvudfilmen. Journalfilmen rapporterar om upproret i Budapest och visar hur ryska militärer med våld slår ned de människor som vill ha ett friare samhälle i Ungern. Kurt och Theo blir starkt påverkade och när de är tillbaka i skolan berättar de för klasskamraterna om upproret i Ungern som i nyhetsrapportering i Östberlin skildras som att ryska soldater räddar Ungern från kontrarevolutionärer.

En av pojkarna i klassen har en äldre släkting som bor i ett hus lite utanför staden. Denna äldre släkting anses lite udda eftersom han misstänks vara homosexuell. Han har en radio där det går att få in västerländska stationer. Klassen går dit för att lyssna på nyheterna, för att få veta det som förtigs i de socialistiska nyheterna. De får bekräftat att ett frihetslängtande ungerskt folk blir nedslaget av rysk militär. Klassen bestämmer sig för att ha en tyst minut i skolan för att hedra det ungerska folket och deras kamp mot den ryska ockupationsmakten.

Läraren som utsätts för den tysta minuten blir galen och trots att skolans rektor försöker tysta ned det inträffade nås myndigheterna och en vidrig utbildningsminister kommer till skolan för att tvinga fram ett erkännande av eleverna. Vem har startat denna kontrarevolution? Vill klassen få sin examen måste de ge namnet på anstiftaren.

Vi får se så många mänskliga reaktioner från både elever och föräldrar och lärare. För en del föräldrar är barnens chans att ta examen en väg från det tunga arbetet inom industrin eller gruvan. Filmen visar på människors oändliga olika sätt att reagera och agera, väldigt få är bara onda eller bara goda, även om det är svårt att ha någon sympati för utbildningsministern och hans kumpan.

Det är oerhört skrämmande att se hur de socialistiska myndigheterna agerar och använder information om studenternas släkt och föräldrar för att tvinga fram ett namn, när ungdomarna i själva verket visar osedvanlig prov på solidaritet med varandra och egentligen borde hyllas för sin sammanhållning och sitt mod.

Vi ser också hur problematiskt det blir för den säkerhetspolis som fått uppdraget att utreda och få fast den som är själva anstiftaren till vad de kallar kontrarevolutionen. När det visar sig att den som kom med förslaget till de tysta minuterna är släkt med en av kommunens viktiga politiker är det inte lika roligt att sätta fast den skyldige. Finns det någon chans att sätta fast någon med inte lika fina föräldrar?

Den tysta revolutionen är en välgjord berättelse om några ungdomar som utsattes för grym påtryckning av en korrumperad makt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: The Blackkklansman – sätter sig i magen

3 september, 2018 by Rosemari Södergren

The Blackkklansman
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 september 2018
Regi Spike Lee

En film som sätter sig i magen ger en obehaglig känsla som inte går att skaka av sig. Även om den är rolig av och till är det mörk humor som berättar om skuggsidan av samhället, om det vi inte vill se och i synnerhet om rasismen i USA – men den varnar för vad som växer fram runt om i världen och i Europa och i Sverige också.

Den högst specielle amerikanska regissören Spike Lee är tillbaka med en redan omtalad och prisad film, The Blackkklansman. Filmen bygger på verkliga händelser, sann och rent otroliga. På filmfestivalen i Cannes fick filmen Juryns stora pris (som ofta kallas andra pris då första pris, Guldpalmen, gick till den japanska filmregisören Hirokazu Kore-Edas film Shoplifters).

Handlingen i The BlacKkKlansman utspelar sig i 1970-talets USA son var en kaosartad tid då många grupper kämpade för medborgliga rättigheter. Den första svarta polisen i Colorado Springs, Ron Stallworth, lyckas tillsammans med några kollegor infiltrera den lokala Ku Klux Klan-gruppen. John David Washington är perfekt i rollen som Ron Stallworth.

Flera scener lockar till skratt, det är av och till roligt men samtidigt makabert och skrämmande att höra vit makt-människor, att höra hur de pratar. Är det ironiskt och överdrivet skildrat eller är detta sanningen? Det är otäckt. Detta hat mot människor med annan hudfärg eller mot människor med annan religiös bakgrund som judar.

Ron Stallworth lyckas till och med via telefon få en långvarig relation med David Duke, den vit makt-besatta, rasistiska och antisemitiska rörelsens förgrundsgestalt. När det blir dags för Ron Stallworth att träffa Ku Klux Klan får den judiske polismannen Flip Zimmermann (underbart spelad av Adam Driver) träda in och låtsas vara Stallworth.

Ku Klux Klan-gruppen står i ett vägskäl och försöker bli mer rumsren. De försöker tvätta bort bilden av att de skulle vara en våldsam grupp och samtidigt finns det medlemmar som inte riktigt är med på den förändringen utan smider terrorplaner. Att se deras möten är som att få tjuvkika på en mystisk sekt, obehagligt och sorgligt. Dessa vit makt-människor är övertygade om att ett raskrig väntar.

Ron Stallworth första uppdrag undercover var dock på ett möte med svarta collegestudenter som hade bjudit in en vältalande före detta Black Panther-medlem. Också där talas om raskrig och om att beväpna sig.

Det är visserligen skillnad på att en förtryckt grupp som färgade talar om att kräva sina rättigheter och när den förtryckande gruppen, de vita, upplever sig vara förfördelade för att andra vill ha mänskliga rättigheter. Men båda grupperna talar om att gripa till våld. Där saknar jag skärpa från Spike Lee.

En av filmens styrkor är att den tydligt visar att inte alla är rasister. Många av poliserna i Colorado Springs är engagerade i infiltrationen av Ku Klux Klan och stöder Ron Stallworth.

Det som gör att filmen inte får allra högsta betyget av mig är slutet där Spike Lee tydligt visar att han inte tror på att publiken kan tänka själv utan han flätar samman historien från 1970-talet med nutiden och autentiska bilder från Charlottesville i Virginia, då det blev våldsamma kravaller i samband med ett högerextremt möte i augusti förra året. En bil plöjde rakt in i en samling antifascistiska motdemonstrationer, vilket resulterade i många skadade och ett dödsfall.

På presskonferens i Cannes sade Spike Lee:
– Charlotteville hände efter att vi hade filmat färdigt. Men jag kunde inte slita mig från CNN och såg vad som hände. Det behövde inkluderas i filmen.

Han har också med den amerikanske president Donald Trump och dennes uttalanden i samband med kravallerna i Charlottesville.

Jag tycker inte dessa delar hade behövts. Filmen talar så tydligt för sig själv om den farliga högerextremism som växer fram runt om i världen.

I rollerna: John David Washington, Adam Driver, Topher Grace, Laura Harrier, Robert John Burke, Japser Pääkönen m fl

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, USA

Popaganda: Dagsrapport dag 1: Jens Lekman, Little Dragon och Slowdive

1 september, 2018 by Jonatan Södergren

Popagandas första dag går i höstens tecken. Inte bara är det duggregnet och den överhängande känslan av att sommaren är över som bidrar till det, utan även spelschemat känns välkurerat, från Pale Honeys hypnoyiska post-punk till Slowdives sällsynt lyckade återkomst, till den höstlika kulissen.

Dagen börjar med att Jens Lekman plikttroget inviger den stockholmska poppfesten inför de allra tidigaste besökarna varpå Pale Honey, som på scen är utökat till en trio, sveper in publiken i suggestiva melodier och ett närmast hypnotiskt driv. De tillhör helt klart landets mest intressanta gitarrdrivna band och duggregnet utgör en perfekt inramning för deras psykedeliska, Warpaint-doftande post-punk.

Little Dragon utgör ett välkommet undantag när de injicerar en välbehövlig dos elektrifierad funk mitt i allt sommarregn, och med en lika dansant som smittsam show som, visserligen kanske når sitt klimax relativt tidigt in i setet med Ritual Union, får de flesta läppar att le.

Därefter kliver Slowdive på den lilla scenen och inleder med en majestätisk version av Slomo som transcenderar det redan sällsynt lyckade comeback-albumet. Det är inte bara deras gamla material som har åldrats likt ett fint vin utan deras nya låtar med låtar som No Longer Making Time och Sugar for the Pill
– känns precis lika vitala som något de gjort tidigare och utgör ett utsökt komplement till hits som Alison , When the Sun Hits samt svansången Golden Hair vilken avslutar min första dag av årets Popaganda så storslaget som det bara går.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Konserter, Musik, Musikfestival, Popaganda, Popmusik, Recension

Teaterkritik: Episod av Lars Norén på Kulturhuset Stadsteatern

28 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Urban Jörén

Episod
Text: Lars Norén
Bearbetning och regi Sofia Jupither
Scenografi och kostym: Erlend Birkeland
Ljus: Ellen Ruge
Mask: Rebecca Afzelius
Stockholmspremiär 24 augusti 2018 på Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern Stockholm
Föreställning som recenseras 28 augusti 2018

Vi talar till varandra, vi pratar förbi varandra oftast och var och en är inne i sina egna plågor och gör allt för att dölja dem och när vi exploderar förstår ingen varför. Ingen dramatiker kan på samma sätt som Lars Norén sätta fingret på våra mänskliga försök att kommunicera med varandra och som så ofta blir lätt löjliga och misslyckade, men det är inte bara nattsvart mörker utan skildrat med ömhet och humor.

Episod är en kort pjäs som tar lite drygt en timme – men den innehåller en knivskarp skildring av oss alla. Jag tror ingen kan se föreställningen utan att känna igen sig själv och sina närmaste från någon situation någon gång, i alla fall. Alla har vi någon gång pratat förbi varandra.

Tre par möts genom en husförsäljning. Scenen är insidan av ett tomt, avskalat hus och jag riktigt känner hur klaustrofobisk miljön är. Ett yngre par väntar barn och de söker hus för att slippa bo i centrala stan med barn. Eller åtminstone den unga kvinnan söker hus, hennes man verkar mest känna sig tvingad. Ett något äldre par som har en son i skolåldern söker hus, kanske som en väg ut ur relationens tristess. Det äldre paret säljer sitt hus men varför? Vi förstår utan att något behöver sägas att den äldre kvinnan och mannen bär på en djup sorg, fast de bär den på olika sätt: hon tiger och han babblar.

Föreställningen har världspremiär i mars i Malmö och det märks att skådespelarna är samspelta. Inför Stockholmspremiären har dock Isak Hjelmskog ersatt Jörgen Thorsson, men det känns som att han varit med hela tiden också, så väl sitter ensemblens karaktärer.

Det är så fascinerande hur det ena paret kan prata med och förbi varandra och strax för ett annat par ett samtal med i stort sett samma ord. Det är som mantran mer, som visar hur lika varandra vi alla är på många sätt.

I regi av Sofia Jupither är den bara lite drygt en timme. Det är rätt skönt ibland med pjäser som inte tar en helkväll. Men just den här hade jag helt lugnt kunnat se en timme till av. Fast å andra sidan är det en storhet att kunna komprimera det väsentliga och få sagt så oändligt mycket mellan raderna, i mellanrummen, i tystnaden. Episod är enastående och välspelat.

En produktion av Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Malmö Stadsteater, Uppsala Stadsteater, Riksteatern, Svenska teatern i Helsingfors och Kulturhuset Stadsteatern.

Medverkande:
Cecilia Lindqvist
Åsa Persson
Mitja Sirén
Jonas Sjöqvist
Isak Hjelmskog
Elisabeth Wernesjö

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramatik, Kulturhuset stadsteatern, Lars Norén, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Gräns – Vacker, mystisk, stark, magisk, berörande

28 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Gräns
Betyg 5
Svensk biopremiär 31 augusti 2018
Regi Ali Abbasi

Vacker, mystisk, stark, magisk, berörande – en helt underbar film om vad som är mänskligt – ursäkta fel ordval: vad som är rätt ur naturens och det godas synvinkel. Ur kärlekens synvinkel. Ur livets synvinkel. Om rätten att få vara sig själv, om att det vackra kan vara något helt annat än vad människor indoktrinerat varandra med och kan mätas med en hel annan måttstock. Förunderligt fantastisk.

Ali Abbasis unika film vann sin kategori på Cannes. Den bygger på John Ajvide Lindqvists novell och manus har de två skapat tillsammans med Isabella Eklöf.

Eva Melander spelar Tina, filmens huvudroll. Hon är en speciell kvinna som inte är särskilt vacker ur traditionell bedömning. Hon är väldigt grov i formen och hon har något av skog över sig. Hon arbetar vid tullen vid en färjeterminal och är helt suverän på att peka ut smugglare. Vi ser hur hennes näsa vibrerar lätt. Det är hennes fantastiskt utvecklade luktsinne som leder henne.

Vi får också ser hur hon bor långt ut i skogen, ganska ensligt och hon trivs som bäst i skogen. Vilda djur dras till henne, däremot är hon inte särskilt förtjust i sin sambo Rolands rotweiler-hundar. En dag kliver en säregen person av färjan. Tina dras till denna person och lär snart känna personen som heter Vore och har stora likheter med Tina i utseende.

Allt är så vackert filmat och det är mystiskt och magiskt och filmen slukar hela mitt engagemang och jag glömmer att jag sitter i en biosalong. Filmen är bra på så många sätt och av olika anledningar. Fotomässigt snyggt och fängslande. Musik och ljud vältajmat och masker är enastående välgjorda. Dessutom har den flera överraskande vändningar.

Den har viktiga saker att säga utan att skriva oss det på näsan. Visst handlar det om utanförskap, om rätten att få vara den man är, oavsett hur vi ser ut eller vilka egenskaper vi har. Jag tycker också den är en tydligt metafor till hur psykiskt sjuka och funktionshindrade för inte alltför många decennier sedan låstes in på mentalsjukhus och tvångssteriliserades i Sverige.

Regissören Ali Abbasi säger om filmen:
– Gräns är en film om att hitta sin plats i världen. Det handlar om att uppleva en identitetskris, att inte veta vem du är eller var du hör hemma. Utanförskap är en universell känsla som många kan relatera till. Det är också något som jag personligen känner till mycket väl. Jag skulle vilja stryka under den här tematiken och utveckla den ytterligare. Samtidigt kan man se Gräns som en metafor för hur det västerländska samhället har behandlat, och till en viss grad fortfarande behandlar, vissa grupper som av någon anledning inte tillhör majoriteten: de som faller utanför den sexuella normen, de som ser annorlunda ut eller har en annan hudfärg, de som inte har samma åsikter om kultur och samhälle. På så sätt har Gräns väldigt tydliga politiska ambitioner utan att vilja skriva någon på näsan.

Gräns är helt underbar. Helt underbar. Enastående. Fantastisk. Och den är utsedd till Sveriges bidrag till Oscarsgalan. Den har potential att gå hela vägen fram till final och vinna den stora fina statyetten.

Filmleverantören TriArt berättar om regissören:
Ali Abbasi (f. 1981 i Iran) har en bakgrund inom litteraturen med flera noveller publicerade på persiska. 2002 gav han upp sina studier på Teherans polytekniska universitet och reste till Sverige för att studera arkitektur. Därefter studerade han regi på Den danske filmskole i Köpenhamn. Alis regidebut Shelley premiärvisades i Panoramasektionen på Berlins filmfestival 2016. Hans andra långfilm Gräns fick sin premiär i Un Certain regard-sektion på Cannes filmfestival där den utsågs till bästa film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Oscarsbidrag, Recension, Scen, troll

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Sida 64
  • Sida 65
  • Sida 66
  • Sida 67
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in