Gräns
Betyg 5
Svensk biopremiär 31 augusti 2018
Regi Ali Abbasi
Vacker, mystisk, stark, magisk, berörande – en helt underbar film om vad som är mänskligt – ursäkta fel ordval: vad som är rätt ur naturens och det godas synvinkel. Ur kärlekens synvinkel. Ur livets synvinkel. Om rätten att få vara sig själv, om att det vackra kan vara något helt annat än vad människor indoktrinerat varandra med och kan mätas med en hel annan måttstock. Förunderligt fantastisk.
Ali Abbasis unika film vann sin kategori på Cannes. Den bygger på John Ajvide Lindqvists novell och manus har de två skapat tillsammans med Isabella Eklöf.
Eva Melander spelar Tina, filmens huvudroll. Hon är en speciell kvinna som inte är särskilt vacker ur traditionell bedömning. Hon är väldigt grov i formen och hon har något av skog över sig. Hon arbetar vid tullen vid en färjeterminal och är helt suverän på att peka ut smugglare. Vi ser hur hennes näsa vibrerar lätt. Det är hennes fantastiskt utvecklade luktsinne som leder henne.
Vi får också ser hur hon bor långt ut i skogen, ganska ensligt och hon trivs som bäst i skogen. Vilda djur dras till henne, däremot är hon inte särskilt förtjust i sin sambo Rolands rotweiler-hundar. En dag kliver en säregen person av färjan. Tina dras till denna person och lär snart känna personen som heter Vore och har stora likheter med Tina i utseende.
Allt är så vackert filmat och det är mystiskt och magiskt och filmen slukar hela mitt engagemang och jag glömmer att jag sitter i en biosalong. Filmen är bra på så många sätt och av olika anledningar. Fotomässigt snyggt och fängslande. Musik och ljud vältajmat och masker är enastående välgjorda. Dessutom har den flera överraskande vändningar.
Den har viktiga saker att säga utan att skriva oss det på näsan. Visst handlar det om utanförskap, om rätten att få vara den man är, oavsett hur vi ser ut eller vilka egenskaper vi har. Jag tycker också den är en tydligt metafor till hur psykiskt sjuka och funktionshindrade för inte alltför många decennier sedan låstes in på mentalsjukhus och tvångssteriliserades i Sverige.
Regissören Ali Abbasi säger om filmen:
– Gräns är en film om att hitta sin plats i världen. Det handlar om att uppleva en identitetskris, att inte veta vem du är eller var du hör hemma. Utanförskap är en universell känsla som många kan relatera till. Det är också något som jag personligen känner till mycket väl. Jag skulle vilja stryka under den här tematiken och utveckla den ytterligare. Samtidigt kan man se Gräns som en metafor för hur det västerländska samhället har behandlat, och till en viss grad fortfarande behandlar, vissa grupper som av någon anledning inte tillhör majoriteten: de som faller utanför den sexuella normen, de som ser annorlunda ut eller har en annan hudfärg, de som inte har samma åsikter om kultur och samhälle. På så sätt har Gräns väldigt tydliga politiska ambitioner utan att vilja skriva någon på näsan.
Gräns är helt underbar. Helt underbar. Enastående. Fantastisk. Och den är utsedd till Sveriges bidrag till Oscarsgalan. Den har potential att gå hela vägen fram till final och vinna den stora fina statyetten.
Filmleverantören TriArt berättar om regissören:
Ali Abbasi (f. 1981 i Iran) har en bakgrund inom litteraturen med flera noveller publicerade på persiska. 2002 gav han upp sina studier på Teherans polytekniska universitet och reste till Sverige för att studera arkitektur. Därefter studerade han regi på Den danske filmskole i Köpenhamn. Alis regidebut Shelley premiärvisades i Panoramasektionen på Berlins filmfestival 2016. Hans andra långfilm Gräns fick sin premiär i Un Certain regard-sektion på Cannes filmfestival där den utsågs till bästa film.
Ensemblen är uppenbart noga utvald, var och en är perfekt i sin roll. Erik Ehn som Tarkovskij, pojkaktigt charmig och samtidigt undflyende som en konstnär fokuserad på sitt skapande. Torkel Petersson som den mer yvige Victor vars tankar är upptagna av en roll som den nazistiske bödeln Eichmann. Victor ska spela Eichmann i en kommande teaterföreställning och har många olika känslor inför att gestalta en sådan massmördare. Nina Fex som tolken som blir en förlängning av Tarkovskij och Lena Endre är skådespelerskan som är kär i Tarkovskij men vill helst vara det på avstånd och som splittras mellan hurdan hon vill vara som kvinna. Tova Magnusson är en bitter producent som slits mellan de ekonomiska kraven som är hennes uppdrag att ansvara för och samtidigt har mer respekt för konstnärssjälen än hon vill erkänna.
